Det är lite mycket gnäll i bloggen nu….

Jag har precis gjort 3:e ensamhelgen på 4 veckor och då var även ett besök hos farmor inkluderat, där jag skulle hålla ordning på 4 barn + hund själv. Dessutom har jag ytterligare en helg till ensam, framför mig. Ni anar inte hur skönt det ska bli imorgon när jag lämnar barnen på förskola/skola igen.

Förra veckan var 3 av dem matförgiftade och de flesta var hemma onsdag och torsdag. På fredagen var de tillbaka i verksamheten igen alla fyra, men jag hade massor att ta igen och stressade runt innan det var dags att hämta dem igen…

Jag älskar mina barn, det är inte det, det kan bli lite mycket ensam ibland och då krävs det en massa gnäll för att orka med det…. Istället för att måttet rinner över så tömmer man ur det genom säkerhetsventilen som det står ”gnäll” på och man orkar en stund till.

Alla hycklare som säger ”varför skaffade du så många barn då?” kan ju enbart ta och spika igen kakhålet, för ingenstans finns det ett avtal där jag har skrivit på för att avsäga mig rätten att gnälla! Antalet barn har ingalunda med volymen gnäll att göra. Det finns de som gnäller värre än jag, över ett barn,  och ingen (?) säger nåt sådant till dem, eller?

Nä, som sagt, gnäll är en sund åtgärd för att lätta på trycket…

Nu över till nåt helt annat men som ändå ligger och gnager i bakgrunden…
Här finns ju 4 stadigboende barn, det finns misstanke om eventuell diagnos på två av dem. Den ene har vi dragit igång utredning på men det kommer ta sin tid. Vi gör det för att hans skolgång ska bli så anpassad efter honom som möjligt. Läraren han har är helt underbar och har jättebra hand med honom och i samarbete med henne och allt bollplankande har gjort att han gör stora framsteg, men samtidigt har vi kommit till insikt att han kanske behöver mer hjälp än så. Han har tendenser som är lik hans storasysters problematik och vi vill liksom inte riskera att han också hinner bli 14 år innan han får en eventuell Aspergerdiagnos.

Båda bröderna visar tydliga, om än milda, symtom på ADHD och Asperger. De har valt var sin, som vi ser det, och kör inte dubbel utdelning som syster gör. Det var väl det som ställde till det och gjorde att ena diagnosen dröjde.

Det här handlar inte om att få en ”stämpel” på ungarna, utan mer om en rättighet. En rättighet för ungarna att inte bli kallade dumhuvuden eller få lärarnas onda ögon för att de inte kan sitta still, koncentrera sig eller har uthållighet att hålla på mer än 5-10 min med samma sak. En rättighet att få anpassad studiehjälp så att de kan nå bra betyg efter en skolgång som anpassas efter dem som person, vilket står i både skollagen och läroplanen.
Det finns redan idag anpassad studiegång efter förmåga och det har resulterat i stora framgångar och så vill vi fortsätta ha det.

Det jag mest ser fram emot med en utredning (om den påvisar något) är att jag, Teskedspappan och skolan, ska få verktyg att göra livet så drägligt som möjligt för honom. Att jag ska få lära mig hur man bäst gör för honom för att ta bort de värsta fartguppen i livet, att han ska få samma förutsättningar som alla andra. Vi ska definitivt lära honom att det är inte fel att ha ”en hjärna som tänker på ett annat sätt”, däremot är det väldigt fel att använda det som en ursäkt. Om man har t ex Asperger har man mycket mer att lära sig än de flesta andra, t ex det sociala samspelet som oftast kommer per automatik, måste då läras in som en glosläxa istället…
Det är omgivningen och vi föräldrar som behöver diagnos, inte barnet i sig….

Idag hittade jag [den här bloggen via en länk på Facebook], det förklarar det så bra!