Pepparkaksfisen Fia

Etiketter

,

970818 föddes en liiiten brun pepparkaka med hjärtformad nos – Origo Stamm’s Outstanding as Orphee, en brun dobermann.

Hon var så enormt vacker och hon vann massor! ”Man” fick importera en kuperad hund för att stoppa henne. Fia föddes ”fel/rätt” år för att kuperas men trots detta, vann hundar över Fia – om de var kuperade – även om Fias exteriör slog dom!

Jag har för mig hon blev ”Bästa svenskfödda tik” minst tre år i rad, på dobermannspecialen. Året som smällde högst var så klart 2000! Men guldtryck på specialtröjan och allt!! Tröjan hänger med än! 19 år senare!

Så kom då sommaren 2000, sommaren jag förlorade FjantFia, och fick en hund men PTSD light…

Så här löd SKK’s pressmeddelande:

Till Årets Bragdhund 2000 har utsetts den treåriga dobermanntiken Origo Stamm’s Outstanding As Orphee.
Denna duktiga hund, till vardags kallad Fia, bor i Halmstad med sin matte Magdalena Larsson och hon räddade sin matte från att med största sannolikhet bli våldtagen.

Juryns motivering lyder:
”Årets Bragdhund 2000, dobermanntiken Fia, har genom sitt agerande inte bara räddat sin matte från en förmodad våldtäkt, utan dessutom tydligt visat hur hundens inneboende egenskaper kommer människan till godo. Fia har, med en dobermanns naturliga beskyddarinstinkt, kraftfullt men utan överdrift skyddat sin utsatta matte och på kommando, trots sitt upprörda tillstånd, avbrutit jakten på gärningsmannen. Ett fint exempel på den trygghet en hund innebär och att en uppfostrad hund, även av raser med stark vaktinstinkt och egen vilja, lyder en bra ägare också i en utsatt situation.

Detta är vad som hände:
En sen septemberkväll tar Magdalena ut Fia på en kvällspromenad. Hon går längs en gångväg med Fia lös ett tiotal meter därifrån, när hon plötsligt får ett hårt slag i nacken och faller handlöst till marken. En okänd man sätter ett knä i hennes rygg och en hand i nacken och tvingar henne att ligga still. Det är då Fia kommer till undsättning för att hjälpa sin matte. Fia biter tag i mannens underarm och börjar skaka honom för att få honom bort från Magdalena. Den okände mannen sparkar till Fia, tar sig loss och springer därifrån med Fia ilsket skällande efter sig. Magdalena kvicknar till efter det hårda slaget, börjar förstå vad som hjagänt och kallar tillbaka Fia, som omedelbart avbryter jakten och vänder tillbaks till matte.
”- Fia var spänd som en fiolsträng hela vägen hem, hon sov inte på hela natten utan vakade över mig och morrade för minsta ljud. Om inte hon varit med vet man aldrig hur det hade slutat, så gissa om älskar min lilla Fia mer än någonsin,” säger Magdalena.

Årets Bragdhund utses av en jury i Svenska Kennelklubben och tilldelas en hund som under året utfört en prestation som är värd att uppmärksammas. Lördagen den 9 december 2000 kommer Fia att ta emot priset på Svenska Kennelklubbens internationella utställning HUND2000, Stockholmsmässan i Älvsjö. Priset består bland annat av en medalj, ett diplom och ett saftigt köttben.
För mer information – kontakta Svenska Kennelklubben PR-ansvarig Hans Rosenberg

Fia, som aldrig någonsin lyssnat på inkallning, kom som ett skott den natten! Blodig ned på bogen och det jag såg av förövarens arm – var inte vackert!

De gånger Fia fick jobba på skyddsarm så tuggade hon, så länge hon hade fotfäste, släppte inte innan jag gav order att släppa. Tack gode gud att jag hade sinnesnärvaro att ge order ”släpp!”.

Nog för att den mannen ”förstörde” min hund, men han fick fan böta för det!!

Upprinnelsen var att jag gick på gångväg mellan Lineheds (Halmstad) teaterkulle och slybestånd. Förövaren såg inte att hon gick inne bland slyet…. hans misstag…

Slag i huvudet, nedtryckt och strupgrepp, sedan kom mitt ”övertag” som en furie ur slyet…

Jag kunde bara sitta och se vad hon gjorde och försöka skydda min kärlek!!!

Efter det blev hon aldrig sig lik, överbeskyddande, spattig och konstig…. men jag slutade aldrig älska min räddare!!!

Ett halvår senare halkade dagmatte vid promenad i snöstorm, Fia missuppfattade situationen och anföll närmaste hund! Oturligt nog så tappade dagmatte (MS-sjuk) kopplet och hunden var en toypudel.

