Kyrka v/s Gympasal, himmel eller helvete?

I debatten om den kyrkliga skolavslutningen så är det märkligt att läsa en del saker;”Jag som förälder vill inte gå till kyrkan”
Om jag inte är felunderrättad så är väl ändå skolavslutningen till för barnens skull? Bör man då inte vända sig till sitt barn och fråga vad det vill, inte låta sina egna uppfattningar och värderingar färga av sig på barnet, för även ett barn kan ha en åsikt. Dessutom är det väl inte så svårt att gå till en kyrka, som vilken samlingslokal som helst, för sitt barns skull? Kyrka eller gympasal, vad är skillnaden om man själv inte lägger värderingar i saken? För faktiskt, jag som paganist kan, sida vid sida med andra trosuppfattningar, gå till en kyrka för en skolavslutning, utan att drabbas av svårare psykiska skador.
”Barnet blir drabbat av mobbing och utanförskap om man inte väljer att gå till kyrkans avslutning, vilket då utsätter barnet för diskriminering”
Ärligt talat tror jag att konsekvenserna som ett fåtal människor skapar för den stora massan, i form av avslutningar i t ex gymnastiksalar, orsakar mer grund för mobbing än ett ställningstagande att inte besöka en kyrklig avslutning. Barnen till de föräldrar som motsätter sig kyrkliga avslutningar får ta smällen gentemot sina skolkamrater, vad deras föräldrar åstadkommer.

Det råder en snedvriden syn på vad som är största risken för utanförskap och mobbing och faktiskt tror jag att ett simpelt ”nej tack” är en minimal grund om man jämför med att ingen får gå till kyrkan på skolavslutningen.
Jag tycker det är tragiskt att en liten skara människor får en sådan genomslagskraft, oavsett ämne. När man åsidosätter demokratin för att man är rädd för att bli anmäld till skolverket. För att inte tala om vad de ord som någon -enligt min åsikt- mindre intelligent bevandrad människa yttrade så att rektorn kände sig så rädd att hon tvingades till polisskydd. Är det så man för en respektabel och vuxen aktion?
Nä, då kunde ungarna på Österled uppföra sig mycket mera vuxet när de gick till handling med t ex namninsamling (jag kan vara felunderrättad) som de lämnade in till rektorn, istället för att sitta på nätet och känna sig mäktig och macho.

Det finns en alldeles utmärkt lösning på det hela!
Kyrkan och föräldraföreningen anordnar en egen avslutning i kyrkan, som skolan inte på något sätt behöver blanda sig i. Då slipper man dessa eviga diskussioner fram och tillbaka mellan de som tänker på sina barn och de som kompromisslöst tänker på den humanistiska/ateistiska inriktningen.
Man kan med dessa förutsättningar deltaga både i en kyrklig avslutning, som vilken aktivitet utanför skolan som helst, och även en avslutning i skolan i en tråkig gymnastiksal utan ens en julgran.
Jag vill än en gång poängtera, vilket jag har hört och läst så många gånger under debatten under det senaste året; Det är INTE muslimer det handlar om, tvärtom! Svenska medborgare med humanistisk och ateistisk uppfattning, och jag vet det låter en smula rasistiskt, men så är sanningen.

(Kursiv text i Hallandsposten)
————————————————–

110204: Jag fick svar som var både nedlåtande och totalt fel, så jag kände mig manad att skriva igen

Så intressant med skrivna diskussioner, för anonyma debattören ”mörkrets riddare” eller vad det nu var för mogen signatur, har inte bara tolkat fel, utan inkommer även med sakfel och okunskap i ämnet.
Inte någonstans framgår det, i min insändare, att barnen skulle bestämma i ärendet om skolavslutningar i kyrkan/skolan, man skulle lyssna på barnen för att sedan som vuxen ta beslutet vad som ska hända, inte kategoriskt köra över dem, så som har skett. Jag håller med dig om att barn inte skall bestämma, men vi som vuxna kan faktiskt lyssna på deras argument och måste även kunna argumentera varför vi bestämmer som vi gör.
Sedan är det rent sakfel att det skulle röra sig om predikan från prästen, det är skolan som bestämmer programmet på avslutningen, INTE kyrkan, och blir det predikan så har skolan gjort fel. Det här är det många som tar fel på! Dessutom kan präst och rektor diskutera fram vad som behövs för att båda parter ska bli nöjda för vad som gäller kyrkans lilla bit på ca 10 min. I somras i Oskarström var det t ex en scen ur filmen Lejonkungen och en sång om välgång, som i och för sig var en psalm, men det finns många sånger som är psalmer som gemene man inte har en aning om är psalmer i botten.
En lösning på problemet skulle kunna vara att skolan ordnar en skolavslutning som de finner acceptabel, medan de som vill komma på en sk traditionell avslutning som kyrkan anordnar, där alla är välkomna! Eller åtminstone de som kan tänka sig låta sina barn deltaga om barnen vill.

