Satt och slöläste lite på Twitter och trillade över den här länken från .
stackars. barn.
Jag hämtade lite stöd i Anna Wahlgren när jag fick Ludde, men någonstans kände jag att jag tar till mig det som verkar vettigt och skippar resten. Tack och lov redan där hade jag ändå förtroende för mig själv som förälder.
Nu vill jag inte på nåt sätt säga att jag är en utmärkt förälder, hell no! Jag gör misstag precis som alla andra…
MEN! När jag började läsa på om Sova Hela Nattenkuren så slutade jag logga in på forumet och jag slängde boken. Där gick min gräns, det kändes inte bra att tvinga barn till att sova när de uppenbarligen ville nåt annat.
Vi har haft stora problem med Hannes sömn, han sover fortfarande inte hela nätter, men i långa loppet så är det ändå inte direkt stora problem, han vaknar 1 gång på natten och vill ha käk (när han är frisk). Det finns de som vaknar 20-30 gånger på natten…
Dock är Hannes den som har varit största sömnstöraren. Nog för att ingen av dem har sovit hela nätter före 6-8 mån ålder, men när de väl började göra det så har de sovit bra.
Vi har aldrig haft större problem att få dem att somna själv. Ludde kunde under en kort period ta 3 timmar att söva, men då insåg vi att vi gjorde fel. Sättet vi nattade honom på – i vår säng – passade inte honom. Vi gick över till att lägga honom i hans spjälsäng, och stanna kvar i rummet tills han somnat. Vips tog nattningen 20-30 min istället för 3 timmar!
Det tig inte lång tid, ett par veckor kanske, så kunde vi lägga honom i sängen och gå ner och han somnade på 5-10 min…
Ian hade vi intressantast lösning på, han sov inte bra i spjälsängen utan jag fick tråckla loss barnet flera gånger varje natt. Lösning; en fyrkantig lekhage och så var sömnen perfekt även där.
Alfred har mer varit kvällsmänniska och kunde redan som bebis vara uppe lätt till 23-00 och sedan sova gott hela natten… Han var den som var svårast att få att sova. Vi var 3 st ibland som kunde gå med en illskrikande bebis i famnen och vyssja och vagga. Vad vi än gjorde så vägrade han somna! Vi testade säkert 25 olika sätt, men det enda som funkade var bära i 30-40 min med honom illvrålandes, tills han lugnade sig, trappade ner och somnade… sedan sov han som en gris hela natten. Om vi försökte söva honom på nått annat sätt så kunde han illvråla i timmar – believe me!
Vi har i princip gjort samma med alla barnen, samsovning (ett tag var vi 2 vuxna, 1 bebis och 1 dobermann i en 120 cm bred säng), jag har ammat fritt (helt i 4 mån) delvis fram till 6-7 mån ålder.
- Ludde slutade självmant när han var 7 mån ungefär.
- Med Ian fick jag kräksjuka 2 ggr och influensa på mindre än en månad och mjölken försvann, och jag fick aldrig igång det igen.
- Alfred växte dåligt på amningen och fick tillägg
- Hannes ammade fram till 14½ månad.
Sedan har de fått somna i famnen med/utan tutte i munnen, men i lugn och ro fram till nästan 1 års ålder.
Sedan har det varit väldigt enkelt att lära om och få dem att somna i egen säng. De har blivit lagda i sin säng, jag/Teskedspappan har suttit kvar i rummet tills de somnat och sedan gått ut… inom max en månad har de somnat helt på egen hand.
Nu har de haft sina faser också där de illvrålat i famnen en lien stund innan de somnat, men alla har gjort det under en begränsad tid vid samma ålder så det sätter jag mer i samband med utveckling än otrygghet…
Jag var också en osäker första gångs förälder och lyssnade mycket på andra, men någonstans kunde jag ändå känna ”ok” eller ”screw you” på de råd jag fick. Min mamma försökte hela tiden ”när du var liten….” och varje gång sa jag ”det var för 34 år sedan, det är liiite annorlunda nu” och dissade allt hon sa rätt av, det kändes fel i hjärtat!
Antagligen hade jag en enorm fördel av att jag faktiskt var 34 år när jag fick första barnet. Hade jag varit 24 år så vet jag att jag hade inte haft samma grundförutsättningar. Den personen jag var vid 24 år skäms jag mer eller mindre över, men är stolt över den jag är nu….
