Efter att ha sett säsongsavslutningen av ”Helt Sjukt” som handlade om just ADHD, så känner jag att jag behöver dela med mig av våra erfarenheter.

Jag VET att många har fördömande åsikter om att vi för det första har gjort dessa utredningar och DESSUTOM ger våra barn medicin. Till de vill jag bara säga, kom och lev med våra barn en vecka och fan ta sig om du gnäller!!

Många har frågat mig om vad skillnaden mellan ”normala barn” (jo, just ordet normala!) och mina barn är…. Hur fasen ska jag kunna svara på det? Jag har ingen aning om hur sk normala barn är… Vi må ha 6 barn tillsammans, men frågan är om något av dem är sk normalt? Vad är normalt? Om du kan tala om det för mig så ska jag tala om hur mina barn bryter mot normen ”NORMAL”.

Äldsta tonåringen (snart 19 år) har trots (!) sin diagnos blivit en underbar ung man som är helt underbar i sin humor. Visst kan han brista i sitt sociala samspel ibland, men vem fasen gör inte det? Herregud, han är bara 18 år gammal! Han är helt underbar som han är!

Nästa tonåring har nog svåraste diagnosen: ADHD/Aspergber, Hen och jag har ALLTID legat på kollisionskurs, hen har nog haft lika svårt att acceptera mig som jag har haft att acceptera hens oacceptans mot mig…. hens och min relation var på väg att sätta stopp för min och Teskedspappans äktenskap, för 5 år sedan. Dock har vi hittat lösningar på problemen! Älskar jag hen mindre för det?! NEJ! Vi har fortfarande svårt att umgås otvunget men vi KAN göra det och just det älskar jag hen för!

Vår äldsta gemensamma son har det inte lätt! Han fick ta mycket av min frustration och när jag mådde som sämst efter förlossningsdepressionen. Han har ADHD/ODD med autism problematik. Lägg på dyslexi på det hela och hans olycka är total. Men vet ni?! Han är världens underbaraste Ludvig! Herregud vilka påhitt, språkbruk och charm den ungen har! Samtidigt som hans dåliga ADHD-humör får mig att gråta vissa morgnar.
Är det här något jag belastar honom för?! Verkligen inte! Han kan hjälpa sina utbrott ungefär lika mycket som jag kan hjälpa att jag börjar gråta när han får sina utbrott… När han gör egna försök att läsa och skriva så blir hjärtat alldeles varmt! Som jag har kämpat för den här ungen! Jag har mer eller mindre krävt att han ska få den hjälp han behöver och vet ni?! Han har fått hjälp och resurser för att kunna hänga med…. men trots hur ogärna jag vill det, så tror jag merparten beror på dyslexin. Hade han bara fått ADHD-diagnos så hade han aldrig fått så mycket hjälp, tyvärr….

Sedan har vi nästa barn med diagnos, världens underbaraste Alfred som VERKLIGEN vet vilka knappar han ska trycka på för att alla i familjen ska få tuppjuck! gör han det av illvilja?! Nooooo! Han gör det för att HAN KAN! Inte för att vara elak! Det finns liksom inte en enda elak gen i det barnet (eller de andra) men det blir lite tokigt ibland…

Vi har sedan två barn som inte har diagnos, fast båda av dem uppför sig som om de skulle kunna ha en 😉 Det finns diagnos och det finns utvecklingsfas 😉 Att barnen uppför sig som de gör kan ha sina orsaker! Jag tror att det är mycket kopierande av beteende och dessutom, barn måste få utvecklas och upptäcka sina egna gränser. INGEN lär sig ok/Inte ok om de inte får testa!

Den största stoppbocken vi har i familjen, är inte skola/förskola. Eller BUP för den delen… oftast ligger de största hindren mycket närmare än så, i vårt fall ligger det hos XX. Barnens mormor har vi knappt någon kontakt med och morfar skiter i vilket, bara barn och barnbarn mår bra! Vilket jag högaktar honom för, min farfar var likadan. Jag kan däremot känna att andra i familjen känner skam över diagnoser och helst inte vill prata om det. Dock måste vi göra det. Vi måste sätta in människorna i VARFÖR vi agerar som vi gör och att ADHD inte är nån uppfostringsfråga.

Sist fick vi kritik för att Ludvig äter flingorna Cherios, jag vet andra som har kritiserat oss för att de äter Cocopops… När vi argumenterar för at ”hellre att de äter något än att de matvägrar” så får man svaret att barn i Sverige svälter inte. Jo, tyvärr är det så. ADHD/Autistiska barn KAN faktiskt matvägra om de inte får det de vill ha! Är de bortskämda?! Nej, de är bara väldigt rutinbundna och extremt  belöningsfixerade. Nu snackar vi inte belöning som i ”vad duktig du har varit” utan som i ”jädrar vad de här flingorna får mig att må bra och de smakar så gott!

Det största problemet ADHD-föräldrar har att slåss mot är inte sina barns diagnoser! Utan de slåss med rätten att få:
RÄTT DIAGNOS!
RÄTT HJÄLP!
RÄTT RESURS!
RÄTT TERAPRI/MEDICIN!
RÄTT STÖD till föräldrarna och
RÄTTEN ATT SLIPPA BLI DÖMD SOM DÅLIG FÖRÄLDER!

Vi tar det igen!

ADHD är INGET uppfostringsmisslyckande utan helt enkelt en strategi att ÖVERLEVA och att göra det med så få KONFLIKTER som möjligt!

Vi hade en rätt så okej morgon idag, vi hade bara 3 konflikter de första 10 min och totalt 6 st innan jag lämnade vid bussen! I och för sig PER BARN så ta det gånger fyra…. och det var den bra morgon! En dålig morgon kan vi bråka konstant i en helt timma!!! Jag mot 4 barn! Så om du då kommer med dina patetiska, oinsatta barnuppfostringsråd så lär jag be dig dra åt helsike, fräsa av dig eller börja gråta…. du HAR ingen aning om hur mina barn, som är lugna utanför huset, uppför sig hemma i tryggheten bakom våra dörrar….

Walk a mile in my shoes, and then cry!