Lite bilder mitt i livet

Etiketter

, ,

Hannes var länge en liten kille som villa ha mycket kroppskontakt, först när han var 6 veckor accepterade han att jag satte honom i babysittern och där har han trivts jättebra! Ett tag var det enda stället som han trivdes att sova på under dagarna.
Han fick den här filten under sina tupplurar, nu har den blivit en snutte på kuppen, Hannes har ju ännu inte tagit napp men med ett finger/tumme i munnen och snuttefilten så sover han gott.

Jag har hittat ett ytterligare användningsområde av min android-telefon, den är perfekt barnvakt!! När Hannes sov och jag ville slappa lite framför datorn fick Alfred spela ”Angry Birds”.

Den 15 jan var vi hos farmor och ”farfar” på julgransplundring och då var även ”farfars” barnbarn och deras barn med. Det var många barn och hektiskt, men det är ju alltid lika kul med ”släktkalas” tycker jag!! Kanske för att det inte var så mycket av den varan i min egen uppväxt?!
Well, well… efter en hektiskt och trevlig dag var det skönt att styra kosan hemåt… Granen? Ja den åkte ut i flygande fläng…. vår egen gran åkte ner i källaren idag….

Idag fick jag assistans vid bajsblöje-bytet av Alfred, jag hann knappt få av Hannes byxorna innan Alfred hade knäppt upp body och blöja….
Det där med skötbord struntar vi totalt i den här gången. Bästa skötbordet är en plastad frotté direkt på golvet, då behöver man inte oroa sig för att de trillar ner och man har allt man behöver på samma nivå 😉

Vi har problem med respekt hos oss

Etiketter

Har ni samma problem som jag?

Den där tvätten är tjurig och gör ABSOLUT inte som jag säger!!! Varenda dag är det samma tjat… ”kryp ner i källaren och in i maskinen!!!” Icke då, den bemödar sig inte ens med att svara, bara ligger där tjurigt kvar så det slutar väl med idag att jag får släpa ner fanskapet i källaren och tvinga in det i maskinen…. men då kommer vi till nästa konflikt, skiten vägrar ta sig ur maskinen och hänga sig… det får jag OCKSÅ göra!!! Det är skitjobbigt med tvätt i huset, när går det över? När lär den sig? När börjar den lyssna? Får jag den någonsin till att lyssna och respektera det jag säger? Eller det är kanske inte samma sak med tvätt som med barn?

Kvällens groffande…

Jag blev hysteriskt hungrig igår kväll och istället för att gå loss på kanelbullarna i frysen, så gjorde jag lite mat.
En omelett med tärnad bacon och lök (2 ägg), 5 st köttbullar, massa broccoli, en tomat och lite salladsost *burp* GI-menyn börjar ta ut sin rätt i kroppen.

Nu ikväll kom suget tillbaka men jag gjorde en kopp koffeinfritt kaffe med mjölk, just nu är jag väldigt ledsen över att jag inte har en ruta mycket mörk choklad som ligger och skräpar…
Vägde in idag, tänkte ha vägning på fredag morgon, innan frukost, efter kissning 😉 Vi har inte haft batteri i vågen innan så jag kunde inte väga mig i måndags när vi började….

Våga vägra raka! eller nåt

Jag har rakat armhålorna sedan jag var 13-åring… När jag sedan läste på Lady Dahmers blogg om det hela och att man luktar mindre svett och fräschare om man INTE rakar så tänkta jag ”give it a go”
Mer länkar, allt med Lady Dahmer som författare:
Så här ser kvinnor ut
”o föresten raka armhålorna din äkliga feminist jävel!”
Det är bara könsförädare och våp som rakar sina kroppar
110113:
Och jag lägger glatt till Apans inlägg 😀

Idag läste dessutom att det var tydligen jäkligt provocerande att modeller poserar med orakade armhålor på Wendela/Aftonbladet, att det skulle vara över gränsen. Vilken gräns?
Som sagt, jag fattade beslutet i somras att sluta raka mig under armarna för att kolla, stämde det verkligen, allt som jag hade läst… och nu så här 4½ mån senare (slutade i samband med Hannes förlossning) så måste jag säga att jodå så är det!

Jag använder deo kanske 1-2 ggr i veckan, är inte mest högfrekvent på dusch nu på vintern eftersom jag torkar ut totalt och det finns snudd på inget som hjälper. Jag tvättar mig under armarna vid behov. Det luktar inte det minsta!

