En nätkompis har omnämnt det som Magdalena-metoden, känns lite som ”Sova hela natten kuren” men det är långt ifrån vad Anna Wahlgren står för…

Jag är en sådan där som lätt ammar ungarna till sömns länge, så länge som ungarna själva vill… Ludde slutade amma vid 5,5 mån för då hade han upptäckt mat. Med Ian så hade jag 2 influensor och en kräksjuka på mindre än 4 veckor så mitt under sista influensan så försvann mjölken! Vi hade några heltiska dygn med matvägran, hysteriskt hungrigt barn vid bröstet och täta kontakter med amningsmottagningen men inget hjälpte, till slut insåg Ian hur gott nan2 var när man är hungrig.

När Alfred var 2 mån dippade den redan tunna pojken ordentligt i vikt och hysteriska BVC sabbade allt med ”han måste få stödmatning med ersättning” och ”din mjölk är näringsfattig”. Mitt föräldraförtroende fick sig en knäck och jag lyssnade på dem, tyvärr…. med resultatet i ryggen så hade jag nog väntat ut det hela som jag tänkt och inte tillbringat 2 månader med att förtvivlat få honom att äta ersättning…

Hannes, ja han är ett eget kapitel i amningshistorien… vid 2 veckors ålder gjorde han tvärtemot vad Alfred gjorde och sköt rätt upp i vikten! På 3 veckor gick han från normalkurva till +3 och han är fortfarande kvar på plussidan medan de andra håller sig på minussidan….

Men det var ju inte det jag skulle prata om *ehem* utan hur vi gick från att de kategoriskt bara kunde somna i famnen till att somna tillfreds i egen säng. Vi har samsovit så länge som vi och barnet har kunnat sova bra, för att sedan övergå till att sova i samma rum och till slut sova i samma rum som sina bröder. Inget barn sover ännu ensamt om de inte väljer det själva. För 2 nätter sedan delade Ludde och Alfred säng, de sover gärna skavfötters och jag tänker inte hindra dem så länge de själva vill. Det är en trygghet för dem.

Inget av barnen har ”kurats” före 1 års ålder, innan dess har det gått bra att ha dem mellan oss eller i spjälsängen (utan långsida) som stått på min sida av sängen, de har haft en egen säng i sängen men har oftast legat tätt intill ändå. Alla utom Ludde som redan tidigt självmant valde att ligga själv, han ville inte samsova och sov bäst i sin spjäla, 30 cm ifrån mig.

Inget av barnen har tagit längre än 10 dagar på sig att gå från famnsomnare till att somna tryggt själva.

Första kvällen så har jag lagt dem i sängen och satt mig med ryggen mot spjälsängen och läst en bok eller sett på tv (jag är tvångsmässig ”måste-se-på-tv-innan-jag-ska-sova”). Jag har suttit där, funnits där men inte uppmärksammat dem. Har de påkallat min uppmärksamhet så har jag bara rest på mig och lagt dem ner i sängen utan att säga något, för att sätta mig igen. Som längst har det tagit 34 min för dem att somna och endast ett barn har gråtit med tårar, men aldrig så att han har byggt upp hysteri, utan gnäll-gråt…. De andra har gnällt när tråkiga mamma inte velat busa med dem utan bara lagt dem ner på sängen igen…

Sedan har jag gjort likadant, samma rutin varje kväll, med den skillnaden att när de lägger sig ner och somnar snabbt själva så har jag flyttat mig 1 m längre bort. Kvällen när de upptäckt att jag flyttat på mig så har de tagit längre tid på sig att somna men snart insett att rutinen är den samma, bara att jag sitter på ett annat ställe och de inte längre kan dra mig i håret.

Efter ett antal dagar så har jag kommit så pass långt att jag suttit utanför dörren och de har somnat inom 5 min. Nästa gång har jag inte flyttat på mig utan bara stängt dörren till hälften, de har sett mig men inte mitt ansikte… nästa gång har jag sedan stängt dörren så pass att de inte ser mig heller. Den detaljen har gjort att det har blivit lite rabalder och de har gått till att ta 15 min på sig att somna istället, ett par kvällar… men när de har insett att jag finns där i alla fall så har de somnat i vanlig ordning snabbt.

Förvisso måste man inte lära barnen att sova själva, funkar samsovningen och alla sover bra så finns det ingen anledning att kura. Så länge något funkar för familjen men ändå inte följer ”gängse uppfattning” så är det ändå inget problem. Skit samma om ni samsover tills barnen är 4-5 år, vem lider av det om inte ni gör det? Folk kan ha uppfattning men man ska inte bry sig, det är ni/jag som sover med barnen, inte de. Det kan jag lova er, när de kommer upp i tonåren så tror jag inte de vill samsova längre….

Jag tycker det är hysteriskt när man läser att ”min 2 månader gamla bebis sover inte själv, vad ska jag göra?”, pja…. lägg den i din säng och låt den sova hos dig? Jag har svårt att tro att en frisk, nykter människa skulle rulla över sitt barn och kväva den i sömnen. Teskedspappan tillhör kategorin människor där man behöver typ ångvissla för att väcka och han har lagt sig på mig ett par gånger utan att märka det.
Däremot har han aldrig lagt sig på något av barnen och har han varit på väg så har han studsat bort. Jag har själv sett det….

Känner man att man behöver göra en sådan här sak och känner sig osäker på hur man ska göra så ta ett djupt andetag och börja lita på dig själv. Du känner ditt barn, du hör när det går från eventuell gnäll-gråt till ”du överger mig-gråt” och då bör man backa eller byta taktik… Det kan vara allt från att vänta med kurandet ett tag till att vända på sig och sitta och klappa på pannan eller nynna lite….

Lycka till!