Anna Kaagarad Kristensen skrev om svårigheter med att empatisera med människor som måste stampa på andra för att själva må bra….
Hon uttrycker det så rakt på och helt utan krussiduller:
deras hysteriska gapande om ”rätten att uttrycka sin åsikt” och yttrandefrihet, det måste vara samma tomtar som gapar om rätten till att få säga ”negerboll” och hävdar bestämt att alla som inte gillar köttbullar kan packa sin resväska och åka hem. Samma kassa argumentation, samma hysteriska ilska och samma brist på empati. Det jag inte förstår är varför den där ”rätten att uttrycka sin åsikt” är så jävla viktig att värna om när det handlar om åsikter som kränker, är elaka eller bara allmänt otrevliga? Man ser liksom aldrig någon som skriver ”jag tycker att alla ska få vara och se ut som de vill och det har jag RÄTT ATT TYCKA!!!!”
Vad är det som är så svårt att tänka på hur man uttrycker sin åsikt?
Alla har rätt till en åsikt, alla har rätt att uttrycka sin åsikt, om man nu måste… Men med rätten att uttrycka sin åsikt kommer även ansvaret att vara kompetent på att uttrycka sin åsikt. Vet man med sig att man kanske spottar ur sig grodor så kanske man ska vara tyst? Eller i alla fall människa nog att kunna be om ursäkt.
Likväl som jag anser att ingenting är för heligt att skämta om så är ingenting för heligt att tycka om. Däremot (fett ! på den) så är det fruktansvärt viktigt att man lägger rätt skämt, på rätt plats, till rätt person! Samma sak med åsikter! Det krävs rätt plats, rätt tid och här på rätt sätt!
Du som tyckare har en enormt ansvar att uttrycka dig på ett sådant sätt att du Inte. Kränker. Andra!
Rätten till att uttrycka sin åsikt innefattar skyldigheten att uttrycka sin åsikt vettigt!
Man kan alltid omformulera sig så att ett kränkande moment i åsikten antingen förmildras eller elimineras helt. Man måste inte per automatik kränka och förnedra! Det är nu vi kommer till min lilla teori om dessa kränkare/hatare, vilket jag tydligen delar med många andra:
En person som kränker och förnedrar är den personen som själv mår kasst, som själv skulle behöva stärka sitt eget självförtroende på ett sätt som är beständigt. Att stampa på andra ger bara boost för stunden, snart kommer tankarna och känslorna igen och man måste åter kränka för att få sin fix.
Jag har aldrig varit utsatt för nätmobbing – vilket jag kan skatta mig lycklig för. Däremot har mobbing AFK varit frekvent under skolgången och även från en tidigare chef.
De i skolan var medvetna om vad de gjorde, än idag kan jag inte på något sätt sympatisera med dessa människor… Vad jag har förstått (via Facebook och gemensamma bekanta/vänner) så är de kvar på samma mentala status som i högstadiet/gymnasiet.
Chefen däremot hade ingen aning om vad hen gjorde, när jag konfronterade hen och hen fick sig nog en ordentlig tankeställare för attityden och hur jag blev behandlad efter det blev helt annorlunda.
Så, tänk nu på; Alla kan kräka ur sig en groda, att be om ursäkt när man inser faktum är det största man kan göra. Alla har rätt att tycka, men utvärdera om du verkligen måste ha åsikts-tourett? (älskar uttrycket), till sist kanske det viktigaste, den som uttrycker sig kränkande är det egentliga offret, offret för ett svikande självförtroende och en miserabel självbild.
Du som är nätmobbad, hör av dig till vardagshjältar mot nätmobbing, vi har gjort stor skillnad och hjälpt många redan.
☆ VideHexan ☆ 