Ludde föddes i feb04, 20 mån senare kom Ian okt05 och 22 mån efter det så kom Alfred i juli07, då var Ludde 3år 5mån 26dagar. Teskedspappan var lastbilschaufför då och var borta mån-fre, på det var det mycket föreningsarbete och det kördes museitåg till höger och vänster. Jag var mycket ensam med 3 barn som var bebis, 2 år och 3½ år, och därpå skulle jag sköta hus och hem…
Under åren 2004-2008 var jag till en början relativt osäker och efter det gick jag på tomgång i princip. Jag var trött, orkade inte ifrågasätta mitt föräldraskap, hann inte annat än att lita på min föräldrakänsla och försöka lösa vardagen så gott jag kunde. Jag hamnade till slut i nåt som kan liknas med depression….
Efter mycket rannsakan, ändring av Teskedspappans arbetstider och jobb med mina tankar så kom jag på god fot med mig själv igen. Då hade jag ju redan ett självförtroende i att ”fan, jag klarade det! Klarade jag det så klarar jag mer!” och funderade inte så mycket över om jag gjorde rätt eller inte.
När sedan Hannes dök upp i aug10 så var Alfred 3 år, barnen var rätt självgående och Ludde är en jävel på att hjälpa sina bröder när jag behöver hjälp! Då fann jag en trygghet i mig själv och bara njöt av den lilla bebisen, kärleken var (är) total. Jag insåg då att jag hade inte haft tid att njuta av de andra tre på samma sätt. När Ludde kom så var jag nybörjare och osäker, med de andra två så hann jag inte….
När jag väl gick ”familjeverkstan” så fick jag bekräftelse på att jag faktiskt tänkte rätt, jag var på rätt väg! Om du familjeverkstan är svaret på alla problem? Givetvis inte, det är bara du som sitter inne med svaret på alla problem. Det är aldrig barnet som är problemet, det är du som är vuxen som är problemet och skapar ohållbara situationer. Barnet är bara en reaktion på ditt sätt att handla, felaktig handling = psykbryt hos barnet…..
Alla kan någonstans hitta en känsla av rätt och fel, när BVC-sköterskan, barnpsykologer, förstå-sig-på:are och andra människor försöker tala om den” rätta sanningen”. Sanningen är den att du känner ditt barn bäst och vet vad som kan och inte kan funka. Om du ändå inte känner dig säker så kan du ändå få en känsla av om det är ok eller ren och skär barnmisshandel. Aldrig någonsin skulle jag genomföra det som jag länkade till tidigare! Då får hellre barnet sova i min famn hela natten! Ett barn ska vara trygg med att somna, inte uppleva panik!
Så lita på dig själv, det är du som är förälder, det är du som känner ditt barn, det är du som är barnets allt, det är dig det ska lita på.
Jag gör fel, jag gör förbannat fel emellanåt… jag inser, utvärderar vad jag gjort fel… ber om ursäkt (!) till barnen och försöker att inte upprepa mina misstag. But hey! I’m only human!
Jag blir inte en dålig förälder för att mitt barn trillat ner från sängen, skadat sig eller vad det nu kan vara. Shit happens och med barn händer det fort! Man har dåligt samvete, oj vad dåligt samvete man har, men du blir inte automatiskt ”världens sämsta förälder” för det. Världens sämsta förälder är de som verkligen utsätter sina barn för avskyvärda saker, ignorerar dem, skiter i dem och på annat sätt aldrig får barnet att känna sig oälskat. Att säga nej till sitt barn och det får utbrott faller inte inom dessa ramar. Att ge sitt barn pengar och skicka ut det på stan en lördagkväll för man vill ha lugn och ro hemma, gör det.
Sedan behöver ju faktiskt inte föräldrarna vara det bästa för sitt barn, långt ifrån. Den vuxen som älskar barnet villkorslöst, får det att känna sig älskat och tryggt är den bästa för barnet. Sedan är det skitsamma om det är mamma, morfar eller en person utan blodsband.
Älska ditt barn, ta hand om det så bra du kan, tro på dig själv som förälder!
☆ VideHexan ☆ 