Tidigare i mitt rakade liv så var det deo och tvätt under armarna 1-2 gånger om dagen för att hålla lukten borta, för att inte tala om att jävla kladd på tröjor osv, de får jag nu sanera med ättika för att få bort ingrodd svettdoft och deorester.

Jag är så jävla nöjd med mitt beslut att sluta raka, inte för att varken ta feministiskt eller genusstrategist steg och ställning, utan helt enkelt för att det är enklare och trevligare att slippa hålla på med allt deoklägg, och hysteriska rakningar i duschen.

Jag får se hur jag gör till sommaren, för trots allt så bryr jag mig tyvärr fortfarande om människors kvinnors negativa syn på det hela…. kanske jag rakar mig eller helt enkelt väljer kläder där inte mina armhålor exponeras… att man ska vara så jävla feg… Det här att erkänna att jag kör med lurv i armhålan är kanske ett steg i rätt riktning.

Glädjen är på topp!!

Etiketter

,

Eller lite uppåt iallafall

Hur pigg och glad man kan vara efter ca 2 timmars sömn….

När jag gick och lade mig så råkade jag vakna till efter ca 20 min, jag har för mig Knubbsälen nös eller nåt sådant, och då var det ju kört att somna om.

När Teskedspappan gick upp till jobbet 03:15 så var jag fortfarande vaken och jag somnade framåt 4-tiden, jag minns att jag tittade på klockan 03:54 men sedan minns jag inte så mycket mer förrän Alfred kom vid 05:19 och skulle se på film, då kastade jag en kudde på honom och sa att han fick sova lite till och jag väckte honom först 8:20… Själv gick jag upp 06:40..

När jag körde Totte till skolan så gjorde jag världens praktvurpa på trappan, sista steget har konverterat till rodelbana i tövädret, så min armbåge slog ihjäl sig och höften är så där lagom öm och småsur…

Nu över till glädjeämnet! Allt sedan Ian var bebis har jag ”sörjt” över att jag har en overall som bara hänger och skräpar. Totte hade den lite runt sin 1-årsdag men sedan har den bara hängt och både Ian och Alfred har varit fel i tiden för att ha den, men det har aldrig blivit av att jag sålt den… och idag tänkte jag testa och se hur stor den är på Knubbsälen och se på sjutton! Den passar MINST lika bra som den fula grå overallen han har nu *slänga* så nu får han ha den här…

Men så olika det kan vara, Totte var 1 år när han kunde ha den, Hannes är 4½ månad!

Låt imorgon komma. Shit! den är redan här!

Etiketter

, , , ,

Så, nu har barnen blivit duschade, och allt är klart inför imorgon… jag går ut hårt med att få ta alla barnen själv imorgon bitti. Ska bli kul och se hur det går efter x-antal veckor där jag sluppit det.
Alfred ville ha sina knallröda strumpbyxor imorgon så jag tog fram ett par tunnare byxor.
Ian ville ha den gröna Hello Kitty tröjan som han fick av kusin Emma.
Ludde ville aboslut ha julklappskläderna till skolan och som tur var så hade jag dem precis torra.
Hannes får fan nöja sig med det som jag plockat fram, vit body med Barbamamma och Mushroom-byxor från MeandI.

Nu återstår mindre än 6½ timmas sömn innan det är dags… just det, gå ut och sätta in fläkten i bilen… eller nä, det är knappt lönt med max -2 grader….

Vaddå skadad?

Igår när jag skulle dra igång lite Ghosthunters på youtube så hade jag inget ljud!!

Som den gamla avdankade PC-supporter jag är så började jag kolla upp; jodå sladden satt i, ljudkortet svarade, drivrutinerna var ok, vaffan var problemet?!

Jag slänger ett öga mot högtalarna… ops… jag hade stängt av dem, så det var bara att trycka på knappen så kom ljudet…

Att baka glutenfritt

Etiketter

Nu tror du kanske att det bara är att dra fram alla saker och sätta igång?

Nä, så enkelt är det inte… man måste tänka på i vilken ordning man gör saker och ting. När man bakar det glutenfria så är det iofs bara att dra fram alltihop och sätta igång… men då måste man börja med det glutenfria.

Idag har jag bakat glöggbröd och kanelbullar, både glutenfritt och vanligt. Jag började med att ta fram och sätta en GFbulldeg. Medan den stod och jäste gjorde jag ett GFglöggbröd och ställde det på jäsning.

