Innan jag hade fått barn var jag övertygad om att barn och jag skulle sova bättre om vi sov i var sin säng, kanske jämte varandra men ändå i var sin säng.

När jag väl fått barn så insåg jag att principer i all ära… är till för att brytas. Föräldrar som håller fast vid sina principer, anser jag, är de som skapar problem som kanske inte egentligen behöver finnas. Man kan undvika många problem genom att följa barnets principer istället för att pracka på det sina egna.

Ludde var från början en väldigt bestämd ung man. Han sov gärna i sin säng på dagen men på natten var det lite annorlunda, han började natten där men kom sedan över till vår under natten. Det var lite trångt när vi låg 2 vuxna, en dobermann och en bebis i samma 120 cm breda säng, men det gick och vi sov så gott det gick. När Ludde var 3 mån flyttade vi till huset och sängen växte till 160 cm. Samsovningen pågick i några månader till, tills Ludde var ca 8-9 mån när han mer och mer sov hela nätter i sin egen säng. Däremot så stod hans säng i fotändan på vår säng efter flytten.

Ian var lite annorlunda, han lämnade inte min armhåla under de första 6 mån. Han sov inte alls i sin egen säng utan skulle bara sova i armhålan. Vi knuffade in dubbelsängen i hörnet på rummet och så sov han mellan mig och väggen. Perfekt för då behövde jag inte ha koll på hur han låg i förhållande till kuddar, täcken osv. Han låg ganska skyddat med andra ord. Han började också mer och mer sova i sin egen säng vid ca 10 mån ålder.

Jag insåg nu när jag satt och gick igenom bilder att Ian sov sällan ensam på dagarna heller, den första tiden. Mormor var här under de första veckorna och antingen sov Ian i min/mormors famn, på en kudde jämte mig/mormor eller på mormors ben. Är det bilder som inte innehåller en annan människa så ligger han i soffan och alltid i samma rum där jag, mormor och Ludde finns. Det var samsovning i dubbel bemärkelse.

Alfreds födelse gav oss erfarenhet nr 3 av hur barn sover på nätterna. Med Alfred så ställde vi en spjälsäng mellan väggen och vår säng. Vi hade tagit av långsidan så han kunde ligga i sin egen säng men ändå vara på en armlängds avstånd så jag behövde inte gå upp ur sängen på nätterna, bara sträcka ut armen och hala in ungen. Alfred ammade mest hela nätterna men i och med att han ändå låg där, precis som Ian, så sov jag och barnen medan det var tutte i munnen. Den absolut bästa lösningen på nattamning för vår del. Inga nappar som trillar ur och när de blev hungriga drog de bara lite extra så kom det mat ur ”nappen”.

När Alfred var två månader blev vi uppstressade av BVC som fick tuppjuck över hans sviktande viktkurva och avstannande huvudmått. Det tjatades om mer amning och stödmatning med ersättning, vilket han hatade, så vid 3 mån ålder fick vi börja lite med välling. Nu i efterhand kan jag se att huvudröntgen och all stress runt hans vikt och huvudmått bara var onödigt från BVCs sida. Alfred är en fågelunge och han ställde in sin viktkurva helt enkelt. Sedan den där första avstanningen och kurvbyte så har han följt sin kurva perfekt.

Alfred sov också med oss på dagarna. Han fick en avlagd lift till en av barnvagnarna, som han sov i på dagtid, i ett hörn av vardagsrummet. Ian blev lite avundsjuk så jag fick ragga tag i en lift till som han kunde ligga och titta på tv i, vi ska inte glömma att han bara var 1 år 10 mån när Alfred föddes.
Alfred var tvungen att lära sig att sova själv på dagarna när jag var ensam hemma med 3 barn under 3,5 års ålder. Att sitta med en sovande bebis i famnen var en lyxvara…
När han var 7 månader lärde han sig att sova middag ute på trappan i vagnen. Vi har en trappa under tak och med ett heltäckande regnskydd (sådant där genomskinligt) så blev det en perfekt sovatmosfär och hans sömn förbättrades och han sov bättre på både dag och natt.

Alfred var den som däremot var i särklass jobbigast på kvällen. Nog för att Ludde är en kvällssuddare men det är inget i jämförelse vad Alfred var. Han kunde illvråla i 3 timmar medan 2-3 vuxna (hans gudfar var lägligt inneboende under den här tiden) vandrade fram och tillbaka med detta vrålande ilskobert. Ibland somnade han bra men vaknade vid 23-tiden och kunde sedan vara vaken i flera timmar, inte kompatibelt med två andra barn som vaknade vid 6-tiden. Det här var en period mellan ca 3-7 mån ålder som han höll på så här.

Då kommer vi till Hannes, och ytterligare en erfarenhet som vi kanske är glada för att den kom sist.
Hannes är nu 2 år och 2 mån och strular fortfarande med sömnen…

När han föddes så samsov vi direkt på BB, vi låg i och för sig bara kvar en natt men ändå. Han låg i ”baljan” lite på dagarna, när det var mat och jag duschade eller var på toa t ex, annars var det min säng som gällde.

