Innan jag skriver någonting annat så vill jag bara säga så här till de två personer som känner igen sina kommentarer, det här handlar inte om er eller er kommentar, utan om kommentaren som företeelse och min tolkning och tankar bakom det hela. Svar till er som är relevant finns på Facebook. Läs det här som om jag fått anonyma kommentarer i bloggen t ex…

* * * * * * * * * *
All den här tankesmedjan tog sin start efter att jag lagt upp en bild på en stolt Alfred i en av sina absoluta favoritklänningar.

Kommentar #1, börjar få mig att fundera på om alla verkligen tror att jag tvingar på min Alfred klänning?! Utifrån kommentaren så förutses det att det är jag som har tryckt på honom klänningen, kanske lite mot hans vilja, för att JAG vill att han ska ha den på sig. För att JAG har genustänk och vill att mina barn ska växa upp i genusanda… eller för att jag använder mina barn för att ta ställning i min åsikt.

Inget kunde vara mer fel…

Jag har egentligen ingen som helst aning om vad genus innebär, jag är inte det minsta påläst i frågan och har väl inget intresse av det heller egentligen. Däremot så har jag förstått att min grundsyn på människor tydligen är genomsyrat av genustänk.
För mig är människor individer och således totalt ointressant om de har tuttar eller snoppar (eller rött hår, blå ögon, övervikt, korta or whatever). Man får alltid höra att kvinnor och män inte kan vara bästa vänner utan att hamna i säng förr eller senare…
Inget kan vara mer fel…. här också…. Min absolut bästa vän är en man. Jag värdesätter inte hans vänskap utifrån att han är man, jag värdesätter den i att trots historia där vi bröt mer eller mindre under 7 år, så har vi rensat ur den skiten, funnit nytt förtroende för varandra och fortsatt utan att låta gammalt groll förstöra, att han finns där i ur och skur och jag för honom. Det är individen och dess kvaliteter som gör honom till min vän, inte hans snopp (den får hans flickvän behålla, thank you very much) eller det faktum att han är man! Inget kunde vara mer ointressant i den här frågan faktiskt….

Så för att återgå till ursprungsfrågan, nej, jag styr inte mina barns klädval särskilt mycket. Det jag har åsikt om och som jag styr så hårt jag kan är att barnen ska slippa klä sig i de mörka, murriga, deprimerande och energitunga färger som modeindustrin idag tycker att pojkar ska ha på sig. Jag vill ge mina barn en ärlig chans att kunna hitta energi i färgerna som deras kläder har och känna sig pigga i klara härliga färger! Sedan är det mig totalt ointressant om det är rosa, lila, lime, avokado, glittrigt, grönt, gult eller blått….

Eller jo, nu när jag tänker efter så finns det ett barn som som faktiskt står totalt under min makt och mina nycker i att klä honom – Hannes – men det är kanske inte så konstigt eftersom ungen är 9 mån gammal. Men säg mig vilket spädbarn som inte står under total klädkontroll från sin mor? Så jag ser inte skillnaden i att Hannes har brun tshirt med rosa elefanter på eller cerisa glada plyschbyxor mot en flicka som är så fullständigt tillsnufsad i volanger/rosa/lila att man blir en smula illamående…. Jo, tydligen är skillnaden att det är ok på en men inte på den andra. Varför?

Här blev jag faktiskt lite ställd, först reagerade jag med att självklart har jag inte påverkat honom till att ha klänning, det är hans eget val.
Sedan började jag tänka efter, hade det varit så jäkla fel OM jag hade påverkat honom? Hade han blint lytt mina minsta vinkar? Nej, vet ni vad, jag har sådant förtroende för mina barn att jag faktiskt tror att oavsett vad jag hade velat att han skulle ha på sig så skulle det aldrig ha gått om han själv inte hade velat det.
Jag hade aldrig fått på Totte en klänning oavsett hur mycket jag hade försökt att påverka honom, där hade det verkligen blivit ”över min döda kropp” och jag är tämligen övertygad om att han hade menat allvar.
Någonstans måste Alfred ha blivit påverkad att vilja ha klänning, inget snack om saken, i det här fallet så är vi ganska övertygade om att det är Madicken och i långa loppet Astrid Lindgren som har påverkat honom. Det är alltså mer acceptabelt att ett barn påverkas av sagor och andra personer än av deras egna föräldrar? Eller?

Jag hoppas förbannat väl att jag påverkar mina barn! Jag vill påverka dem till att bli självständiga individer som har modet att klä sig som de vill, att vara som de vill, ha vilken sexuell läggning de vill, att tänka som de vill osv. De enda krav jag har är att de visar hänsyn och respekt till individer runtomkring dem, oavsett om det är egendom, person eller åsikt.

Annars tycker jag det är en bra filosofi:
”Vill man så får man, vill man inte så måste man inte….” man kanske borde tillägga ”vill andra så får de utan att jag lägger vikt vid det…” eller nåt….