Våra familjeförhållanden är väl inte de mest solklara…

Men i alla fall, farmor och farfar var väldigt unga och väldigt ogifta när det begav sig i början av 40-talet. Det resulterade i att farmor lämnade pappa hos farfar och glömde bort den delen av livet. Pappa hamnade hos fosterföräldrar och hittade sedan tillbaka till farfar igen efter ett 20-tal år.

Min farfar var gay, bög, homosexuell, allt beroende på vad du vill kalla det. Detta underlättade nog verkligen inte livet på 40-talet och han blev nog aldrig accepterad i sin läggning. Han försökte nog ändå att leva ett heteroliv och han hade pojkvän vad i vet. Min farfars liv är en ganska stor hemlighet för mig, vad som hände där vet jag inte, men det spelar liten roll, han var min söta farfar ändå.

För ca 20 år sedan tog pappa kontakt med farmor, via en präst, och lite kontakt skedde, för att sedan bara rinna ut i sanden, farmor dök aldrig upp när hon lovade.

2005 dog farfar, i hans bouppteckning dök hennes namn och adress upp, i egenskap av förälder till farfars barn. Pappa har även en bror (farfar jobbade på bra) men han adopterades av kvinnans nya man och vad vi vet så vet han inte om att han inte är biologisk till sin pappa…
Jag funderade i 2 år och sedan bestämde jag mig, jag skrev ett brev! Jag skrev dock att hon bara kände farfar, men både farfars namn och pappas namn och mitt släktskap till farfar. Ingen utomstående skulle förstå släktskapet mellan mig och farmor, utom hon själv.

Inget hände….

För ett par dagar sedan ringde pappa och meddelade att farmor hade dött. Tråkigt, men hur ska man kunna sörja en människa som aktivt har valt bort en? Jag sörjer mer det faktum att jag aldrig fick träffa henne. Jag sörjer farmorsrollen, inte farmor, för mig är hon bara ett namn på ett papper.
Däremot berättade pappa att hans två halvsystrar mer än gärna ville ha kontakt! Nu har de träffats och frågan är väl; hur skapar man en syskonrelation efter 71 år? Nåja, jag tror de gör det bästa av det…

Jag har alltså fått 2 fastrar och nya kusiner och barnen har fått fler sysslingar!

Man kanske skulle försöka ta kontakt med de där kusinerna på mammas sida, de där som man aldrig har känt sig direkt välkomnad av. De har ju inte hört av sig till oss heller liksom. Ett par har handlat av mig på systemet här i Halmstad men that’s it, och då kändes det rätt pressat.

Nu ser jag bara fram emot att få träffa alla de här nya släktingarna och få utforska farmor lite och även på så sätt få henne att leva lite mer för de som verkligen saknar henne, jag önskar att de ska få henne att leva för mig….