Jag var 13 år när du vann melodifestivalen…. jag var en kärlekstörstande 13-åring och när sedan ”brand new heart” kom fick jag höra att jag lät som du… sedan skildes våra vägar…. Jag blev en Ola Salo och du blev Carola….

Din tid i Livets Ord och hela den där svängen fick mig att ta avstånd, jag har från då till ikväll, sett dig som skenhelig och bara ett spel för gallerierna…. förlåt.

Idag ser jag dig som en härlig människa med självdistans, jädrigt mycket självdistans! Det ska du ha ”credit” för. Ditt (möjligtvis media-snedvridna) uttalade om homosexuella fick mig att placera dig på ett ställe du möjligtvis inte förtjänade.

okej, jag kommer nog aldrig acceptera din Gudstro, men hey! du kommer nog aldrig acceptera min paganistiska tro heller. Dock kan vi nog enas om att vi båda vill jobba i ljuset för all människor rätt och väl, så mycket har vi gemensamt. att jag gör det genom tarotkort och healing via reiki, spelar det roll? är det inte ”the outcome” som spelar roll? Egentligen?

Tack Carola! Jag lär mig hela tiden och idag har jag lärt mig att offentligt göra avbön om mina tillkortakommanden och att jag kan erkänna att jag haft fel i 25 år.

Tack!

Jag trodde det skulle bli en lång dag men den for på i flygande fläng! Började 8:30 imorse och satt sedan i möte mellan 10-13, lunch och sedan 14-18 med föreläsningar osv…

Anna-Lena Bergelin var som vanligt lysande! Hon drar fram det kvinnliga och manliga på ett humoristiskt sätt som säger jättemycket om man börjar analysera det. Som den feministiska genushäxa jag är så var det hysteriskt arbete i huvudet en stund, fick skratta en hel del för att ladda upp energin igen…

Efter en kort paus var det dags för lyckoaktivisten Erik Fernholm, en kille som försökte få oss att förstå vad det är som egentligen gör oss lyckliga. Han gjorde ett par tankeväckande övningar som gav häftigt resultat i publiken.

Han klädde i ord det som jag kom fram till för 5 år sedan, då när jag påbörjade min långa väg mot att faktiskt bli lycklig! Då när jag kom på att jag faktiskt har allt det där som jag drömde om! (läs inlägget här).

Erik sade: ”Ett lyckligt liv är inte att få det man vill, utan det man behöver.”

Visst är det så? Jag vill ha en snygg designervilla, ett flådigt jobb, en välartad familj, en snygg bil osv….
Jag HAR allt det där, villa, jobb, familj och bil… Ni ser skillnaden? Jag har det jag behöver, men inte nödvändigtvis det jag vill ha. Däremot är den stora frågan ”Är det så viktigt?”.

Man kanske måste uppnå en särskild ålder, mognad eller helt enkelt få insikten att JAG är viktigare än det folk kan se. JAG är en snäll människa som vill alla gott, utan bekostnad av mig själv, så mycket har jag lärt mig. Fast det är ju så att ju mer jag ger och ju mer jag ser att människor runt omkring mig hjälps, desto mer får jag tillbaka!

Glädjen att glädja och hjälpa andra är enormt energifull!

Visst går jag fortfarande på mina Cipralex, men jag inser mer och mer att jag får nog gå på dem en längre tid till. Jag har gjort försök att sätta ut dem men faller bara tillbaka i ilskan och det mörka igen. Det är nog så som vi har kommit fram till, jag och läkaren, att jag har en seratoninbrist som jag inte kan kompensera själv.

Skitsamma egentligen! Jag mår bra, jag är lycklig och jag har verktygen att hålla mig kvar där. Jag har även empatin och förmågan att glädja andra! Jag äslakr att få människor att le, skratta och må bra! Om det så är på bekostnad av min egen stolthet med allt jäkla trams jag kan komma på så får det väl vara så.

Ska man lägga drömmarna på hyllan? När man väl fått det där man behöver? Så klart inte! Drömmar är aldrig fel, men man kanske inte ska gråta blod om man aldrig uppfyller dem?

Många lägger så enormt stor vikt vid utseende och yta jämfört med sin personlighet. När man är tonåring är det jävligt viktigt med utseende, när man blir äldre inser man att det är inte såååå viktigt. Visst kan det vara kul att vara snygg osv men det ska inte vara det enda värde man har!
Min person, vad jag kan ge min familj och andra människor, betyder så mycket mer. Att vara en sjysst människa betyder mer än att jag är t ex smal.
Smalheten är enbart härlett till mina bråkande leder, sedan att min kropp inte anser att jag är rätt ute med att väga 20 kg mindre än vad jag gör idag, är en annan femma.