Hannes vägrade sova någon annanstans än i min närhet under de första sex veckorna! Jag kunde lägga honom jämte mig på en kudde i soffan men jag var tvungen att hålla en hand på honom och allra bäst sov han på min arm eller på mitt bröst.

101002 Nu börjar jag nästan bli rädd…. Nu har Hannes somnat själv på en kudde i soffan!!!! Han har ALDRIG somnat någon annanstans än i min/Jonas famn…. *jippi* *woho* Hannes sitter i babysitter och SOMNADE!!!! *ritar ett stort rött kryss i taket* synd bara att jag måste väcka honom nu. 

Jag skaffade snart en sjal till honom och den dagen han spontant somnade i babysittern så gick jag in på toaletten och dansade en liten segerdans…

Hannes sov aldrig i vagnen, den enda gången han sov där var när den rörde sig. Aldrig när den stod stilla. Han sov bra så länge jag fanns på avstånd där han fortfarande kände min kroppsvärme. Efter de första två månaderna blev det bättre på dagarna och han sov själv mer och mer på dagarna.

På nätterna gjorde vi som med Alfred, Hannes sov i sin säng jämte mig… eller ja, tanken var så i alla fall… Ett tag funderade jag på att döpa om honom till Cederoth, ni vet plåstermärket…

Hannes har genom de första 1 år och 10 månaderna av sitt liv, gnällt sig genom nätterna. Jag är lättväckt och har således vaknat mellan 2-6 ggr/natt. Jag har under större delen av 2012 känt mig otroligt stressad och trött, trött och trött. Jag har skyllt det mesta på Hannes, jag har aldrig fått sova ordentligt med än kanske 2-4 nätter i månaden när jag har fått sovmorgon.

När sommaren 2012 kom så ändrades Hannes sovmönster drastiskt. Han sov utan gnäll men däremot så började han nattvandra, han kom till oss varje natt under en tid. Nu några månader senare så kommer han ofta men inte alltid varje natt. Nu har vi dock rutiner på hur det ska göras och jag ska ligga på mage med Hannes liggandes på mitt täcke mellan mina ben. Han behöver känna sig ombonad tror jag, behovet av kroppsvärme är kvar. Han sover sällan med täcke så vi kör pyjamas och sockar istället och så får han ha en filt i fotändan på vår säng.
Så vi jobbar oss snabbt mot 2,5 års ålder och sömnen är fortfarande inte optimal, de andra tre har sovit bra sedan ca 1 års ålder.

Hur ser sovsituationen ut idag? Ludde valde under ett par år att sova själv, ensam i ett rum alltså. Vår trångboddhet gör att samsovning är ett måste. Alfred och Ian sov ihop länge i samma rum. men det senaste 1,5 året så har det varit svårt att säga vems säng som är vems, det är bara Hannes som har fast säng och numera även Ian, men det är av andra orsaker.
Barnen har friskt sovit i olika sängar varje natt, barnen har fyra olika sängar att välja mellan. Rotationen har varit stor och många nätter har de till och med sovit skavfötters, så det har varit samsovning (dela rum) och samsovning (dela säng). Vi tänker inte säga till dem vad de får och inte får göra när det gäller att sova ihop, för det kommer de få fortsätta med då vi har två  rum på fyra barn.

Jag tror att samsovning (bäddelning) är bra i från början och långt upp i åldern. Nu blir det för oss svårt eftersom det blir väldigt trångt i vår säng om alla ska sova där men Hannes sover ju allt som oftast hos oss och det är han som behöver det mest. De andra turas om de nätter som Teskedspappan jobbar och det blir inte så länge mellan gångerna. Däremellan delar de säng/rum nästan varje natt. De väljer på kvällen om de ska sova i egen säng eller tillsammans och i vilket rum de ska sova.

Jag tror att anknytningen blir maxad vid bäddelning, för båda föräldrarna. En sådan sak som att pappan tar vissa sömnmoment så mamman får sova själv då och då, och de får en egen anknytningsstund är nog guld värt.

Vad säger de som vet om samsovning (sängdelning)? Pja, som allting annat så är det ett för och emotläger. Den här artikeln är en bra utgång i ämnet.

För oss har samsovningen varit vår livräddning. Jag blev tillräckligt utschasad utan att behöva springa upp och ner på nätterna. När Hannes kom hade vi fyra barn under 6,5 års ålder. Jag älskar verkligen att samsova med ungarna och det ger sådan närhet som man har svårt att få till på dagen. Att ligga och vara på väg att somna när 8-åringen kryper intill och lägger en arm om en är en enorm kärleksförklaring.
Hannes kommer få komma in till oss så länge han vill, jag tänker inte hindra honom och inte Teskedspappan heller, för jag tror inte han märker när han kommer ens 😉

Mycket tyder på att amning liggande tillsammans med barnet på natten är en praktik som vi fysiologiskt är väl avpassade för. De råd som nyligen gavs i Läkartidningen bör modifieras genom att man pekar ut de faktorer som verkar riskabla, t ex sovande i soffa. Detta kan hjälpa mödrar som
upptäckt att amningen går lättare när de sover nära barnet.