- Varför är det så skamligt?
- Varför håller vi tyst i 12 veckor om det hela ”ifall det går fel?”
- Om det inte går som det är tänkt, varför säger vi inte det till vår omgivning istället för att gråta i smyg?
Det skamliga i sig är väl inte så mycket att man har fått missfall som de egna känslorna av misslyckande och att man inte klarade av att bära fram ett barn ens. Alla tankar på ”vad har jag gjort för fel? Varför gjorde jag så där? Om jag inte hade gjort det så hade det aldrig hänt?”.
Det finns ingen hejd på självförebråelse och hur misslyckad man är. Man vet att det finns inget man kan göra för att förhindra det och ändå är man där och lägger skulden på sig själv. Man ältar samma tankar om och om igen och det finns ingen hejd på det.
Det är inte på något sätt skamligt eller misslyckande att få missfall. Det är förbannat jobbigt, det kan jag hålla med om, men inte på något sätt skamligt.
Jag kan i vanlig ordning bara utgå från mig själv och på nåt sätt har jag förstått att tydligen frångår jag normen för det mesta.
När jag var 30 år gammal blev jag gravid. En liten Hoppsan flyttade in i min mage och båda inblandade vart lika förvånade båda två när det var faktum. Jag började snart må dåligt, få ömma bröst men framför allt bli olidligt trött! En gång när vi var på Willys på Eurostop var jag tvungen att gå ifrån köttavdelningen för jag stod inte ut med lukten och det tog lång tid innan jag kunde gå på en köttavdelning igen utan att minnas illamåendet.
Dagarna gick och så i vecka 5 upptäckte jag en liten svag rosa flytning, jag tänkte inte mer på det, för det hörde man ju ofta att man kan blöda till och från och att det oftast inte var någon fara. Jag hade ju inte ont alls så jag oroade mig inte det minsta.
Veckorna gick och så i vecka 10 var jag och den blivande pappan ute med våra hundar och gick, jag kände en svag molande värk, eller ja det sved mer kan man säga. När vi kom hem var det sedvanligt toabesök och nu var det lite mer rosa där. Det var så pass mycket och jag kände av det så det var inte mer med det, vi ringde akuten.
De sade till oss att komma upp direkt.
Vi blev väl emottagna och invisade på ett rum. Jag minns fortfarande när jag såg de första ultraljudsbilderna från det vaginala ultraljudet, ”det är tomt”, trots att det har gått nästan 13 år så minns jag det. Efter en stunds tittande så kunde läkaren bara bekräfta vad jag redan hade förstått och jag var bara tom på känslor.
Det hemska med den här var nog inte känslorna av misslyckande, utan det jag minns mest är känslorna av att ha blivit lurad! Jag hade mått dåligt och gått igenom en graviditet under 6 veckor som jag vetat om den, och varit så lurad! Där fanns ju aldrig nåt! Eller jo, under ena halvan fanns det nåt, som sedan bara dog och försvann. Min förbannade svikande och lurande kropp lät mig fortsätta tro att jag var gravid, att min dröm om ett barn äntligen skulle få gå i uppfyllelse!
För mig var missfall blod, smärta, tårar, gråt och så är det över. Inte att man ska få gå runt och bli lurad i flera veckor och sedan ”haha, det finns inget där, april april” liksom. Jag hade aldrig någonsin hört talas om ”ofostrig graviditet” men nu var det ett faktum. När mitt psyke hade återhämtat sig och förhållandet var slut, det orkade inte igenom det hela som kom efteråt med självförebråelse och sorg, så började jag gräva mig ner djupare i kunskapen om vad ofostrig graviditet var för något och insåg att det är den absolut vanligaste missfallsformen tydligen, men att det först under senare tid med bra ultraljudsapparater som man börjat upptäcka det.
Den efterföljande skrapningen var traumatisk, jag låg inlagd ensam i 15 timmar innan det blev min tur. Jag var inskriven på första lediga tid och det tog tiiiiid. En jobbig förlossning med efterföljande akutoperation var bl a orsaken. Jag hade i och för sig inget emot att vänta men att inte veta när det var min tur och framför allt att jag inte fick äta var jobbigt eftersom jag var satt på fasta och det hade gått nästan ett dygn sedan jag åt/drack sist så var jag så otroligt hungrig och törstig.