När denna lilla vovve dog ett par dagar senare , slets mitt hjärta ur kroppen!!! Jag sörjde vad min hund orsakat så enormt!! Skulden vad dagmatte utstått osv… slog undan fötterna på mig helt!!!

Polisens åläggelse var att när någon annan var ute med Fisen skulle hon ha munkorg, dock inte med mig i kopplet. Jag tränade ännu mer med Fia för att få kontroll och vinsten kom en dag när ägaren av fd pudeln, gick förbi med sin nya pudel och Fisen, som var kommenderad ”ligg” bara tittade, med slakt koppel. Nog att hon låg 7m bort (för pudelägarens skull) men inte en rörelse…

Att vi var polisanmälda i parti och minut och pudelägaren ”stalkade” oss för jämnan tills vi flyttade (och fick några månaders frist innan hon hittade oss igen) och att hon började springa i vårt område fast hon bodde längre bort än gamla bostaden… hör inte hit, egentligen…

Fia genomgick sedan 3 stora operationer under 6 mån;
Julen 2001: Livmoderinflammation- akut
Mars 2002: Juvertumörer, 5 tumörer opererades bort, 2 st maligna.
Sommaren 2002: Sönderslagen svans, genomgick ”kupering” och hennes utställningskarriär var död, men hon levde och mådde bra!!!

2004:
Fia återfick tumörer i juvret, vi tog beslutet att det var nog med operationer för hennes del…
I september var hennes allmäntillstånd så slut att det var dags… en del av mitt hjärta dog den dagen… Det har snart gått 15 år men hon saknas mig än!!!! Varje minut och sekund saknar jag henne!!!!

Hundar har kommit och gått, men ingen har varit i närheten av min pepparkaksgumma!!

Grisbjörnen Nemo har läkt mitt hundhjärta lite och Semmeltanten är mitt allt!!!

Men ingen är som Fia-Fisen!!!!

Ovan: sista fotot på mitt livs-hund-kärlek

Jag har en Chihuahua…

Etiketter

,

Det ska ju vara en av världens minsta hundraser.

Men det ska jag säga! Vilken plats jycken tar upp i sängen!!!

Jag har en 120 cm bred säng, och ett dubbeltäcke. Ändå ligger jag på diagonalen, halft utan täcke då den lilla lilla hunden ligger MITT I SÄNGEN, MITT PÅ TÄCKET!!

Mängden kränkt Nemo, när jag drar åt mig täcket eller knuffar undan honom, är omätbar!!! Dessutom så ligger jag på diagonalen nästa gång jag vaknar, fast jag knuffat undan honom, han utnyttjar att jag är ”lättflyttad” när jag sover.

Lägg till när Morris kommer (katt -7 kg Ragdollmix) och han inte bryr sig mycket att jag har huvudet på kudden – HAN ska ligga på kudden! På mitt huvud!!!

Man tycker jag borde få bestämma i min egen säng, men odjuren har tagit över…

Vill säga tack <3

Etiketter

Det har gått 623 dagar sedan mannen i mitt liv sa han blivit kär i min bästa vän…

Vad som hänt med oss tre är en annan historia som jag kommer berätta när jag får ner den i ord, idag är jag bara tacksam att det blev så bra som det blev!

Däremot så finns det 4 personen som förtjänar mitt tack! Tack för att DU (!) fick mig att överleva! Utan dig hade allt varit mycket svårare…

Jag vill inte på något sätt utelämna dom men vi kan kalla dom #A, #N, #P och #Z. Ingen av dom var de jag trodde skulle steppa fram vid skilsmässan, alla fyra är positiva överraskningar.

De vänner jag trodde skulle stötta…. lös med sin frånvaro… men dessa fyra!!! TACK, tack så jävla mycket!!!!

Lägg till att en av dom (#Z) hade jag en djup långvarig (kanske onödig) konflikt med, men ändå fanns hen där, jeez!!! Tack så förbannat mycket!!!! Jag vet hen upplever djup sorg i dagarna och jag finns här, jag vet vad du går igenom…. vill du kan jag stötta tillbaka….

#A fick nog ta mina mest panikartade samtal, jag glömmer aldrig hens lugnande röst när jag knappt kunde göra mig förstådd pga tokhulkande.
Tack hjärtat, tack tack tack…

#P – God damn honey!!! Jag älskar dig sönder och samman!!! Vi är båda överens om att något amoröst kommer ALDRIG hända!! Men jag äskar dig som en bror och lite till….

#N – tror fan det är enda människan jag vågar blotta ALLT för!! Aldrig sagt något dömande oavsett hur dum eller korkad jag varit. Finns där för mig, jag finns för honom.
Villkorslös kärlek totalt. Fucking lova ya!!!!

Jag är så bortskämd med vänner som inte tvekar! De steppar upp när det behövs, jag kan ge min support när jag kan.

