Jag inser att det är dyra julklappar allting!! 😮

Jag vill ha en H2O-mopp och hoppas på att den gör vad den utlovar… skulle göra en del saker som att hålla vita skåpsluckor vita med 5 st som dräller rätt bra i hushållet…

Länk till moppen

Länk till ett ställe att köpa parfymen på

Nästa sak som jag verkligen vet att maken gillar också är parfymen Burberry Body, den doftar verkligen underbart!

Jag har också insett att jag verkligen saknar min wacombräda! När jag väl hittade pennan, som Ludde slarvade bort för hujeda mig många år sedan, så var drivrutinerna alldeles för gamla för att funka på Vista…

Länk till platsen som säljer den här

Länk till inköpsställe

Ett minneskort till kameran så att jag inte behöver ha sladd mellan kameran och datorn! Bilderna laddas över automatiskt så fort man sätter på kameran och datorn.Tillägg 20/11

Ett sådant här vill jag ha också!!! *ha-galen?*

Jag tror de laddas över direkt när man fotograferar hemma t ex…

Det här kommer inte bli bra… jag är så klart överlycklig om jag får en av ovanstående men…. jag brukar vara rätt tacksam för allt jag får… med undantag av små kalvar i plast då kanske… då var jag kanske inte översvallande glad utan mer tacksam för omtanken 😉

Telia har haft den goda viljan att proppa linan full med bredbandsabonnenter  utan att uppgradera linan så nu sitter vi på ett bredband med ungefär 0.1-0.7 Mbit/sek, det är så långsamt att Bredbandskollen.se många gånger inte ens kan mäta hastigheten. Sjutton vet när det är åtgärdat….

*frustrerande*

Innan jag fick mina barn ÄLSKADE jag ketchup!

Jag kunde göra makaroner bara för att dränka dem i ketchup. När jag var på McD så blandade jag massor med svartpeppar i ketchupen och jag njööööt! Jag hade ketchup på grillat kött, ja i princip allt utom pannkakor… det hade jag testat som 5-åring och -believe me- jag minns det än….

När jag så väntade Ian, så försvann min passion för ketchup! Under graviditeten blev jag illamående bara jag kände doften av den och faktiskt, så har det hängt med även efter graviditeten! Igår fyllde lilla hjärtat 6 år så äckelmagen för ketchup lär väl inte försvinna….

Knepigt det där…. När jag hade fått Ian så var jag tokig i salami! Jag bara skulle ha salami!!! Att jag inte hittade den perfekta gjorde ju bara frustrationen ännu värre!

När jag hade fått Alfred var det hårdost det gällde. Jag som tidigare tyckte Billinge och Hushållsost var lagom starka kickade upp till Stureost. Jaja, jag vet att det är mjäkost också, men för mig är den stark!

När jag väntade Hannes fick jag problem med lukter och jag vände mig ut och in bara av åsynen av t ex skal osv i slasken. Nu är Hannes snart 14 mån och jag har gigantiska problem med lukter än! Vilket är en smula jobbigt med t ex soppåsen och avloppsrensning, jag klarar inte av det bara!

Däremot njuter jag lika mycket varje gång jag drickar Cola Light! Och det måste vara Light! Den silvergrå korken, Cola Max är inte lika god, den röda ska vi bara inte prata om! Då kan vi lika gärna nämna Pepsi och det är hädelse!!Bildkälla

Däremot har min cola light-noja dämpat sig avsevärt. Jag behöver inte längre ha min Cola varje dag utan det kan gå en vecka mellan gångerna.

Det enda barnet som inte har lämnat permanenta spår i mina sinnen är nog Ludvig. Jag hade inga nojor under graviditeten, eller… jag hade inga nojor med något barn. Inte så där att jag måste ha Ramlösa och saltgurka varje dag.
Det enda jag kan komma på så är att det enda jag kunde äta, med alla barnen, utan att må illa var McDonaldsmat, men det var inget jag måste ha….
Däremot så har jag ju haft mina nojor när jag ammat, jag kunde åka till affären bara för att köpa ölkorv eller Cola, nästan i klass med att rensa papperkorgar för att få tag i burkar och panta om jag var pank.

När jag var gravid första gången kommer jag ihåg att jag hade noja på apelsiner! Då kunde jag verkligen panta burkar för att ha råd att köpa en apelsin, vilket jag också gjorde *haha* men det är *funderar* det är fan snart 19 år sedan…. Oj, jag kunde haft en som var 18 år gammal!! Min äldsta är istället 10 år yngre, så livet kan blir….

Framför allt har mina tankar varit mycket hos en familj i Varbergstrakten, en familj som har mist sin pappa. 3 barn som är 3 år eller mindre har förlorat en förälder, en underbar kvinna har förlorat sin själs älskade….

Man börjar då fundera på ifall barnen kommer att minnas sin pappa när de blir större? Hur orkar hon? Förvisso är man nog så illa tvungen när man har barn, men ändå? Jag är övertygad om att hon får en massa stöd, men halva ens liv har försvunnit….

Man spinner genast vidare om sitt egna liv, sin egen familj och ryser till vid den där tanken som man inte vågar tänka till slut, tänk om någon av mina…. nä, det går inte! Magen blir som en hård boll när man ens närmar sig slutet, och där sitter en jätterar tjej, några mil härifrån och lever i slutet av meningen…

Jag träffade henne inte många gånger men hon är en sådan där sprudlande människa som man inte kan annat än att tycka om, vi har haft lite sporadisk kontakt via Facebook, men man kan nästan ta på kärleken som strömmar ut från skärmen, när hon skriver om sina barn och sin man…. Nu kan man nästan ta på sorgen istället.

