Morgonen började tidigt, redan 5.30, och med tanke på att jag inte somnade förrän vid 2-tiden så var det segt. Alfred och Ludvig var ganska lätta att få upp och de blev satta i soffan under filten till en början.
Efter att ha ätit frukost så väckte vi Ian, allt för att inte reta honom allt för mycket med mat. Alla fick kläder på sig och så var vi iväg.
Dagislämningen gick hyfsat bra, vi missade att Ludvig skulle vara på samma avdelning som Ian då det är samlad avdelning innan 7.30, men vi fick Ludvig till rätt avdelning till slut…

Vi kom in till sjukhuset, och hamnade rätt direkt. Vi blev placerade i ett litet eget rum innanför den stora uppvakssalen och så fick vi vänta i 20 min. OP-systrarna kom in och vi blev informerade och så fick Ian ta av sig tröjan och bara ha mysbyxor och en tunnare långärmad tröja på sig.

Pappa gick med Ian in på operationen så jag vet inte vad som hände där, men han kom snart tillbaka med Sally (”gosebilen”) och en 1 ml-spruta som det varit atropin i. Nu började den stora väntan…. Minst en timma skulle de hålla på och vid det här laget var jag riktigt odräglig av nervositet…. Vi tog oss ner till kafeterian och tog en kopp kaffe, redan här sprack min GI-dag totalt, jag tröståt ett wienerbröd med massa choklad på.

Vi gick till parkeringshuset och gick ut med Yrsa en sväng (Vi har en konstig hund, hemma vägrar hon ligga ensam, men i bilen fungerar det utmärkt), och så gick vi tillbaka till uppvaket… Då var det 20 min kvar till minimigränsen, alltså hade vi varit iväg i 40 min ungefär.

Jag virkade på kompisarnas babyfilt och Pappa pluggade SÄO. När klockan var 9.40 kom de och hämtade oss, ca 70 min hade de hållit på då… Jag gick in på uppvak då bara en förälder fick vara där. Jag minns inte mycket av det sköterskan sa eftersom lättnaden var så kraftig att tårarna bara rann! Där låg min lille prins, alldeles välbehållen *nåja* och framför allt alldeles levande… om än snarkande 😉 Värsta scenariot som snurrat i huvudet under natten och morgonen var när de kom med dödsbudet, att han inte klarat narkosen… Så ni förstår ju hur lättad jag var, visst är risken liten men den finns och det räcker för mig….

Ian sov i ca 30 min innan han vaknade, eller ja, det är ungefär som när katter vaknar ur narkos 😉 huvudet sover och kroppen vaknar… Han skulle absolut sätta sig upp och jag fick hjälp av en uppvakssköterska vid namn Johan, att koppla loss Ian från syrgasmasken och droppet innan han trassalde in sig totalt. Jag lyfte upp honom i famnen och han fick ett stort badlakan omvirat sig för att inte frysa, han skakade nämligen (visade sig sedan bero på betapred) och för att mina kläder inte skulle bli nerblodade (såg inte en droppe blod), så somnade Ian om….

Ian satt i min famn och sov säkert i en halvtimme till och till slut sov hela kroppen nedanför halsen så jag lade över honom i sängen igen, då vaknade han till och skulle inte ha pulsmätaren på stortån. Det var lite envishet från uppvakssköterskan som lösten den biten 😉 Till slut somnade Ian om och hon kunde släppa hans fot.

Den här gången hörde man inte ens Ian snarka! Annars hör man alltid honom andas, det gör man inte nu! Det tog bara ett par timmar från operationen som resultatet kom!! De sa att det kunde ta en vecka.