Nåja, du kanske tycker att jag sprider floskler runt mig, men så här är min övertygelse, jag tror man kommer närmare lyckan om man släpper sina krav på sig själv och sitt liv, hittar njutningen i det lilla och drar ner på tempot. Man måste inte ha den senaste mobilen, bilmodellen, största huset och ungarna måste inte hålla på med femtioelva olika aktiviteter jämt.

Livet ska vara en njutning, inte en jakt på lycka…..

Man vet att sommaren är på gång när man går ut i växthuset och gräslöken blommar! Det är så gott med gräslöksblommor på mat!
Jag drar loss blommorna från basen och strösslar på maten, gärna på äggsallad!

Efter att ha glömt att köpa mandelmjölk i 2 veckor så får jag idag ÄNTLIGEN dricka kaffe med mandelmjöl! Vanlig laktosfri mjölk är inte längre gott i kaffe.

Sedan är frågan, ska jag ta Krakelspektakelmässan idag eller imorgon?

och i mitt knä landade 4 st sådana här… 2 är redan slut, vi delade lika så jämställda vi är 😉 och jag sneglar på en till men den får vänta tills en annan dag… Beef Nuggets är så beroendeframkallande!

Jag är rik! Jag kan skatta mig lycklig och betydelsefull! Det kan mina vänner också göra.

Jag har många kompisar och vänner, men en handfull är de som jag verkligen kan kalla vänner. De där människorna som känner till i det närmaste alla hemligheter jag har och vise versa. De som förstår hur jag mår trots att jag säger ”bra” när de frågar.
De där som accepterar varje aspekt av mig, de behöver inte gilla den, utan bara acceptera att den är en del av min helhet. De som säger ”du, idag mår jag inte så jäkla bra, vi tar det en annan dag” istället för att hitta på ett svepskäl till varför man får ställa in t ex…

Vänner är de där som kan sitta och lyssna på en när man behöver prata av sig om något, stort som litet och oavsett hur många gånger man måste prata om det. Det är när man pratar om det som ett problem många gånger förlorar sitt grepp och storlek.
En vän kommer inte med anklagande saker ”hur många gånger måste du tjata om det?” utan en vän bollplankar försöker hjälpa till att hitta en lösning eller säger helt enkelt ”du, idag glömmer vi det där och pratar om nåt annat, är det ok?”. En vän kan även var helt ärlig och säga ”jag är villig att hjälpa dig med det här men jag tycker nog det börjar bli tjatigt, ska vi se om vi kan ändra infallsvinkel?”.
Hänger ni med?

En vän är den där som man kan diskutera friskt med, men inte alltid ha samma åsikt men att man är helt ok med det ändå. Alla människor är olika, olika saker intresserar oss och vi ser saker och ting på olika sätt, men det ska vara ok med det ändå. Man ska kunna diskutera så stickor och strån flyger och så byter man ämnet och skrattar åt samma sak inom ett par minuter.

En vänskap ska kunna jämföras med en syskonrelation, ni vet det där kivandet men ändå den villkorslösa vänskapen som är den fundamentala grunden.

En vänskap ska kunna tåla att man pratar om varandra med andra i vänskapskretsen. Dock är ju skitsnack en helt annan sak. Kan man inte säga saken direkt till personen kanske man inte ska säga den till någon annan heller. Ibland kanske man behöver få hjälp med tankar om en annan människa och man behöver vända sig till någon som känner en båda, är man orolig för någon kan det behövas med annan input.

Jag har vänner som har ventilerat sin oro för sin ekonomi i närmaste framtiden, hyran behöver in och pengarna kommer nästa vecka, t ex. De gånger det har hänt har det sammanfallit sig så perfekt att vi då har haft pengar över för tillfället, eller ja över och över, men öronmärkta men behovet finns inte för dem just nu. Det har aldrig varit någon tveka om att låna ut pengarna. Det sägs ju att man ska inte låna ut pengar till vänner och gör man det så ska man kunna undvara dem ifall de inte betalas tillbaka. Dock har den tanken aldrig föresvävat mig med de vänner som vi har lånat ut pengar till, de vi har lånat ut pengar till vet vi betalar tillbaka.

En jul ringde en kompis och frågade om vi hade någon mat över i frysen för en annan kompis hade det lite knapert de närmaste dagarna. Vi diskuterade här hemma och tog beslutet att ge hen en tusen-lapp i tidig julklapp. Andra gånger har någon i detta lilla tighta kompisgäng haft lite bostadsproblem, fine! Vi har plats. Man kan inte räkna med att få eget rum och egen ingång men egen nyckel, en säng och tak över huvudet kan vi alltid fixa. Inga. Problem.