Man känner sig en smula… jag vet inte vilket som är rätt ord men hycklare är väl det som faller mig snabbt i tanken. Jag trodde först jag sörjde en människa som jag inte ens haft nöjet att träffa, tills jag fick några minuter över för att verkligen bena ut mina känslor. Jag kom efter lite vridande och vändande fram till att det kanske inte var honom jag sörjde, utan helt enkelt att det var medkännande för hennes förlust, det bottenlösa svarta hål hon kanske befinner sig i emellanåt. Medkännande framför allt för barnens skull, deras minnen som kommer bestå av foton och berättelser, för de kommer kanske inte minnas mer än glimtar om de har tur…

Det är sådant här som får en att tänka efter, att uppskatta det man har, men ibland önskar jag att man får epiphanys utan att någon behöver förlora så stort på det….

Idag när jag handlade garn så stod det en farmor med sitt barnbarn före mig i kassan.

När de betalade garnet (de köpte till barnet som stickade en halsduk) så saknades det några kronor…

De dividerade ett tag om hur de skulle göra tills jag sa att ”det fixar jag! Bara kul att barnen lär sig sticka och ett par kronor blir jag inte ruinerad på…”

Barnet fick sitt garn och kan avsluta halsduken…

*försöker samla karma så nån ger mig ett jobb*

Vi hade eftermiddagsfika på Duni, de flesta satt samlade i soffan när Göran fick ett sms från sin grabb om att ett plan flugit in i World Trade Center. Alla trodde att det var typ en Cessna eller nåt, ett litet sketplan, aldrig kunde vi väl tro att det var ett stort plan… Trots att det har gått 10 år så minns jag precis vad jag gjorde och var jag var när man fick höra om 9/11 för första gången. Precis som jag minns vad jag gjorde osv när jag fick veta att Palme blivit skjuten….

Alla återgick till sitt och så kom Göran en gång till och sa att ett plan till hade flugit in i det andra tornet… Då vände sig alla om och surfade in på Aftonbladets hemsida. Det tog inte lång stund innan Aftonbladet.se kraschade och man fick endast en enkel sida med det senaste på, allt om New York så klart, idag existerade inga andra nyheter.

Det allra viktigaste blev gjort på jobbet och vi gick hem. När jag kom hem satt Teskedspappan och kompisen Raine och fikade i soffan och jag frågade om de hört vad som hänt? Det hade de inte och jag sa ”Två plan har flugit in i Trade Center”, varpå de reser sig för att kolla Trade Center i Halmstad. Jag bröt ihop av skratt och sa ”Nä, Trade Center i New York”, det var sista gången jag skrattade den dagen….

TV:n stod på resten av dagen, vi såg tvillingtornen kollapsa med en overklighetskänsla i kroppen – det här händer inte – och man bävade för alla människor som befann sig där.

På kvällen när luftvärsraketerna började hagla över Kabul var jag säker på att världskriget hade startat, jag sov inte mycket den natten och greppade efter de halmstrån som CNN gav att det var en lokal strid, det hade ingenting med attentatet i NY att göra….

Jag tror ingen människa är lämnad oberörd av den här dagen, tänk att det redan har gått 10 år. Man bävade den 10 september varje år efteråt ”vad ska hända imorgon?” och 2 år senare hände det… Anna Lindh, väldigt lokalt Sverige men ändå… Det är väl först nu de senaste åren man har börjat kunna slappna av lite så här i mitten på september. Jag tycker ändå man kan tänka och minnas lite idag, framför allt för alla de som omkom denna dag för 10 år sedan och alla som har omkommit efteråt i attentatens fotspår…

Gode Gud, låt ingenting hända idag…

Igår kände jag att vi kunde fan lika gärna skilja oss…. då sitter jag ändå ensam med barnen, men jag väntar inte på mannen att komma hem, förstår ni hur jag tänker?
Då var jag ensam och längtade och hade längtat i nästan en vecka…

Idag är jag ensam igen, i och för sig så kom Teskedspappan hem igår och vi sov ihop, så där ihopslingrat att man förbannar hur varmt det är… Han fick sova länge idag och han hämtade de stora barnen vid bussen. Bara det och vetskapen om att han är hemma inatt och kryper ner hos mig igen, vid 4-tiden, gör att jag är helt tillfreds med livet igen, fast jag är ensam med barnen…..

Märkligt hur det kan skilja men ändå vara lika…

Och jo, vi har pratat om det hela, han förstår precis hur jag tänker och han känner också att nästa år kanske det blir körning en dag och familjen den andra dagen. Vi får se hur det blir, men jag kommer nog vara mer bitch och säga ”nej, någon annan får göra det” eller ”då åker vi med”, för nu måste familjen få ta plats också.

Det känns som om maken missar alla barnens uppväxt, sina två äldsta för att de separerade och våra fyra för att han har två jobb och *funderar* två kanske tre föreningar där han är med i styrelsen… Hannes är sista chansen att följa med helt på resan… undrar om han förstår det?

Jag protesterar med tanke på mig själv men också med tanke på barnen, när jag hämtar dem från förskola/skolan så är första frågan ”är pappa hemma?” och jag ser hur luften går ur dem när jag måste säga att han in kommer hem på flera dagar….

Jag kanske verkar hård och kompromisslös, men då kan jag säga att så mycket som jag har accepterat att Teskedspappan gör och pysslar mer, är jag tveksam om särskilt många mer kvinnor hade accepterat från sina män. Givetvis får jag hitta på saker och han tar barnen direkt om jag ska iväg på nåt, men det förutsätter att han är ledig….

Han lagar alltid maten när han är hemma och gör allting jag ber om, så är han väl hemma så är det jämt med hushållsarbete, men belastningen jag har när jag är ensam, dag ut och dag in emellanåt, är så mycket tyngre när jag dessutom är fylld av saknad…