När Ludde var 6 månader gammal blev jag gravid igen, den gången visste jag vilken styrka mina graviditetssymtom skulle ha, det visste jag ju inte första gången. När jag i vecka 5 fick en svag rosa flytning så visste jag att det var kört. Alla runt omkring mig peppade mig och försökte med att ”ingen graviditet är den andra lik”, visst är det så, men ärligt talat visste jag och jag vågade inte ens hoppas.
I vecka 10 kom så nästa blödning och vi åkte in till akuten och allting upprepade sig igen. Dock var jag redan förberedd och jag var inte så chockad den här gången och tog det hela med ganska stor ro faktiskt. Visst var jag ledsen och sörjde det som inte blev eftersom jag visste hur det var då jag hade fått Ludde, men känslan av chock och att vara lurad var inte ens närvarande.
Den här gången blev det inte skrapning utan morgonen efter fick jag en medicinsk abort istället. Förvisso smidigt men fy fan vad ont de livmodersammandragande medicinerna gjorde ont! Allt det där fick jag uppleva hemma med en liten bebis krälande runt mig! Inte direkt vad man vill att ens barn ska se. Jag skrek och grät om varannat en stund efter varje tablett och till slut var jag utpumpad. Jag har för mig jag skulle ta 3 st om dagen i en vecka…. ni kan ju tänka er…
Tyvärr var det inte slut här utan jag fortsatte blöda till och från i 7 veckor! Det visade sig att inte alla delar i livmodern hade kommit ut utan en liten bit slemhinna hängde kvar. Den kom ut samma dag som jag var inne på akutbesök för ytterligare ultralljud för att kolla upp läget. 2 veckor efter den där undersökningen hade jag ägglossning, och 6 veckor senare testade jag positivt på graviditetstest…. 9 månader senare föddes Ian.
I efterhand är jag glad att det blev missfall den där andra gången. Det är jobbigt med 20 månader mellan barnen, det hade varit ännu jobbigare med 15 månader emellan.
Varför håller man tyst om sin graviditet?
Jag kan i och för sig förstå om man vill landa lite i det nya och förvisso var vi tysta, eller ja, de närmaste visste om Hannes långt innan vi gjorde det offentligt, men varför vi inte sa nåt om Hannes i början kan jag inte direkt förklara. Jag tror det var det att jag var orolig för hur det stod till i magen pga mina erfarenheter, att jag ville vara så säker jag kunde på att det var bra, för att det definitivt var sista gången.
Ingen av de gånger jag har varit gravid har vi inte sagt något före vecka 12. Alla andra har vetat inom de närmaste timmarna efter att vi själva vetat.
Varför inte dela sin glädje med andra? Min mamma har flera gånger sagt ”ska ni verkligen berätta? Om det händer nåt då?”. Om det händer nåt? Vad skulle hända om alla vet och jag får missfall? Jag kan intyga att det är enklare att berätta ”jag fick missfall” när alla vet än när få vet, för om få vet så ska de genast fråga när det var beräknat osv, det visste alla redan när jag fick andra missfallet. De kunde gå direkt på den stöttande delen istället för ”var du gravid? När skulle du ha? Hur långt hade du gått?” och det var bara ett fåtal exempel. Inte en enda sådan fråga fick jag andra gången.
Men innan ni som inte vill berätta går i taket, så vill man inte berätta så behöver man så klart inte, jag sa inte att man inte får, bara att jag inte riktigt förstår varför.
jag har varit gravid 7 gånger och sista gången av de gångerna låg vi lågt tills vi hade fått inskrivningsultraljudet och visste att det fanns en liten sprattlande böna där inne i späcksäcken, då var jag 39 år gammal och visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Jag har funnit enorm stöttning att berätta, prata öppet om mina missfall och den värme jag har mött bland människor har stöttat mig igenom min sorg. Det är en sorg likvärdig ett dödsfall som man ska igenom. Man sörjer en -för mig- död familjemedlem. Man har inte vetat om den så länge men kärleken till sitt ofödda barn är ögonblicklig och infinner sig direkt man ser strecket på testet.
☆ VideHexan ☆ 