Men mitt hjärta tänker alltid på dessa, de finns alltid mig nära, även om jag kanske inte påtalar det varje dag, jag är er alla för evigt tacksam!!

Blomkålsrisotto

Etiketter

Det här var enormt gott!

Jag såg något liknade på Facebook och gjorde om det lite.

1. Hackad gul lök och blomkålsris fräses upp i massa smör.

2. Jag använde sk ”Sommargrönsaker” från frysen.

3. Hällde i lite svampmix, massa vitlök, svartpeppar, salt och gräslök.

4. Färdiga resultatet! För att få det vegant kan man ta en olja istället för smör.

Nu hällde jag även i fräst köttfärs, sedan åt jag tills jag höll på att spricka! Så enkelt och så gott!!

Motionera hund…

Etiketter

Försöker ju hitta lite saker att motionera den feta Chihuahuan med:

Kasta boll: ”Du kan hämta!”

Kasta Kanin(gosedjur): efter 3 ggr ”du kan hämta”.

Agility: ”Va?”

Nosework: funkar om det är köttbulle i burken men ger inte så mycket motion.

Kast med köttbulle: Apporten funkar inte när köttbullen inhaleras i slutänden. Kontraproduktivt.

Promenader: Funkar om man anpassar dom till herrn’s takt… Annars blir det 3km släp av liten vovve (bättre än inget dock).

Weight-pull: Bara om han får göra på sitt vis.

Drag-pull: Funkar korta sträckor med ett stryphalsband…. annars träder Herr SurMupp fram.

Det enda som fan funkar är 3h soffhäng med 6kg kedjetäcke!!

Snabba tankar en tisdag,.

Etiketter

För snart ett år sedan kraschade mitt liv totalt, det jag aldrig trodde skulle hända, hände!

Jag trodde jag skulle dö
Jag trodde mitt liv var slut
Jag virvlade ner i avgrunden
Föll, föll, föll, föll
Landade aldrig

Tack vare människor runt mig
Hittade jag snart mark igen
Tappade fotfästet, men vänner fångade alltid upp mig igen
En vän – my rockbottom – fick mig alltid att fokusera, andas, hitta mark
Han kommer alltid vara min berggrund, som får mig att andas när livet är tungt eller lätt

Idag kan jag känna livslusten bubbla tillsammans med den pirrande kärleken.
Jag är lycklig igen
Har hittat en ny plats i livet
Inte den jag trodde men inte nödvändigtvis sämre, tvärtom!

När jag hittat lugnet att kunna existera för egen maskin,
Smög han sig in, ord för ord
Sedan samtal för samtal
Snart kommer han föra kärleken in i verkligheten
En värld emellan kan inte stoppa oss…

Jag släpper alla tankar på långt avstånd
Släpper alla tankar på om det kommer fungera
Just nu känner jag kärleken
Just nu gör han mig lycklig
Just nu skiter jag i imorgon
Vi löser allt under tiden
Tar inte ut något i förskott
Vill inte riskera något bra för tankar på ”hur ska ni lösa?”

Som Christer Björkman sa:
Imorgon är en annan dag
Jag lever och älskar nu….

Jag älskar dokumentärer!!

Etiketter

Under den här kategorin kommer jag lägga ut dokumentärer som är värda att se…

Idag har jag sett på dokumentär om Jeffrey Dahmer: Jeffrey Dahmer: Serial killer Documentary

Seriemördare: The Snowtown Murders

Och om Freddie: Freddie Mercury: His tragic AIDS story (2016)

Jag tänker inte bedöma deras kvalitet, det är ganska individuell upplevelse.. Bara tipsa om att de finns. Uppkommer någon exemplarisk doku så kommer jag tipsa om den.

Det här med datingappar…

Etiketter

Ett fascinerande påfund!

Det får mig att tro att merparten män är asshats helt enkelt… eller bilda er en egen uppfattning!

I första omgången jag var på Tinder:
Man 1 bara försvann… blockade mig på messenger.
Man 2 skyllde hela tiden på att han inte kunde träffas pga hans son och helt plötsligt, borta…
Man 3 träffade jag och fikade med men upptäckte att han gett mig ett falskt namn och när jag frågade varför – block.
Man 4 var jag igång på mess länge, han var på väg hit för dejt och han skylde på väglag, olycka och vips – borta.

Sedan träffade jag en skön person, vi var ihop några månader men jag var inte redo och framför allt inte redo för distansförhållande, vill aldrig mer ha distans…. Jag har varit lastbils-/lokförarfru i 16 år, det räcker!