Här fick jag nu härdsmälta och drog fram vetemjölet och satte en bulldeg. När jag bakar med vete-/råg-/kornmjöl så tar jag aldrig fram och ställer allt på bordet, med risk för kontaminering. Utan jag tar fram sak för sak och ställer tillbaka det direkt i skafferiet.

När jag väl satt bulldegen så kom jag på att GFdegen ska ju bakas ut och göras bullar av… *fult ord*

Nåja, ta bort allt på bordet, lägga alla redskap i diskmaskinen, torka av bordet med disktrasan och ättika/såpavatten. Efter det får jag torka av bordet med tvättlappar för att vara riktigt säker på att allt vetemjöl är borta.

Plocka fram ny kniv att skära degen med och bullformarna. På med latexhandskar och så knåda degen. Latexhandskarna är till 70% för att jag inte gillar att få kladdig deg under naglarna och 30% för att säkerställa att jag inte har vetemjöl under naglarna som kontaminerar degen.

Rulla ihop, skära och lägga på plåt, hämta ren handduk och lägga över (för att vara säker på att den inte varit i kontakt med vetemjölet).


Nu tar jag en paus tills det glutenfria är klart och övertäckt. GFglöggbrödet blir klart, upphällt och inrullat i en nytvättad handduk. GFbullarna blir klara och lagda under handduk för att svalna.

Nu kör jag igång med att göra glöggbröd och baka ut bullar och göra klart.

När det icke glutenfria är på jäsning är det av med handskar, skurande av händerna och petning av naglarna, för att kunna paketera det glutenfria utan att behöva vara orolig för kontaminering.

GFglöggbrödet skärs i skivor och fryses in med mellanläggspapper för att inte frysa ihop till en enda klump. Då är det bara för Ian att plocka fram de skivor med bröd han vill ha och rosta dem varma och tinade.
GFbullarna åker också in i frysen så de kan tinas i micron.

Sedan är det bara att grädda det icke glutenfria och då kan man släppa lite på att hålla på och tänka på allt, då gör det inget om det dammar mjöl eller att jag har mjöl på händerna t ex….

Dessa GFbullar kan vi tyvärr inte bjuda grannens dotter på, hon skulle reagera direkt, just bara för att jag gjorde misstaget att ta fram vetemjölet och sätta deg under tiden. Detta orsakade mjöldamm i luften och som har kontaminerat det glutenfria så att hon inte tål det. Däremot klarar både Ian och hans storebror kontaminering av vetemjölsdamm. Storebrors gräns går ganska snart efter den mängden, medan Ian tål ganska stora mängder gluten innan han reagerar, han är ”bara” fläckvis glutenintolerant – Fläckvis Celiaki – vilket innebär att han har områden i tarmen som är friska och områden som har celiaki.

Så, att baka är inte bara att baka, ibland känns det som att det är större säkerhet än på ett kärnkraftverk *lätt överdrift bara*, och man måste tänka på allt. Nu måste vi hålla i minnet att bullformarna som är kvar faller inom kategorin -kontaminerade- så nu måste jag köpa nya som vi har till GFbullar bara.

Det ska bli riktigt skönt när vi kommer ha allting som hör till bak i ett ”glutenfritt” skåp och där vete-/råg-/kornmjöl kommer vara i ett helt annat skåp. Den dagen är inte så långt borta eftersom vi ska börja med matplatsen så fort vi har varit iväg och köpt material till golv och väggar.

Omprioritera ditt liv….

Lady Dahmer skriver om att prioritera om, vad är viktigast?

Jag kan bara hålla med henne, att få Ludvig var bara ”hur-gör-jag-nu-då?” och försöka lösa vardagen med minsta möjliga ångest. Vissa dagar tog det över 2 timmar att få i sig frukost!! Att åka buss, var skitjobbigt för tänk om han skulle börja skrika?! Jag minns den där gången Ludvig bajsade och det luktade bajs lång väg, jag tyckte hela situationen var skitjobbig för vad skulle andra tänka? Då var ändå Ludvig bara en eller två månader gammal….
När sedan Ian kom var Ludvig 20 månader gammal och jag fick en tvåbarnschock som bara det chockade mig otroligt! Det kändes som om jag tappade bort Ludvig och det tog mig nog mer än en månad att sluta sörja vår borttappade relation och bygga upp en ny. Ungen var ju kvar, det var jag som tappade bort mig själv. Lägg till en släng av depression pga sömnförlust bl a så blir ångesten total… igen…. Att Teskedspappan hade sina konstiga arbetstider och var borta långa perioder gjorde ju inte allt bättre heller….