Vi vägrade ta emot hyra men vi fick så otroligt mycket betalt i att jag hade sällskap på veckorna när Teskedspappan jobbade borta (det är några år sedan nu) och jag var ensam med 3 små barn. Bara att ha någon som bytte i diskmaskinen! Wow! För den inneboende var det en bagatell men för mig var det så värdefullt. För hen var sängplatsen så otroligt värdefull men en bagatell för oss…

Andra gånger har det varit jag som behövt hjälp. Allt från tillfällig sängplats, lånat pengar, skjuts, bärhjälp men framför allt att få prata av mig, och få ett annat perspektiv på saker och ting. Skit samma när, var eller hur man behöver prata. Det har alltid funnits någon där i alla fall.

Det är det jag tycker kännetecknar en vän, någon som finns där oavsett vad som händer i livet i övrigt och om de inte kan det, säger ifrån, ärligt och sanningsenligt.
Någon som kan säga att ”nu tycker jag du är dum i huvudet, men det är ok”. Någon som man kan bli ovän med men som nästa gång man träffar har glömt det, det var ju oviktigt egentligen. Någon man kan vara säker på inte skulle hugga kniven i ryggen på en och där tanken inte finns att göra det tillbaka….

Någon som man kanske inte pratar med varje dag, vecka, månad eller år… men där tiden sedan sist försvinner i samma sekund som man säger ”Hej!”

Våra familjeförhållanden är väl inte de mest solklara…

Men i alla fall, farmor och farfar var väldigt unga och väldigt ogifta när det begav sig i början av 40-talet. Det resulterade i att farmor lämnade pappa hos farfar och glömde bort den delen av livet. Pappa hamnade hos fosterföräldrar och hittade sedan tillbaka till farfar igen efter ett 20-tal år.

Min farfar var gay, bög, homosexuell, allt beroende på vad du vill kalla det. Detta underlättade nog verkligen inte livet på 40-talet och han blev nog aldrig accepterad i sin läggning. Han försökte nog ändå att leva ett heteroliv och han hade pojkvän vad i vet. Min farfars liv är en ganska stor hemlighet för mig, vad som hände där vet jag inte, men det spelar liten roll, han var min söta farfar ändå.

För ca 20 år sedan tog pappa kontakt med farmor, via en präst, och lite kontakt skedde, för att sedan bara rinna ut i sanden, farmor dök aldrig upp när hon lovade.

2005 dog farfar, i hans bouppteckning dök hennes namn och adress upp, i egenskap av förälder till farfars barn. Pappa har även en bror (farfar jobbade på bra) men han adopterades av kvinnans nya man och vad vi vet så vet han inte om att han inte är biologisk till sin pappa…
Jag funderade i 2 år och sedan bestämde jag mig, jag skrev ett brev! Jag skrev dock att hon bara kände farfar, men både farfars namn och pappas namn och mitt släktskap till farfar. Ingen utomstående skulle förstå släktskapet mellan mig och farmor, utom hon själv.

Inget hände….

För ett par dagar sedan ringde pappa och meddelade att farmor hade dött. Tråkigt, men hur ska man kunna sörja en människa som aktivt har valt bort en? Jag sörjer mer det faktum att jag aldrig fick träffa henne. Jag sörjer farmorsrollen, inte farmor, för mig är hon bara ett namn på ett papper.
Däremot berättade pappa att hans två halvsystrar mer än gärna ville ha kontakt! Nu har de träffats och frågan är väl; hur skapar man en syskonrelation efter 71 år? Nåja, jag tror de gör det bästa av det…

Jag har alltså fått 2 fastrar och nya kusiner och barnen har fått fler sysslingar!

Man kanske skulle försöka ta kontakt med de där kusinerna på mammas sida, de där som man aldrig har känt sig direkt välkomnad av. De har ju inte hört av sig till oss heller liksom. Ett par har handlat av mig på systemet här i Halmstad men that’s it, och då kändes det rätt pressat.

Nu ser jag bara fram emot att få träffa alla de här nya släktingarna och få utforska farmor lite och även på så sätt få henne att leva lite mer för de som verkligen saknar henne, jag önskar att de ska få henne att leva för mig….

Dagen började med otroligt tråkigt väder, men nu så! Jag fick ta av mig jackan när jag var i stan förut… De närmaste 5 månaderna kommer Halmstad visa sig från sin allra bästa sida!