Ian sov till kl 11 ungefär och jag hämtade Jonas och gick sedan för att slappa ensam en stund inne på det rum vi fått. Dock fanns det en annan på uppvak som snetänt på narkosen eller nåt för under de 2½ timme vi var på narkosen grät/skrek den här människan konstant, så vi ville bara bort från uppvak…

Vi kom upp till ÖV AVD63 och fick lunch, stackars Ian fick en mugg med vatten *stackaren*. Vi hade tur att en förälder hade gått hem tidigt så vi fick den överblivna brickan också så både jag och Pappa fick lunch! Efter maten tog jag min virkning och drog hemåt, skulle varit in och handlat garn men det var lunchstängt.
Jag passade på att tanka innan jag hämtade Ludvig och Alfred, jag fick väcka Alfred ungefär en timma för tidigt men det gick rätt bra ändå resten av dagen. Jag packade in barnen i bilen, Ludvig hade varit lite gnällig på dan och tyckt att han hade varit läääänge på dagis idag, dock var de 6 timmar istället för 5 timmar… fast mellan 7-13 istället för 9-14…

På väg hem ringde morfar för att höra hur det hade gått. Jag och ungarna slappade någon timme innan vi åkte in mot Halmstad igen och skulle hämta Ian och Pappa. När vi kom in så sov båda två – Ian utan snarkningar!
Dock fixade Alfred biten med väckning ganska snart genom att ställa sig och illvråla i toadörren när Ludvig var där inne 😉 Sedan var det filmtittning för de två stora och för mig och Pappa gick allt ut på att hindra Alfred från att trilla ur fåtöljerna, inte släpa stolar över golvet, inte välta stolar, inte klättra upp på stolar, inte tömma papperskorgen och framför allt! INTE trycka på larmknappen!!! Sköterskan konstaterade att Alfred var snabb, jag kontrade med att han är släkt med illrarna….

Läkaren kom och förklarade vad han hade gjort, Ian hade inte så mycket vätska i öronen att hörselbortfallet helt kunde skyllas på det *hoppas att han har fel* och att vi får se vad hörseltesterna säger om 6 mån. Dock fick han rör inopererade i öronen.
Läkaren hade plockat bort en stor polyp i näsan och tagit bort en del på mandlarna, inte heller mandlarna var alarmerande men iom att han låg på bordet så tog han ändå.

Via meddelande genom sköterskan fick vi veta att gastroskopin gått utmärkt och att allt sett bra ut, så nu hoppas jag även här att det inte är hela sanningen utan att det visar sig vara gluten, svar på den frågan får vi om 2 veckor.

Vi tog vägen runt receptionen på vägen ut för att fixa 5 st nya patientbrickor då telefonnumret inte stämmer längre (de skulle ringa hem svaret om Ians celiakitest). Vi gick även in på apoteket och hämtade medicin till öronen ifall de börjar rinna.

Vi tog garnaffären på vägen hem och även godisaffären och Hemköp i Oskarström. Det blev fattiga riddare till middag och Ian åt mer än han brukar! Sedan var det bolibompa, läggning av Alfred och efter bolibompa läggning av barn…. Ludvig somnade innan klockan var 20, vilket hände senast…. tja någongång i alla fall, minns bara inte när. Ian sprang lite men han hade ju sovit så mycket idag.

Själv är jag helt slut! Sömnproblem de två senaste nätterna och så all spänning som har byggts upp ender de senaste 2 dygnen, allt har ju bara släppt nu… eller ja, nästan, finns ännu lite oro för Celiakitestet….

Jo just det… På kvällen när det var dags för läggdags, då började Ian springa runt med en ketchupflaska som jag har diskat till dem, och den kan man ju puffa luft med, så den sprang han och puffade luft på mig med.. tills jag tog den och puffade tillbaka, tills jag kom på att ungen ska ju faktiskt ta det lugnt 😉 Samma gamla Ian där…

Inte ett pip ungen har sagt idag om att han har ont! Vi har fått fråga honom om han har ont och då har han kunnat peka på näsan, men lika många gånger har han hållit fram sitt högra pekfinger (?). Han har extremt hög smärttröskel! När inte ens en trumhinna som spricker orsakar några gnäll eller tårar så kan man bara säga att jag HOPPAS att han stoppar på sunt förnuft i framtiden, för att lägga av för att det gör ont, lär han ju aldrig göra…

Förresten vad gillar ni Ludvigs stil att kolla på Pettson och Katten Findus?