När Alfred kom var Ludvig 3½ år och Ian var 22 mån, nu började jag tänka om att jag kanske inte behövde ha hysteri på att städa, tvätta och försöka vara så där perfekt jämt, eller ja behövde och behövde, jag KUNDE inte…. Teskedspappan jobbade borta på veckorna för det mesta och förutom barn så var jag även tvungen att ta hand om djuren och lösa saker här hemma som gick sönder…. Värmepannan larmade, elhissen gick sönder så bilrutan rasade in i bildörren osv…

Jag mådde riktigt dåligt under den här tiden, jag minns 2008 som ett svart hål i princip. Det är dock nåt som jag insett först efteråt.. Jag jobbade mig tillbaka och det började när jag fick ”insikten” och fick mig en rejäl tankeställare… ibland behövs det inte mer än så för att ta tag i sig själv… Dock höll det bara i sig nåt halvår innan jag rasade ner i nästa depression… det tog mig flera månader att jobba mig upp ur den och under tiden, hur mycket njöt jag av att vara mamma till 3 underbara killar? Inte ett jävla piss, kan jag säga….

Tack och lov så började Teskedspappan jobba hemmavid så han var hemma en hel del om man jämför mot tidigare.

Jag erkänner att jag jobbar dagligen med mig själv och mina tankar, jag gillar att ha ett högt tempo och få saker och ting ur händerna men jag njuter utav Hannes bebisperiod på ett helt annat sätt… första-gångs-osäkerheten är borta och de andra barnen klarar sig riktigt bra själva… Det är något helt annat att bli 4-barnsmamma med en närvarande pappa som vanligtvis har den mesta av sin arbetstid när vi andra sover, så det känns inte som om han jobbar så mycket.

Visst har jag dagar när Hannes tar det mesta av min ork och jag bara tokvrålar på ungarna, men de dagarna blir färre, jag orkar diskutera med dem på ett annat sätt men framför allt den där obeskrivliga lyckan att sitta och amma en bebis har jag aldrig känt förut…. Att se Ludvig växa utan att få dödsångest pga min tilltagande ålder känns overkligt nästan, att finna nöje i att barnen blir äldre känns ovant, konstigt… ja snudd på surrealistiskt….

Tänkte igår på att i år börjar Ludvig skolan, och Ian börjar också på Skavböke i F-klass…. Alfred, den lille kanaljen, blir hela 4 år… jag minns knappt hans bebistid, bara en massa mörka känslor…. Hannes kommer börja förskolan och jag får förhoppningsvis tag i ett jobb som jag kan finna mening i…. Vi börjar landa på fötterna igen efter en kaotisk småbarnstid….

Och det är skönt….

Men vad var det nu jag skulle komma till? JO!

Ta tillvara den tid du har med barnen… Du måste inte ha en fläckfritt hem, tom tvättkorg osv… Ibland när jag sitter på FB så får jag lite ångest när jag ser hur andra håller på, men jag landar snabbt när jag får kommentarer som säger att jag ger andra ångest för allt jag hinner med…. observera då att jag är inte den som prioriterar hushållet först och främst… vardagsbestyr som disk, tvätt och lite plock görs ytterst motvilligt och snabbt för att sedan prioritera det som jag tycker om att göra… Vi har inget hem som hör hemma i inredningstidningar, men vi har ett hus som fungerar att bo i och vi kommer att komma i ordning så småningom. Vi tänker inte låna en massa pengar att lägga på huset utan sparar och bygger allteftersom….

Jag kan idag sörja emellanåt att de första åren med barnen blev så kaotiska som de blev, att jag för alltid kommer minnas de åren som ett mörker, däremot är jag fast beslutad att göra de kommande åren ljusare, att jag får minnas de närmaste åren som en positiv sak, när jag tänker tillbaka om 5-6 år… jag får ta livet i 7-årsintervaller 😉

Nu har det varit 7 jobbiga år, ganska svarta och med få glädjeämnen. Nu får det komma 7 bra år istället tycker jag =)

Hannes kan!!!

Etiketter

Inatt gjorde han det där som alla mina pojkar tydligen kan… ta sig från sin säng själv!!!

Totte var väl 5-6 mån när han klättrade ur sin spjälsäng, ålade tvärsigenom huset, klättrade upp i min säng, öppnade min bh och tryckte in tutten i munnen…. Så snällt att inte väcka sin mamma!!!

Inatt gjorde Hannes samma sak! Nu ligger han i och för sig i en spjälsäng utan långsida, bara 50 cm ifrån mig men ändå, han kan ju knappt rulla upp på sidan själv! Han tog av sig filten, krälade över till min säng och öppnade bh och ”tuttade” sig själv…

För inte har väl jag gjort allt det där i sömnen?!?