Jag har, som ni inte har kunnat missa, 4 barn… Även kallade Talibarnen, dvärgarna, hattifnattar, pattaglyttar osv… allt med värmande kärlek bultande i bröstet.

Däremot det här att när man frågar ”Vem gjorde det?” så får man osvikligen fyra barn som pekar på varandra och jag lovar, med den hastighet de pekar på varandra, och ingen blir pekad på av två bröder eller fler. Det känns ibland som att de har gjort upp i förväg om vem som pekar på vem… men det kan de inte ha gjort…. eller?!

När jag har varit ensam med dem någon eller några dagar så känner jag starkt att jag ligger i underläge. Jag måste hålla mig alert hela tiden för ungarna är ju begåvade med humor dessutom så har man inte noga koll på deras ansikten så kan de komma undan med vad som helst.

Jag ser direkt om de busar, oftast direkt när de ljuger och faktiskt tvekar jag inte att använda min medialitet för att ha koll på dem. Nästan koll i alla fall… jag brukar ”känna” var jag har dem när vi är i affärer osv…. utom Ian, han har en ”osynlighetskappa” i klass med Harry Potters och kan verkligen flyga under min radar.

När barnen kommer på nätterna så brukar jag vakna innan de ens är i rummet, jag ”känner” att någon kommer. Inte när det gäller Ian. Han kan komma in och ställa sig vid min säng och stirra på mig för att jag ska vakna och när jag väl gör det så blir jag ju så rädd så jag nästan får byta trosor (om jag haft några på mig). Att vakna och se en mörk skepnad stå jämte sängen har inte lugnande inverkan på hjärtfrekvensen, faktiskt.