Idag tog de upp hur familjen påverkas av det hela och jag kan väl säga att det var nära skilsmässa för några år sedan och då inte pga våra egna barn, men vi hittade lösningar på det med!
Värst drabbas väl småkillarna av Luddes adhd. Alfred har väl samma eller liknande problematik och Hannes är bara vettvilligt 3-årig, och tar plats på det viset.

I skymundan hamnar Ian som vi försöker på alla sätt uppmärksamma på andra sätt. Han är den som kan åka med på saker som när jag stod på marknad och med Teskedspappan på möten t ex. Ian är den som klarar av att sitta på ett stickcafé och ta det lugnt. Då får han följa med på sådant och bli lite bortskämd där.

I övrigt måste jag säga att jag tycker familjen fungerar bra. Visst går det inte smärtfritt men vi har få konflikter, nästan inga utbrott (nu menar jag vråla, smälla dörrar och kasta saker), förutom de Hannes åstadkommer utan det är mest upprörda känslor som vi ändå kommer snabbt tillrätta med. Dock kan man ju se den där oroligheten som finns i Ludde. Hela tiden går något på kroppen, han pillar med nåt eller sitter och sparkar med en fot.
Just nu sitter han bakom mig och käkar och sitter lugnt… utom den där foten som klapprar mot golvet som om den hade ett lokalt amfetaminrus.

Så än har jag inte haft något utbyte av det hela mer än att jag känner igen det de pratar om, och att jag får idéer när jag sitter där. Istället för att gå via arbetsterapeuten och försöka få till ett bolltäcke till Ludde så har jag varit och köpt band, kedja och resårband och så ska jag försöka få till ett kedjetäcke till honom.

Nästa vecka blir det nog ingen kurs för oss för Ludde har första mötet med läkaren på BUP på samma tid. Det känns också som att nästa gång (ADHD och skolan) kan bli enormt olustfylld….

Idag gjorde vi en ny rutin på morgonen, jag försöker komma upp en halvtimma tidigare för då kan jag säga till Ludde att han kan ligga några minuter till. Jag kan starta själv i lugn och ro och ändå få upp barnen innan 7, utan tjat och gnat.
De kan äta i lugn och ro och ändå få 15-30 min över till iPad och dator, jag får dessutom en morot till att få upp dem: ”går du upp nu hinner du sitta med paddan”.

Efter att få iväg barnen till skolan var det så dags att ta oss in till Immanuelkyrkan och ADHD-föräldrakurs. Just idag gav den oss (eller mig) inte så mycket eftersom jag visste allt de där de tog upp och jag hoppas det ger mer. Det är ju inte så att vi är duvungar på adhd direkt. Vi har fått lära oss den hårda vägen eftersom biomamman aldrig släppte in oss i bonusarnas diagnoser mer än ”så är det”. Vi var med på barnhab en gång med ena bonus och det är allt.
Jag har suttit i timmar och googlat adhd, asperger och verktyg att ta till för att underlätta vardagen. Ett tag var äktenskapet hårt ansatt för bonus var rent av elak, hen sparkade mig under köksbordet, viskade ”jag ska se till att pappa slutar gilla dig”, gjorde grimaser åt mig och kallade mig allsköns elaka saker. Allt bakom ryggen på sin pappa och spelade istället upp ”Magdalena är elak mot mig, buhu” och det var ju det enda Teskedspappan såg, inte allt hen gjorde mot mig.
En dag sa jag stopp och började visa Teskedspappan allt jag blev utsatt för och ”pappas lilla hen” tappade ansiktet lite, efter det har det fungerat bättre och med andra lösningar så fungerar umgänget bra, de få gånger hen kommer.

Nåja, det var ju inte det jag skulle ta upp…. Det känns som att vi har gått igenom allt som kan underlätta vardagen med Familjeverkstad, kontakt med andra NPF-föräldrar, vänner som har både NPF-barn och själva har adhd, kontakt med Attention och framför allt Facebook och internet med all sin information och hjälp.

Vi är de där föräldrarna som vill droga ner sitt barn och inte behöva anstränga sig själva (OBS! Ironi från min sida, men saker jag har fått höra). Vi har två levande bevis i familjen på hur väl medicinen kan fungera. Lite för vår skull, men framför allt för BARNETS skull. Jag vill att Ludde ska få känna lugnet, att inte alltid behöva stirra runt osv…. men läkaren vi var i kontakt med var väl inte helt villig på att börja prova ut medicin innan kursen var klar, men gick till slut med på att boka tid.

Så nu blir det till att plugga mer!

I onsdags var det ett väldans rabalder för att skoljoggen ställde in slöjden.
I torsdags var det ett väldans rabalder för att skoljoggen ställde in slöjden dagen innan.
Igår hittade jag ett mail från läraren om diverse utbrott under onsdagen.

Idag var det ett väldans rabalder om utbrotten i onsdags….

Med rabalder menar jag utbrott där han bara står och stampar, kastar saker runt omkring sig, ber sina bröder hålla käften, svär åt oss, skriker på oss och vid enstaka tillfällen; hotar oss med stryk.

Jag vet att han skulle aldrig göra det som han säger, när han inte är arg. När han är arg vet jag faktiskt inte, jag tror inte han skulle ge sig på någon så länge jag är i närheten, men jag vet att han ger sig på dem när jag inte är med….

Idag var det så illa att jag till och med ringde skolan och förvarnade..

Jag blir helt tom på energi efter sådana här mornar, det är tur att jag redan går på ”lyckoknark” för utan dem så hade jag inte klarat av att inte behålla lugnet. Utan dem hade jag suttit och gråtit hysteriskt i ett hörn, just nu känner jag att det hade varit skönt, men jag har inte kommit så långt. Jag är så trött att jag hade kunnat lägga mig och sova men Hannes är hemma så det går inte.

Som sagt, det dräneras totalt på energi efter bråk, eller ja, bråk är det inte, vi har passerat det redan innan han kom upp….

Att behålla sitt lugn med en unge som är så obstinat tyken att man bara vill hudflänga honom kostar på. Det är inte alltid jag lyckas behålla lugnet heller, believe you me! När man har kort stubin så kokar man inombords av ilska istället och jag får inte ur mig den arga energin, den äter upp mig istället.

Nu börjar snart hela ekorrhjulet med ADHD-föräldragrupp och förhoppningsvis utprovning av medicin som jag verkligen hoppas hjälper lika bra som på syskonen.