Andra omgången, Badoo och Tinder. Nu är det mer sondera terrängen – dejta runt – kanske hitta rätt – vem är på riktigt, och hittills ser det ut så här;
Man 5 säger efter någon veckas messande att han är i förhållande – COME ON!!!
Man 6 blev en snabbfika på hans balkong, kanske inte boyfriendmaterial men han är rolig!
Man 7 blev en intressant dejt och natt… men sedan ingenting, nåja, jag var nöjd med natten 😉
Man 8 intensivt messande och när dagen kom och vi skulle ses – Borta.

Man undrar hur många män som har förhållande/gifta det är där ute och bara är ute efter bekräftelse? Jag är inte krävande på något sätt utan är en ”go with the flow” människa…

Hade jag på något sätt haft dåligt självförtroende eller självkänsla hade jag blivit sänkt, idag är det mer ”jaha, ytterligare en rövhatt” och så leka vidare….

Det här med utmattning….

Etiketter

Hur märker du att din hjärna blivit överbelastad?

Jag tappar fokus, kan inte lösa det minsta enkla problem, glömmer av vad jag gör och påbörjar nåt nytt innan jag avslutat. Fräser när jag blir avbruten, för jag kan inte för mitt liv hitta tråden igen. Blir nedstämd för jag inte klarar av enkla saker. Blir förvirrad och virrig.

Det är då jag behöver sätta pluttar i öronen och se på film/serie, sova, sitta i tysthet eller ta en promenad i lugn och ro med hundarna.

Jag har blivit kallad lat och osjälvständig pga detta (kollegan gjorde det bara en gång dock), men jag kan tänka mig att den tanken har föresvävat många andra också. Det är dock så här jag funkar. Jag har lärt mig se symtomen och bryter innan jag kommer till härdsmälta, för kommer jag till härdsmälta blir det utbrott, tårar och destruktiva tankar…. Där vill jag inte hamna….

Det är när det blir ”för mycket” jag stänger dörren på jobbet med ”seriöst upptagen” på dörren. När jag drar mig undan, sitter med mobilen och verkar helt osocial. När jag har hörlurar. Jag behöver stoppa upp flödet av intryck och ha 2, max 3 flöden som jag bestämmer själv.
Om jag har musik i öronen och en bestämd arbetsuppgift framför ögonen, så fungerar jag bäst, då har jag flöden jag bestämmer själv.

Tänk dig att din hjärna är en trasslig hög med garn, ingen ordning alls på tankar, intryck och så en kropp som skriker på uppmärksamhet för att kunna samordna sina rörelser, typ gå.

För att reda ut trasslet så letar jag upp en ända och börjar nysta, det är det jag gör när jag fokuserar på två inflöden, när nystanet är nystat färdigt kan jag släppa loss intrycken igen. Det händer inte varje dag att det blir för mycket, men tillräckligt ofta för att det ska märkas och andra börja undra….

Om jag får ta hand om mig som jag behöver, då blir allt så mycket bättre för oss alla. Jag vill kunna umgås med folk utan att innan ha lätt ångestpåslag för -om jag behöver vila?- eller om jag inte orkar en hel kväll och vill åka hem…. Eller om pulsen stegras för kroppen blir påmind om något, jag lyckas oftast att ställa mig ”jämte” och iaktta när kroppen får för sig att ha lite ångest, så den är nog väldigt lindrig, men den finns….

Det pågår så mycket i min kropp som inte syns, jag är lyckligt lottad att jag har rätt lindriga kontroverser med min kropp, men jag har dom och dom finns, även om det inte verkar så…..



Det här med varannan vecka…

Etiketter

Jag vet inte om det är att vara dålig förälder (jo, om vissa får säga sitt) eller om det bara är så att jag har insett mina begränsningar…

För ett halvår sedan kändes varannan vecka som slutet! Jag skulle sitta själv med tre katter i ett stort hus, alldeles ensam. Undan för undan har det utvecklat sig till något jag faktiskt uppskattar.

Det började med att Yeti-pappan flyttade, sedan blev det några eftermiddagar här och några där. Nästa vecka var det minst en natt och sedan har det utökat sig till att vara hela veckor och även de gemensamma ”pälsbarnen” är varannan vecka.

Nu, 2,5-3 mån in i varannan vecka så har allt fallit på plats, när söndagen närmar sig slut och barnen ska nattas så vet jag att det är bara att skicka dom till skolan kvar. Efter jobbet på måndagar är jag fri att göra vad jag vill. Jag behöver inte laga mat varje dag, jag kan städa och det håller sig städat en vecka, jag kan vila och få den psykiska återhämtning som jag behöver för att orka ordentligt när barnen kommer nästa vecka. Jag har hittat två egna pälsbarn/hundar som bor med mig 100% och jag älskar tiden jag har ihop med dom, jag funderar tom på att börja jobba aktivt med dom på kurser osv!

När sedan kärleken kom in i livet och visade sig bo på lite avstånd så faller det ännu bättre in att kunna åka iväg ibland på helgerna. Barnen gillar honom också och ser fram emot när han kommer hit också, så klart.

