Framför allt har mina tankar varit mycket hos en familj i Varbergstrakten, en familj som har mist sin pappa. 3 barn som är 3 år eller mindre har förlorat en förälder, en underbar kvinna har förlorat sin själs älskade….

Man börjar då fundera på ifall barnen kommer att minnas sin pappa när de blir större? Hur orkar hon? Förvisso är man nog så illa tvungen när man har barn, men ändå? Jag är övertygad om att hon får en massa stöd, men halva ens liv har försvunnit….

Man spinner genast vidare om sitt egna liv, sin egen familj och ryser till vid den där tanken som man inte vågar tänka till slut, tänk om någon av mina…. nä, det går inte! Magen blir som en hård boll när man ens närmar sig slutet, och där sitter en jätterar tjej, några mil härifrån och lever i slutet av meningen…

Jag träffade henne inte många gånger men hon är en sådan där sprudlande människa som man inte kan annat än att tycka om, vi har haft lite sporadisk kontakt via Facebook, men man kan nästan ta på kärleken som strömmar ut från skärmen, när hon skriver om sina barn och sin man…. Nu kan man nästan ta på sorgen istället.

Man känner sig en smula… jag vet inte vilket som är rätt ord men hycklare är väl det som faller mig snabbt i tanken. Jag trodde först jag sörjde en människa som jag inte ens haft nöjet att träffa, tills jag fick några minuter över för att verkligen bena ut mina känslor. Jag kom efter lite vridande och vändande fram till att det kanske inte var honom jag sörjde, utan helt enkelt att det var medkännande för hennes förlust, det bottenlösa svarta hål hon kanske befinner sig i emellanåt. Medkännande framför allt för barnens skull, deras minnen som kommer bestå av foton och berättelser, för de kommer kanske inte minnas mer än glimtar om de har tur…

Det är sådant här som får en att tänka efter, att uppskatta det man har, men ibland önskar jag att man får epiphanys utan att någon behöver förlora så stort på det….