Den här kossamuggen fick jag av en kompis i present, vägen från honom till mig var lång men den kom lagom till min födelsedag, när jag var och hälsade på mellanhanden som härbergerat den i typ ett halvår *snabba är vi inte*

Den är jättemysig att dricka ur och den är MIN! Ingen kan liksom ta den utan att jag upptäcker det 🙂

Den har fått tjänst som morgonkaffemugg och det ska mycket till innan Teskedsmamman Fippelhand tappar den….

TACK!!!

Jag var på Kyrkis idag och sa på skämt en kommentar till en pappa; ”-barn ska inte ha egen vilja, de ska göra som de är tillsagda”… 
Först och främst uppfattade han inte skämtet, antagligen för att han bara hörde bokstäverna jag sa och inte hur jag sa det osv eftersom han stod med ryggen åt mig, skit samma, han gick igång som en rabiessmittad hund om ”hur kan man uppmuntra individualister om de ska göra som de är tillsagda hela tiden”.

Jag blev så paff att jag inte ens svarade, men så klart är jag efterklok men jag bara måste ha ur mig mitt svar på ett eller annat vis…

Att man uppmuntrar individualism är väl ganska självklart, men jag anser ändå att barn ska kunna ta tillsägningar och har jag sagt till dem att t ex sluta hoppa i soffan så -kräver- jag att så sker. Men bara för att barnen gör som jag säger så innebär det ju inte att mina barn inte är individualister – herregud, varnda jäkel som känner mina barn vet att de är individualister 🙂 Om än individualister med en sträng mamma, nåt annat tänker jag inte förneka.
Jag -kräver- att iallafall min andra, tredje om jag har en bra dag, tillsägning åtföljs. Jag verkligen hatar att tjata och jag har varken lust eller tid att lägga energi på att tjata, gör som jag säger – punkt slut. Däremot så kan jag ibland se mellan fingrarna och kanske inte gå på om allting.
T ex det där med att svära, det är helt ok, men man måste fylla 18 först 😉 Hur jag än gör så rapar de vid bordet, det är ok hemma, men inte någon annanstans t ex…

Jag tycker jag har vanartiga barn och tycker de är de mest vilda och ohörsamma barn som finns. Tills jag kommer ut med dem, de två stora gör vad jag säger till dem i affärer, lillkillen sitter ”fastsurrad” i sin vagn eller i en kundvagns superba barnsits 😉 han är ju överallt annars och shoppingturens syfte går upp i atomer.
T ex på Max, sitter mina barn och äter och gör som de är tillsagda, för att efter måltiden balla ur och ligga i soffan med drickan på golvet bara för att kolla OM det går att dricka så…. Affe kollar hur många varv han kan följa efter killen som städar innan han blir påkommen, Totte trollar bort locket på sin dricka genom att vifta med sugröret och vråla simsalabim! Och kasta locket upp i luften så det landar på bordet bakom.
Nu innebär det inte att de får störa andra matgäster, absolut inte, men är bordet bakom oss tomt är det helt ok att använda i ett trollerinummer och personalen behöver underhållas också 😉

Jag hävdar bestämt, vilket jag alltid gjort och kommer att göra, att barn behöver regler, konsekvens och kärlek, lika delar av allting. Får de inga regler så blir det osäkra barn som inte vet vad de får göra, problembeteende dyker upp som oregerliga barn som är sådana där barn man INTE vill ha vid bordet jämte eller ens på samma buss!
Får de inga konsekvenser så blir de barn som bara hånskrattar åt en när de får en tillsägning, som helt och hållet SKITER i vad man säger till dem….
Vad barn utan kärlek blir vill jag inte ens tänka på…. men det är ju bara att kolla på vilken dokumentär om barnhem som helst….
Iaf, om det blir obalans eller en detalj som uteblir så blir allt bara pannkaka i alla fall, att få fram socialt förnuftiga barn med empati och som har vett på att föra sig ute bland folk… Men det är svårt att hitta rätt balans…. Lägg till i det här att du ska hitta rätt balans även för att de ska utveckla sin individualistiska sida…. raketforskning är INGENTING i jämförelse =)

Javisst, jag är hård mot barnen, jag kräver en hel del av dem, framför allt har jag stor vikt vid hyfs, empati och värna om varandra, men jag kräver inte mer av dem än jag gör av mig själv, fast jag är helt på det klara med mina egna brister.
Däremot så tror jag nog att jag har hittat en relativt bra balans mellan de olika elementen… jag har barn som är vilddjur hemma, som även de går igenom sina trotsperioder, fast de vet vad som är rätt beteende måste även de få välja fel beteende emellanåt och lära sig att stå för sina val och ta konsekvenserna, jag vill gärna tro på att jag rustar dem för vuxenlivet med vad det innebär av griniga chefer med attityd som en kaxig iller på amfetamin, orättvisa, konsekvens av sitt handlande och att man kanske måste använda sitt eget huvud ibland…

Att uppfostra en individualist innebär inte att de inte ska behöva göra som man säger, att bli en individualist innebär att kunna anpassa sig till ett samhälle, arbetsplats, skola eller vad det nu kan vara och ÄNDÅ vara den individualist de är, det är dit jag hoppas jag för mina barn…. inte till förvirring, osäkerhet och missanpassning pga att de inte har fått lära sig livet grundläggande krav för att bli en accepterad individ.
De måste ha en grundplåt att stå på för att -kunna- utveckla en individualist, och personligen tycker jag det är bättre att jag ger dem grogrunden och så får de bygga själva sedan. Självklart ser jag vad deras talanger är och försöker få dem att ta vara på det. Totte är pillig och har lösningar på det mesta, han kommer jag försöka underhålla utforskarlustan genom att t ex dra ut honom i skogen och föra vidare den kunskap jag har, han och jag är väldigt lika där, vill veta mer om det som intresserar oss… Ian är den musikaliska typen, fick en gitarr i 3-årspresent och kan t ex ta 3 burkar och vända upp och ner på och spela. Just det Totte älskar att sjunga och får gå på musiklekis….
Alfred… tja än har jag inte sett mer än att han gillar att förstöra det storebröderna byggt upp men jag kan börja ana även en estetisk ådra hos honom också, 17 mån gammal och han spelar gärna roller redan….

Så…. visst kan ett barn växa upp och göra som dess förälder säger utan att för den sakens skull göra åverkan på sin indiviualism….