När man surfar runt på Familjeliv, särskilt i det ockulta forumet så träffar man på en hel del tråkiga människor. De är allt från skeptiker till totalförnekare av att det finns en själ, änglar, ett högre kollektivt medvetande, healing och allt vad det nu kan vara…
Om en person ställer en fråga och vill ha ett uppriktigt svar i ämnet, så kommer det osvikligen in -särskilt en person- och trycker på dem sin åsikt. Den här personen tycks tro att alla som pysslar med Andlighet på ett eller annat sätt är dumma i huvudet som tror att ALLT är av mumbojumbo-karaktär…
Nu är det ju så att ”vi” är smartare och precis som alla andra så letar vi först en logisk förklaring, eftersom vi är öppna för en ytterligare förklaring betyder ju inte att ”vi” tar till den förklaringen först *trams*.

När det låter, smäller, knarrar här hemma så är första tanken alltid ”katten”, ”Nu blåser det igen/blir det kallare” eller kanske ”råttorna är i farten”… Inte sjutton tänker jag min första tanke ”åhå, nu är det spöken i farten igen”. När ljuden övergår till steg i trappan och katten ligger jämte mig så blir jag lite undrande och går och kollar om det är ungarna, men om de sover och det fortfarande knarrar som steg i trappan, då slappnar jag av och kollar upp vem det är…
Vissa skeptiker och totalförnekare drar mer eller mindre alla ”troende” över en kam och man har blivit anklagad för det mesta mellan psykiskt störd till dum i huvudet.
Dessa människor tar jag inte ens en diskussion med, hur jag än förklarar hur JAG upplever det hela så ska de alltid tala om för mig hur fel jag har. ÄKTA skeptiker är öppna för en ytterligare förklaring men behöver kanske lite mer bevis innan de tror på det, ÄKTA skeptiker försöker inte intala människor att det de tror är psykisk störning, ÄKTA skeptiker accepterar att människor tror som de tror, utan behov om att övertyga dem annat!

Och OM nu medialitet t ex är bluff, spelar det någon roll? Om jag säger mig få kontakt med en människas avlidna släkting, kan få människan att må bättre och klara av att gå vidare i sin sorg men ändå vara stärkt, spelar det då någon roll om det jag säger är sant eller inte? Jag har hjälpt en människa vidare i livet utan att gå under av sorg.
Om JAG tror att jag har kontakt, om människan jag pratar med tror att jag har fått kontakt, då är verkligheten så för oss. Hur den är för dig, spelar ingen roll eftersom VI blir stärkta av det och mår bra, det är huvudsaken anser jag.

Jag har i höst jobbat mig igenom en depression, som jag faktiskt tror skulle slutat olyckligt om jag inte tagit tag i den. Jag fick tips från en kompis hur jag skulle skydda upp mig, hur jag skulle jobba med mina tankar och det tog en lång svart månad tills jag kunde se ljusningen igen.
2 mån senare så har jag inte ens spår av depressionen kvar.
Jag har aldrig varit så nära en solklar psykos innan i livet och blev rädd för hur jag reagerade… men jag klarade det själv, med support från min goda vän och kristaller, affirmering, meditation, mina hjälpare och andra änglar. Spelar det då någon roll om jag inbillade mig? Jag blev bra igen och är idag lika glad som vanligt!

Jag har idag slutat att väga sunt förnuft mot mina upplevelser, jag har accepterat att det jag upplever är verklighet för mig och jag mår bra av dem, hade jag INTE trott på Andligheten hade jag nog varit tungt medicinerad schizofren människa. Jag har insett att det jag upplever får mig att må bra och fungera perfekt som människa och framför allt att jag kan hjälpa andra! Om då min verklighet är med verkligheten överensstämmande, eller inte, har ingen som helst betydelse egentligen….