Lyssnade på Cissi Wallin och Radio Ett, idag var Lady Dahmer där och de pratade om varför så få storbloggande kvinnor är så mesiga och inte skriver om åsikter som de har (om de har några).

Det var ett intressant program och startade många tankar… Att jag blev lite starstruck när Lady Dahmer (Natashja Blomberg) citerade mig som det allra sista i programmet, är en annan femma, men i alla fall…

Jag har i hela mitt vuxna liv varit rak på sak, för det mesta, och blivit betraktad emellanåt som bråkig och ”omöjlig” som min mamma sagt några gånger.
Frågan är väl om jag egentligen varit omöjlig eller helt enkelt att folk inte vet hur de ska reagera när en kvinna ”blörpar” ur vad hon tycker och gör det ganska omgående. Då är det enklare att belasta personen med negativt beteende än att ta itu med sina egna svagheter.

Jag är egentligen en av de snällare personerna i vårt samhälle och vill -nästan- alla väl, men jag blir förbannad när någon säger/gör nåt som jag anser vara korkat. Alla som har följt min blogg vet ju om de gånger som jag har varit (i andras ögon) tyken och uppkäftig mot människor som uppfört sig korkat i min närhet (korkat enligt mina premisser), vi kan t ex nämna;
–Dagens fotbollsskola– / –Hur skulle kritik kunna hjälpa?!– / –”ska lilla gumman ha hjälp?”– och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är så politiskt korrekt och att hjärnan sitter och flummar i ett hörn ibland, varpå truten ser sin chans… Men jag står för det jag hasplar ur mig och hinner många gånger frisera till det när hjärnan vaknar till från flummet i hörnet.

Jag är uppväxt med pojkarna i klassen, vi var 13 st i klassen, 10 killar och 3 tjejer och det fanns inte plats för mig att få vara med flickorna och göra flickiga saker. Jag sökte mig till killarna och spelade fotboll osv.

När jag sedan började högstadiet upptäckte jag vilka falska slynor tjejerna kunde vara! Jag var van vid rak kommunikation, när en kille blev arg på en annan kille så togs det itu med det direkt. Ibland var det knytnävarnas språk, ibland käftades det bara. Det är så jag är van vid att leva, rak kommunikation där problemet tas itu med direkt.

Tjejerna däremot log och var Best Friends Forever med en men så fick man höra skitsnacket bakom ryggen och vips så satt det en saftig kniv mellan skulderbladen = falsk jävla slyna. Jag undrade många gånger vad jag gjorde för fel eftersom jag var tvungen att få en kniv i ryggen och att ingen vågade prata med MIG om mina eventuella fel.

På gymnasiet blev det ännu tydligare – tyvärr – då var vi nästan uteslutande tjejer i klassen och en kille, som så klart blev allas gullegris. Faktiskt var det en skitgo kille så det var ju inte oförtjänt direkt.

Tyvärr lärde jag mig väl på vägen också ett typiskt tjejbeteende men jag försöker verkligen inte falla i de fallgroparna, och tyvärr sitter vi där än, jag är obekväm, jobbig att umgås med eftersom jag säger vad jag tycker och många inte vet hur de ska reagera och umgås med en åsiktsstark person.

Jag kräver verkligen inte att alla ska tycka som jag, nej nej, jag är tvärtom intresserad av att lyssna på andra personer och deras åsikt, så länge jag får respekt av ”motparten” och accepteras för min åsikt. Jag har inga problem med att låta andra ventilera sina åsikter, men så fort det blir personligt nedvärderande i det hela – alltså jag blir attackerad som person, då blir jag förbannad!

Att sedan se så många människor inom bloggvärlden och framför allt den verkliga världen, ha så jävla svårt för att skilja mellan person och åsikt gör mig bedrövad. Om jag inte tycker likadant som min bästa vän, måste jag för det bli sur på honom och säga upp bekantskapen? Näää…
Jag fick höra en gång att det funkar inte så i verkliga världen, och blev då raskt värderad till att ha haft fel hela mitt liv. Jag gör så och om du inte klarar av det gör väl inte att du per automatik har rätt eller?

Jag tycker mycket och gärna, jag har börjat så smått inom vardagen, för det är den jag kan enklast relatera till och förklara varför jag tycker som jag tycker. Jag har börjat lite med genusrelaterade saker för det är åt helvete i den värld våra barn tvingas växa upp i och jag vill ge mina barn en fair chans i livet… Där kan jag också förklara varför jag tycker som jag gör…

Snart får jag ge mig in i de stora ämnena i livet, så pass er, snart är jag en överrabiat kvinna med åsikt.

För min bloggförebild är ju ändå Lady Dahmer