Jag har funderat på det flera gånger förr, men med anledning av de senaste skriverierna om lilla Haddile, som ska utvisas bara för att Migrationsverket vill att modern och dottern ska återförenas…
Om nu modern hade velat ha flickan hade hon väl gjort allt för att se till att hitta flickan eller? Det finns mer detaljer i det hela men jag anser att man tänker inte på flickans bästa i fallet!
Jag kommer nu osökt in på det faktum att jag anser att den biologiska föräldern inte i alla fall är den bästa att ta hand om sitt barn.
Det finns många fall, utan att ta upp något specifikt, där barnet faktiskt mår bättre hos andra människor som älskar det villkorslöst och ser till barnets bästa. Vill en människa inte ha sitt barn ska hen inte tvingas på det, barnet kan få en kärleksfull och fullgod uppväxt hos andra människor.
Barnet skall däremot alltid ha insikt i varför biologiska föräldern gjorde som den gjorde och skall alltid känna sig älskad av de som tar hand om dem.
En familj behöver inte nödvändigtvis vara av biologisk karaktär, den kan lika gärna bestå av människor som ser till varandras bästa och som finns där i ur och skur. Min familj är utspridd över så stora ytor att familjebanden inte alltid räcker till. Däremot har jag i min närhet ett flertal människor som många gånger står mig närmare och som jag kan vända mig till med allt!
Jag har inte många tankar som dessa människor inte känner till, och de finns där…. på samma sätt som jag finns för dem. De är däremot inte biologisk familj, men de är min familj, på samma sätt som min man och mina barn.
Det är det jag menar med att den biologiska föräldern inte alltid är den som är bäst lämpad att ta hand om sina barn. Den som kan ge barnet den villkorslösa kärleken och det stöd det behöver och som alltid finns där, är den som är bäst lämpad.
Däremot! Den biologiska förälder som vill ta hand om sitt barn, som är villig att ta emot hjälp för att få allting att fungera, skall ges den hjälpen och inte bli ifråntagen sina barn! Nu menar jag inte barn som misshandlas eller på andra sätt utsätts för övergrepp, utan där föräldern kanske är ung, eller på annats sätt inte har greppat föräldrarollen riktigt. En människa som vill ställa allt till rätta skall ges den möjligheten. Inte bli ifråntagen möjligheten.
Den perfekta föräldern finns inte, däremot skall intentionenen och strävan efter att vara en bra förälder finnas där. Människor som har en bild av hur de vill vara som förälder, som inser när de har ställt till det och kan erkänna att de har gjort fel och be om ursäkt, är så nära en perfekt förälder vi kan komma.
Alla gör misstag någon gång och kan vi inte bekänna våra misstag för våra barn, hur ska vi få våra barn att bekänna sina misstag? Hur ska vi få barnen att känna att det är ok att göra misstag och lära sig av dem utan att för den sakens skull vara en värdelös människa?
Misstag finns för lärdomen, inte för att klassa varandra som värdelösa, eller sig själv heller….
När jag har haft mina dippar i humöret så har jag förklarat för mina barn varför, att jag har varit lite ledsen och då har jag blivit arg alldeles för lätt. Att det är jag som har gjort fel egentligen, inte de och att jag är ledsen för hur det har blivit. Sedan har jag försökt att be dem om hjälp innan jag blivit arg och det funkar faktiskt, det är bara jag som ska tänka till ett varv innan jag stiger på den där bergochdalbanan av känslor….
De förstår, jag lovar!
En av de här människorna som jag talade om ovan, som alltid finns där, satte så bra ord på det. Jag snor hens ord…