Jag har även börjat kunna släppa det dåliga samvetet i att jag faktiskt uppskattar den tid jag får själv, jag visste att jag behövde ensamtid och återhämtning, men jag visste inte hur mycket jag egentligen behövde det! Idag är jag imponerad över hur jag orkat hålla ihop barn, familj och jobb! Antagligen lite på bekostnad av mig själv, som blev associal och helst bara satt hemma med hörlurar i öronen och såg serier.
Nu kämpar jag för att börja ta mig hemifrån, börja umgås med människor igen utanför Facebook. Förvisso varannan vecka men det är en bra början! Jag har så många underbara vänner och jag ska bara förstå att jag faktiskt orkar umgås med dom!

Så kontentan av det hela:
Jag överlever varannan vecka också! Och ser ensamveckan som en tillgång för att bli en bra förälder på familjeveckan! 

Ensamveckan gör att jag faktiskt orkar gå upp i tid, vilket jag börjar med 4/6, så klart är jag lite orolig för hur kroppen ska orka med, framför allt huvudet! Men jag vet att jag har underbara kollegor och en bra chef i ryggen och den tryggheten gör att jag ser med positiv tillförsikt på det hela, och att det även kanske gör att jag klarar mig helt på egen hand.

För det ska sägas! Nog för att Yeti-pappan blev kär i en annan och yada-yada-yada, men han stöttar både känslomässigt och ekonomiskt så till den milda grad att jag snudd på skäms! Han är idag, fortfarande en del av mig, och kommer alltid vara… men det bästa med det hela är att även hans flickvän räknas in i min familj, de jag älskar och umgås med så mycket jag kan/orkar. Visst, jag förlorade min äkta man, men livskamraten finns kvar och familjen har blivit större och det finns massor kvar att utforska i den sk ”storfamiljen”, eller ”Dysfunktionella familjen 2.0”.

Vi borde egentligen vara med i Familjen Annorlunda, inte för att vi har många barn utan för att vi har fått en skilsmässa att fungera ypperligt! För att vi får två förhållanden att sammankopplas utav två människor med 4 gemensamma barn, 2 bonusbarn och 2 respektive med barn = 4 vuxna och 10 barn.

Bild: När barnen lämnat för veckan är det stökigt, disk och saker överallt! Hexan kopplar av med ett glas rosé på trappan i försommarvärme och med en hund i knät och serie på datorn….

varannanvecka.JPEG

 

Livet jag trodde var bra… ”Wasn’t”

Etiketter

Det var länge sedan jag skrev nu….

Mitt liv tog en vändning jag inte trodde skulle hända, jag trodde jag skulle dö…. men jag överlevde och kom ut som en större människa!

29 september slutade jag fungera… Maken kom och meddelade att han blivit förälskad i min bästa vän! Kylan som spred sig i min kropp har jag aldrig känt innan, jag blev förlamad, slutade fungera, kunde inte tänka rakt. Ville bara supa mig redlös, röka och gråta….

Den 171125 togs beslutet att skilja oss, från det datumet började allt gå framåt, uppåt… med vissa bakslag… Men vi lovade varandra evig vänskap och det har vi hållit hittills!

Under resans gång har människor jag trodde skulle finnas för mig i ur och skur, vara ass hats, och människor jag aldrig trodde skulle ens tänka tanken, bli otroligt goda vänner. En av dom tom en av fyra grundstenar i mitt liv! Han kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta som en räddande själ när det var som jobbigast, våra långa samtal på sociala medier kommer för alltid att svetsa oss samman! Samtidigt kan jag hjälpa honom, och det betyder så mycket att få vara ett stöd.

171213, en mycket svår dag! Skilsmässopapprena skrevs under och det gjorde ont!! Trots att jag var mycket nöjd med vad vi kommit fram till och hur vi ska gå vidare… man gör inte slut på ett 16 år långt äktenskap bara så där…..

Jul och nyår blev bra. Januari bjöd på återhämtning och många och långa samtal om framtid, vad vi önskar av framtiden och hur vi skulle gå vidare.

i februari började jag ”Tindra” så smått (även match.com) och träffade på 4 st intressanta män, alla var rövhattar utan dess like!! Så fort det blev lite krav och jag hade en åsikt så ”tystnade” de och jag blockade dom efter ett par dagar… klarar man inte av att inte ha 100% ”nu gör vi som jag vill” så kan vet vara… Jag är en jävligt bra människa och jag vet vad jag vill ha, kan man inte ställa upp på det så ”by-bye”. Jag tigger inte, end of story!

Dock fanns det en godbit på Match som definitivt inte ”klickade” men som blev en vän i långa loppet! Vi kommer fortsätta umgås som vänner.

