Jag kanske ska börja med att poängtera att jag vrålar och skriker på ungarna och är långt ifrån bättre förälder än de flesta andra. Jag är en bullrig människa och har röstresurser som skulle göra en mistlur avundsjuk. Lägg till att jag har noll koll på antal decibel som jag använder och jag vet att jag ÄR högljudd, så när jag tycker att jag har normal volym till ungarna så låter jag gräsligt mycket 😉 det har jag upptäckt när jag har filmat vår vardag =)
Däremot har jag min filosofi som jag försöker leva efter, vissa dagar går det käpprätt åt helvete och andra dagar så ger jag mig själv högsta betyg som förälder, och jag har ändå höga krav på mig själv.
De tre grundplåtar jag har är kärlek, solklara regler och konsekvens.
Kärlek i massor, några grundläggande och enkla regler och så konsekvens på deras handlande.
Kärleken kommer dagligen i form av att de får höra att jag älskar dem, de får kramar och uppmärksamhet. Mina föräldrar fortsatte stirra ner i tidningen när jag kom och skulle visa dem något och mumlade ”mmm vad fin” – DET får mina barn inte uppleva från mig! Om jag någon gång gör det så kommer jag på mig själv och ber om ursäkt; ”förlåt, jag hörde inte, vad var det?” och ger dem direkt fokus.
Jag berättar för dem att fast jag är arg på dem så älskar jag dem alltid! Även om jag är arg så jag kokar och skickar ut dem så älskar jag dem ändå, man älskar varandra fast man är arga på varandra.
Här kramas och pussas i massor! Jag ser inget fel i att pussa mina barn på munnen och de både kramar och pussar varandra, de bedyrar varandra sin kärlek i lika stor omfattning som de försöker klösa ögonen ur varandra.
Vi har inte så många regler, de få vi har är
- Lyssna,
- Fråga först,
- Inte tjata,
- Inte ljuga…
De sitter tom på en lapp på väggen då jag har bonusar som har liiiite svårt för det där med regler…
Jag är inte den som tjatar, eller ja, jag försöker att inte tjata, för det gör mig arg! 1-2 tillsägningar sedan kickar konsekvenserna in… Vi har trappan som time-out. Om de uppför sig riktigt odrägligt får de sitta i trappan för att bryta beteendet, och de får alltid valmöjligheten att sluta eller sitta i trappan. Det fungerar tom på den lille ettrige 2-åringen, frågar man om han ska sitta i trappan så säger han nej och om jag då uppmanar honom att lägga av så gör han det, jag behöver bara ställa den där lilla frågan…
Konsekvensen innebär att jag alltid försöker göra likadant. När de hoppar för 104:e gången i soffan så är det fortfarande nedplockning och ev trappan som gäller om de inte lyssnar… Slag blir alltid snabbt upplockade och de ska be om förlåtelse och får höra att man ska inte slåss…
Konsekvens innebär att de helt enkelt får stå för sitt handlande, då får be om ursäkt om de slåss, de får plocka upp om de välter ner. Sköter de sig inte så blir privilegier indragna, att se på film på kvällen är ingen rättighet, de måste förtjäna det.Häromdagen gick vi in på Max och de ville hoppa i hoppborgen, jag sa att om de sköter sig så får de hoppa efteråt och de skötte sig! De fick hoppa, fast det slutade ändå med femtitolv vändor i rutschkanan 😉 Däremot så kan faktiskt ett nej vändas till ett ja om de har vettiga argument, att argumentera på den nivån som Alfred klarar av duger ingenting till, att stå och vråla JO!!!! när jag har sagt nej är bara att framkalla att man får ta konsekvenser för sitt handlande ;)Det är aldrig fel att muta sina barn. Att ”råka” säga att det blir glass först när rummet är välstädat, resulterar i att i alla fall Totte städar.. Ian är en liten slinsare och Alfred glömmer vad han gör efter 3 sek. Rummet blir städat ändå, det är det jag vill ha ut av det hela…
Vi har avskaffat millimeterrättvisa här, livet är inte rättvist så varför ska allting vara extremt rättvist inom familjen? Det mesta jämnar ut sig så småningom, lägg till att vi har 2 laktosintoleranta barn och den tredje är både laktosintolerant och har Celiaki (glutenintolerans) det ska MYCKET till att få allting extremt rättvist då.
Att alltid ha det hysteriskt rättvist hela tiden gör att när det väl inte är ”rättvist” så blir det ett jävla liv. Bonusar är vana att allt ska vara rättvist, förklara då varför 11-åringen inte får vara uppe lika länge som 13-åringen… Du är yngre är inget rättvist svar…
Efter att ha levt ensam så länge med ungarna, samtidigt som jag har fått ta hand om huset, djuren osv (maken har ju jobbat borta på veckorna) så kräver jag direkt respons på det jag vill ha utfört från dem… Ibland lite hård kanske, det erkänner jag, men jag kan inte vänta på Ian i 5 min för att han ska se färdigt på tv t ex… eller att han kom på 15 andra saker på vägen…
Alfred är min största utmaning hittills och det ska bli intressant och se hur han blir, i dagsläget är han världens retsticka….
I stort sett har jag barn som är som barn i övrigt, med små ovanliga twistar, en 2-åring som alltid säger tack, en 5-åring och en 3½-åring som till 90% av gångerna ställer in skorna i skoskåpet, barn som aldrig har legat på golvet i affären och skrikit t ex….
Jag avrundar nu men vill slå ett slag för KOMET…..
[Bilden är från juli09 när Alfred ljussatte toan med en batteridriven touchlampa]
Inatt har Totte sovit med mig i den stora sängen, som helt plötsligt inte är så stor… Hur en 5-åring kan ta upp en 1.60-säng på det viset är för mig ett mysterium!
☆ VideHexan ☆ 