Så ska jag avliva de felaktigheter som brukar vara de motargument jag får när det kommer till genus, och i förlängningen – feminismen.

Det handlar inte om att tvinga pojkar att leka med tjejsaker och tvärtom, att de inte får leka med bilar, eller flickor med dockor… Nej nej, det är här större delen av befolkningen tror fel = visar sin okunskap.
Det handlar om att ge barnen möjligheter att normalisera leken med alla sorts leksaker oavsett kön. Att ge dem båda sidor av världen och inte bara ena halvan. Att det i långa loppet kan förekomma pojkar i Hello Kitty tröjor utan att någon överhuvudtaget reagerar! För trots allt är det väl helt ok att se en flicka i spindelmannentröja och jeans?

Jag citerar:

Syftet med att vara genusmedveten handlar om att upplösa föreställningar om manligt och kvinnligt. Ta bort de etiketterna helt. Ta bort och upplösa könsrollerna och sluta sätta kön på egenskaper, intressen, kläder osv. Som kvinna ska det vara ok att klä sig i klänning och smink eller skita helt i det, sluta raka sig och ändå värderas som en individ inte utifrån sitt kön. För män ska samma möjligheter finnas.
Först när det inte är nåt konstigt att män klär sig i klänning och jobbar som förskolepedagog eller kvinnor går orakade och jobbar som bilmekaniker, först då kan vi börja tala om jämställdhet. Alla roller och möjligheter tillgängliga för alla människor, oavsett kön.

Ja, jag använder Lady Dahmers ord, för hon pinpointar det perfekt.

Som jag fick som argument i en annan diskussion, ang om man rakar eller inte… det handlar inte om att tvinga alla att sluta raka sig, utan det handlar om att kvinnor inte skall ses ned på OM de väljer att inte raka sig, att det blir lika normalt att se på en orakad kvinnoarmhåla som en manlig. För hur många höjer på ögonbrynen åt en man som inte rakar sig under armarna? Men om en kvinna inte gör det så tisslas och tasslas det bakom ryggen, folk pekar i omklädningsrum (jo, faktiskt) och framför allt att man anses äcklig och okvinnlig för att man väljer bort att hålla på och raka sig i tid och otid. Det är det tänket genus handlar om, att få bort.

För någonstans tror jag att många håller med mig om att den kvinnliga kroppen anses som ett objekt i media och vardagen. Att jag måste sminka mig, vara snygg, vara smal och behaga andra (företrädesvis män, men även för andra kvinnor) för att ha något värde. Medan jag anser att jag är värdefull i mig själv, som person, inte för hur jag ser ut!
Visst är det så att ni ser ner på kvinnor som kanske har tappat greppet om sig själva på ett eller annat vis. Ni kanske inte tänker på det, men känn efter nästa gång… hur går tankarna?

Genus och feminism handlar inte om att kvinnor måste sluta sminka sig, ha tråkiga frisyrer/kläder eller på annat sätt göra avkall på det som faktiskt är kvinnligt och som symboliserar kvinnan.
Man kan faktiskt ta ställning i det hela och ändå ha urringat, sminka sig och gå i högklackat….
Igen då, you know who; 

Det ena behöver liksom inte utesluta det andra. Det är ok, som feminist, (och annars också) att tycka om smink och mode. Allt man gör eller tycker om behöver inte vara feministiskt eller ett tydligt ställningstagande. Ibland räcker det med att man bara gillar’t helt enkelt!

Jag råder er till att läsa hela inlägget som heter Feminister FÅR sminka sig!

T ex om vi tar det här med hur barnen bli bemötta på förskolan, jag har ibland hört ”och vilken fiiin tröja du har på dig” men även ”Här kommer Hannes, vad kul att du kom idag!”.
Ser ni skillnaden? Vilket hälsningsfras uppmärksammar barnet på att det är uppskattat? Vilken hälsningsfras avser bara barnets bedrift och uppmärksammar inte barnet alls? Det enda det barnet kan vara stolt över är att det har en fin tröja, medan det andra kan känna ”de uppskattar mig!”.
Samma sak gäller det hemma, inte ”vilken fin teckning du har gjort”, utan ”Du har målat en teckning, och du har använt en massa härliga färger!”. När de hjälper till eller gör nåt, då kanske man inte ska sträcka sig till att värdera deras handling och prestation med; vad duktig du var nu! Utan kanske Tack så mycket för hjälpen, nu blev det lättare!
Hårfin skillnad och kanske inte ens någon skillnad för många, men med ett liv av ”vad fin” och ”vad duktig” så får man som vuxen ett tant-duktigt-måste att man vill prestera för att bli erkänd och uppmärksammad. Medan en uppväxt av ”Just du kom” och ”du hjälpte mig” skapar en känsla av att jag duger utan att behöva prestera….

Jag vill att mina barn ska bli stolta över sin person, inte det de presterar eller har på sig… men samtidigt inte heller mobbade för det de är eller det de har på sig!