180223 – Efter att ha funderat, tänkt, funderat lite till och kommit fram till att jag faktiskt saknade vänskapen med tjejen som ”min man” fallit för, och definitivt hennes barn! Så beslutade jag mig för att släppa alla negativa känslor och försöka bygga upp vår vänskap igen. Jag åkte till henne och överraskade och vi fikade, pratade och återupptog det som var viktigast, vänskapen…..

I långa loppet har både jag och ”maken” insett att vi hade kanske inte så bra förhållande som vi trodde och jag har insett att det som hände faktiskt var en bra sak, därför bygger vi vidare på den ”bra saken” istället för ”dom bedrog mig!”. Det ska sägas! Jag och barnens pappa gav varandra löftet för otroligt många år sedan att om situationen skulle uppstå, berätta innan fysisk otrohet hänt… Det har räddat vår vänskap, hade de bedragit mig fysiskt så hade jag haft jättesvårt att förlåta….. Nu har det gått rätt lätt faktiskt!

Jag och barnens pappa är idag otroligt goda vänner!! Vi har klassat det som ett syskonförhållande, medan jag skulle vilja gå ett steg längre och säga tvillingförhållande. Det är där vi vill ha det… Varken hans eller min partner ska behöva känna oro för att vi är så tighta, utan mer finna fördelar med det!

Han är mina barns far! Han är far till mina två extrabarn! Och jag kommer aldrig släppa dessa bonusar! Jag älskar både Felix och Jerrie otroligt!!
Jag har idag 4 biobarn och 5 bonusbarn… för bästa vännens barn har alltid legat mig varmt om hjärtat och ännu mer nu!!

Jag har dejtat en man som funnits i mitt liv som vän under några år, efter skilsmässan har allt tagit en annan vändning och idag är han en otroligt värdefull del i mitt liv!! Match och Tinder existerar inte längre! Mannen jag fann ”nja, not my type” är idag ”definitely my type!!”. Mitt hjärta smälter för varje minut!! Han är det lugn mitt hjärta behöver och den kärlek jag känner jag är värd… och jag kan ge allt tillbaka utan att blinka….

April 2018, var är vi då? Om jag säger så här, jag älskar exet och min bästa vän! Men låt mig vänja mig vid er, okej att ni tar i varandra men pussar… vänta lite… Samma sak från mitt håll så klart!
Vi fikar, umgås, har skoj, messar, bustjafsar, och har ett underbart förhållande!!! Barnens pappa jobbar borta varannan vecka och vi ”systerfruar” försöker stötta varandra så gott det går bland 9 barn!
De har aldrig en barnfri minut så jag hoppar in och ger dom en kväll/natt ifred här och där och jag får ”barnvakt” när det inte är ”deras” vecka…. Jag och min kärlek bor ju 15 mil ifrån varandra…

Jag får höra hela tiden att jag är en ”stor” människa och otroligt förlåtande, i min värld handlar allt om ”vad behöver jag för att må så bra som möjligt?” Jag mådde inte bra av att gå och känna agg mot en vän jag saknade så otroligt! Det kändes löjligt! Till slut kände jag bara ”fuck this! Jag saknar hennes vänskap! Vad är viktigast? Min heder eller vår vänskap?.
Jag har inte ångrat en enda minut av dessa två månader som jag har -slutit fred- med allt och alla! Tvärt om! Jag har haft så otroligt stort utbyte av alla vuxna och barn i mitt liv!!

Framför allt! Största behållningen är att våra ban kan se att mamma, pappa och ny kvinna och man faktiskt kan umgås utan problem! Jag fick svart på vitt idag från äldsta sonens klassföreståndare och skolsköterska att han uppskattar det! Han hade sagt det rakt ut till dom.

Det var en snabbresumé från 170929 – 180411, dock kommer jag ge reflektioner om skilsmässan (som vi har fått väldigt mycket beröm om) under taggen #skiljas. Nej, vi har inte varit perfekta, men vi är jäkligt nöjda över att har kommit ur en skilsmässa så jävla bra! På så kort tid!!

Bara för man inte är Nordisk Motståndrörelse ger en rätt eller?

Etiketter

, ,

Jag är sådan att jag tänker att lagen är lika för alla… Tydligen har jag fel…

I gruppen ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna 2018” har jag sett mycket bra men även en hel del skit. Tydligen är det okej att kalla folk fron Nordfront för både det ena och andra och hota med våld, skott i pannan och hängning utan problem, YOU GO! Liksom


När jag gjorde inlägg om vad jag tänkte om att lagen är lika för alla och att även rasister har sin rätt att demonstrera och uttrycka sin åsikt, blev jag hårt åtgången. Jag har inga som helst sympatesier med dom men de har rätt och säga sin mening, men det var jag smått ensam om att tycka. Om de söker tillstånd och för sig så är det okej, fast jag inte håller med dom! Om de spårar ur ska polisen ta dom direkt! Liksom de som demonstrerar mot rasisterna!


Genast fick jag Brb 16:8 tryckt i näsan. Ja, det är hets mot folkgrupp, men tyvärr så står yttrandefrihet i grundlagen och grundlagen smäller högre än Brb. Om man med yttrandefriheten kränker enskild person är det en annan femma, men hets mot folkgrupp ingår inte i grundlagen, tyvärr. DÄRFÖR får alla; nazister, HBTQ, Mormoner, Livets Ord, PETA, ARF och andra tillfälliga aktörer, demonstrera. Det är liksom en medborgerlig rätt att demonstrera och säga sin åsikt.

Vips blev jag den onda som skulle förgöras och nej, Nazister ägnar sig åt folkhets!! Japp, jag håller med! Men deras rätt att uttrycka sin åsikt står i grundlagen tyvärr….


Efter detta inlägg gick jag ur gruppen, fanns ingen som helst motivation i mig att driva frågan vidare, oavsett vilken åsikt man har så finns det absolut ingen som helst anledning att skriva saker som att nazister behöver ett skott i pannan eller att de är svin som borde utrotas. Jag anser inte att bara för man är rasist, nazist eller annan främlingsfientlig typ, så förtjänar man ett skott i pannan eller annat våld. Jag går inte med på det! Lika lite som att jag tycker att syrianska ungdomar ska kallas skäggapor eller slöjfittor! Alla har rätt till sin åsikt, men de flesta verkar tro att man måste flagga med den likt en blottare hänger ut sin 3-centimetare i Hagaparken! INGEN vill se den!

Är det verkligen okej att tycka vad som helst?

Etiketter

Jag är en människa som överlag tycker en hel del om det mesta, däremot skulle det sällan eller aldrig falla mig in vädra mina åsikter om människors agerande inom områden jag inte har kunskap om.

Visst kan jag tycka att människor gnäller om att ta två barn till affären för det är sååå jobbigt. Grattis säger jag, jag tycker det är semester att bara ha två barn till affären. Jag som vanligtvis har 4 ADHD-ungar med mig…. Däremot vet jag att man kan bara härleda till sin egen vardag! Vad vet hen om att ha 4 ADHD-barn till affären? Absolut ingenting! För hen ÄR två normalstörda barn tillräckligt! Därför är det inte en issue för mig.

Ja, jag har tankar och åsikter om hur människor agerar med sina barn, men vad vet jag om hur de har det? Ingenting… Jag kan skriva om hur jag gör, men jag känner inte att jag har rätt att kritisera andra människor för hur de gör!

Tyvärr har inte alla denna egenskap, som jag kallar sunt förnuft. Ta en halvtimme och segla runt på föräldrabloggar, du kan hitta så många åsikter om hur folk tycker om andra folk, eller hur? Men hamnar vi inte till syvende och sist på att vi kan bara agera utifrån våra barn och vår vardag?

Som alla människor utvecklas även jag och jag har SÄKERT gjort inlägg som jag nu dissar. Jag har ändå bloggat i 10 år. #GörEnPudel

Vad jag tänkte komma till är återigen, antagligen, att människor omkring i vårt samhälle har så mycket åsikter och fördomar runt barn och familjer med NPF. När man sedan börjar gräva i vad de egentligen vet så vet de absolut ingenting! De låter sina fördomar styra sina åsikter (vem gör inte det?).

Åsikterna är blandade:

  • Det räcker det med lite Omega3 så kommer man runt problemet.
  • När man sitter och äter och barnet med selektiv matvägran äter när de blir hungriga, inga barn svälter medvetet (jo, barn med selektiv matvägran gör det eller t ex kräks på bordet om de tvingas äta)
  • Det är bara att tvinga barnet att göra det man vill. Lirkande och ”välja sina strider” är bara löjligt.
  • Man drogar ner sina barn med medicin för man orkar inte ta itu med dom.
  • ADHD är bara ett resultat av ostabila familjer och skilsmässor.

Jag hade lätt kunnat fortsätta med alla imbecilla åsikter jag har hört under de 14 år med ADHD, Asberger, ODD (trotssyndrom), Autism, OCD och nu det senaste GAD (generalliserat ångestsyndrom). Nu har jag aldrig levt med ett normalstört barn så jag vet inte vad jag ska säga när jag tillfrågas om vad som är olikt i vår vardag, faktiskt så är en NPF-vardag inte på något sätt någon generell typ av vardag, den är olika i alla NPF-familjer, vilket jag tror den är i alla familjer. Däremot är jag expert på att ta hand om mina barn, jag hade säkert orsakat kaos i en annan familj.

Att som utomstående komma och tala om för mig hur jag ska ta hand om mina barn eller ha en åsikt om hur jag agerar med mina barn, är absolut bästa sättet att får en Orkan Magdalena över sig!

Det finns så många människor som har åsikter om mig, min familj och hur vi ska bemöta våra barn, att det faktiskt är nog nu. Blogg efter blogg, människa efter människa har åsikter om hur vi SKA göra, för de gör minsann så med sina barn… Som om jag inte högaktningsfullt skiter i hur de gör… faktiskt!

Det jag vill säga till ”förståsåigpåare” är att håll klaffet om du inte vet något om saken!!!

Just det… tänkte inte p åatt ”förståsigpåare” inte har insikt om att de faktiskt inte vet något om saken, ”de har ju faktiskt rätt att ha en åsikt”… Ja, alla har rätt att ha en åsikt, men jag vill fan inte ha åsikten nerkörd i halsen!! Jag har inte bett dig om den, då ska du inte tvinga den på mig….

Jag har åsikter om så mycket, men någonstans tror jag faktiskt att jag har vett att hålla käften när åsikten inte kan leda till något bra eller är efterfrågad!

Att vara utmattad syns inte utanpå….

Etiketter

Jag och avkomman var i stan idag och köpte trådbackar, då hörde jag på podden ”Psyket” på P3 och Underbara Clara var med och pratade. Sååååå mycket nyttigt att höra hur andra upplever det hela och hur andra tar sig tillbaka.

Själv har jag senaste året insett att jag kommer aldrig bli samma uthålliga människa längre, att jag har blivit mer inbunden, inte längre älskar att umgås hejdlöst med människor utan väljer noga vilka jag umgås med, att jag inte lika gärna lämnar hemmet utan helst är här t ex….

Men samtidigt är jag så nöjd med den jag har blivit! Jag vet att jag är varmhjärtad och älskar att skämma bort de jag älskar med små presenter, särskilt de som inte har råd eller ork att skämma bort sig själva.

Jag är oftast snäll och hjälpsam så länge det inte kostar på mig, säger jag nej är det för att jag inte orkar. Jag ser ut att vara en energisk människa men energin räcker bara en viss tid, sedan ligger jag på soffan och kollar serier eller mobilspel… och jag accepterar det, MÅSTE acceptera det för energin jag lägger att jobba emot i oacceptans, behöver jag till roligare saker!

Min trötthet sitter i hjärnan, min kropp blir inte trött, men min hjärna blir trött, då behöver den vilas med sömn eller banala saker som mobilspel/serier, detta gör att jag förstår den vila barnens uppfuckade hjärnor får av ”skärmvila”. ADHD-barnens hjärnor klarar också bara en viss påfresting, sedan blir deras hjärna trött och då kommer härdsmältorna på löpande band…

Att jag orkar jobba så mycket som jag ändå gör (24h/v men det blir nog säkert 30h) beror helt på att jag kan ta med datorn hem och fixa hemma, att sitta i soffan och jobba känns inte som jobb. Jag kan sova en stund, jobba, spela mobilspel, jobba osv. Att jag kan ta det lugnt på morgonen och slippa stressa och kanske komma 8:40 istället för 8:00, flex finns av en anledning. Detta gör faktiskt att jag orkar och att jag orkar mer än om jag hade varit piskad till att vara på plats 8-14:30!

Dessutom kan jag inte nog förespråka 6h arbetsdag!! Jag orkar bättre, barnen orkar bättre, samvete och livet blir lättare när alla orkar mer!

Visst vill jag jobba fulltid men jag inser att det är inte fysiskt möjligt! Det är bättre att jag går kvar på mina 60% och jobbar utöver det som jag orkar och tar det lugnt när det behövs än att jag skulle jobba heltid 4 mån och sedan bli 100% sjukskriven i 6 mån!

Att jag dessutom har en chef som själv har multipla funktionsuppsättningar och har personlig assistent, och som faktiskt på allvar fattar när man säger ”just nu är det mycket, jag orkar inte prestera på alla plan, vad prioriterar vi?”, och där vi gemensamt kommer fram till att det här lägger jag energin på och tar resten när jag fått igång energiflödet igen…. ni anar inte hur mycket guld värt det är!
Min chef gör att jag faktiskt orkar jobba och gå till jobbet med glädje istället för ångest över ”hur ska jag hinna?”

Jag älskar mitt jobb, mina elever och mina lärare! Jag skriver ”mina” fär att jag älskar att göra det lilla extra för dom! Det ger mig mer energi att se deras tacksamhet, lättnad i arbetsuppgifter osv, och visst är det så att det finns inga ”selfless good deeds”, jag är en junkie på att få positiv energi för den får mig att orka och vara glad!

För mig spelar det stor roll… får jag vara glad och lycklig, struntar jag i det mesta andra, då blir det mesta bra!