Det här med feminism är en hel jävla djungel  jag lovar…
Det finns alla de möjliga olika sorter, men det finns två saker gemensamt….. En hel del ser sig som de ”rätta feministerna” och tvekar inte att nedvärdera andra till ”oriktiga feminister”.
Den andra saken är väl egentligen att nästan alla feminister har samma mål. Sedan finns det de som tydligen vill byta roll på kvinnan och mannen, vilket är så långt från feminismens grund som det går. Det ska utjämnas, inte bytas plats eller liknande.

Jag förstår inte denna, ”du är ingen riktigt feminist”, för att man väljer att nå ut på ett sätt som passar personen, som t ex Lady Dahmer som själv har myntat Feminism för Dummies, en helt underbar blogg som verkligen lär de som vill veta vad feminism är, som tar det grundläggande och enkelt, är alltså ingen riktigt feminist.

De enda riktiga feministerna är alltså dessa kvinnor som dryper av hat och mansförakt. Visst ska man inte se milt på de rådande könsnormerna och rollerna som existerar i samhället, men är det den individuella mannens fel? Är inte många män offer för sina egna könsideal? Deras föräldrar har lärt dem hur könsnormen funkar (tyvärr), var i ligger det behjälpliga att då attackera männen, kalla dem en uppsjö av saker och verkligen själva utöva de härskartekniker som de själva vill slippa få nedkörda i halsen. De tvekar inte att yla om att män inte ska använda härskartekniker och genast i nästa mening så kan man använda deras egna härskarteknik som skolexempel.
Det finns en mängd kvinnor som inte tvekar att hata, vältaliga, driftiga och energiska kvinnor, som drivs av hat, att nedvärdera andra, att förlöjliga andra… Särskilt vissa utvalda människor som de har utsett till sitt målobjekt. Människor som tydligen har gjort jättefel mot Kvinnan men hur är egentligen den stora frågan… Inte mer än att de har blivit iklädda Feministernas målobjektskostym.

Det är kvinnor som inte tvekar att uppmana till att ”knacka” mansgrisar, eller annat våld. De uppmanar till att haaata….

Blev inbegripen i en mans lilla jugends för att jag motsatte mig att de höll på som de gjorde, sedan att jag inte heller uppskattade mannens tilltag att kalla Rihanna för kärring för att hon dröjde 3 timmar med att gå på scenen, var inte intressant. De uppmärksammade bara det de ville för sin egen vinnings skull…

Jag fick en kommentar på mitt föregående inlägg Ett exempel av många… men var tvungen att åka och handla så jag kunde inte svara på den kommentaren förrän nu.

Jag slängde däremot upp en skärmdump på instagram när jag stod på ICA Maxis parkering:

Lady Dahmer skriver själv om saken

Vi bortser från att saken ursprungligen handlar om stackars Pär Ström som blir så hotad osv för att han debatterar som han gör, det finns en sak som gäller båda sidor i en debatt, ger man sig in i leken får man leken tåla.

Så Pär Ström, hur mycket skit tror du de som argumenterar emot dig får?
Tror du verkligen att du är särbehandlad och att det är synd om dig?

Nej, jag försvarar inte det här, tvärtom, jag emot allting som utgår från att hota, snacka skit om, utöva härskartekniker osv.

Däremot vill jag belysa problematiken med allt det hot som dagligen skickas till kvinnor pga deras engagemang. Jag personligen är knappt drabbad i ämnet, jag har fått mina mail men de är en droppe i havet i jämförelse.

Andra exempel

Jag skulle kunna bedriva dagen framför datorn och skriva en avhandling på hot mot kvinnor. Dock tar jag bara det här som ett litet exempel, en liten smakbit på den tårta av hot om våld mot debattören och hens familj, och detta är tyvärr inte enbart inom feminismdebatten, vi pratar även inom LCHF, genus, barnuppfostran osv.

Man kan föra en debatt rumsrent, jag försöker så långt som möjligt hålla mig där, men även jag trillar av spåret ibland, det gör dock inte saken legitim för det. Det är när man får slut på argument, inte vet vad man debatterar om eller som det känns, bara är ute för att förnedra och skada, som det dyker upp hån och hot.

Människor, framför allt män, som känner sin manlighet hotas, är de som börjar skicka hot till kvinnor de inte känner. ‹= högst hemmasnickrad teori
Blir du hotad så ska du inte tveka att hänga ut personen (tycker jag), man får faktiskt ta ansvar för sina egna handlingar. Är det kraftiga hot? Samla bevis och polisanmäl.

Idag har kvinnor stora problem med objektifiering, deras yttre betraktas som allmän egendom, få kvinnor känner sig bekväma med sig själva och sitt utseende. Man kan undra varför. När man läser sådana här sk artiklar börjar man ana.

Mattias Brunn i DN, klicka här för att läsa….

Själv vet jag inte om jag tycker den är bra eller inte… Visst den behövs för att belysa den skeva könsrollsfördelningen i samhället, men samtidigt tycker jag det är tragiskt att vi måste ha den för att uppmärksamma folk på det…
När tom min 8-åriga son kommer och säger ”grattis på kvinnodagen” så känner jag bara ”vaddå grattis?”
Då lärde jag honom om kvinnor och män och vad som är fel med könsrollerna och jag tror att jag har börjat fostra en feminist!! 😀

Idag väljer jag att skriva lite snabbt om den hårda tonen mellan kvinnor. Jag ska direkt nu å det kraftigaste poängtera att det finns många goa underbara kvinnor som verkligen stöttar varandra. Jag kan se på min Facebook ett helt gäng som verkligen stöttar även om man inte känner varandra…

De jag riktar mig till är de som är hårda och nedvärderande mot andra kvinnor. Laila Bagge skriver idag om vissa kvinnors hårda attityd mot andra kvinnor, hon skriver t ex:

Det finns saker man kan belysa en dag som denna som är väldigt stora och viktiga. Men jag skulle vilja ta upp en liten sak, som inte är så stor men som jag tänker på ibland som berör oss kvinnor här i Sverige. Och det är en sak som jag har märk som är en stor skillnad mellan kvinnor och män.
Varför är det så att det är så mycket mer rivalitet, missunnsamhet och avundsjuka bland oss kvinnor än bland män? Det är min personliga uppfattning och erfarenhet. Självklart ska man inte generalisera, det finna alltid undantag men efter min erfarenhet så är det väldigt vanligt att det är så här.
Tex om en kvinna är framgångsrik och jobbar hårt, driver ett eget företag och samtidigt har barn får hon ofta kritik på att hon är en dålig mamma, en dålig förälder. Om en man skulle jobba lika mycket, göra precis samma sak skulle det inte vara någon eller väldigt få som kommenterade hans föräldraförmåga. Nej, tydligen så är det ok att som pappa jobba mycket men inte som mamma. Och vem är det då som kommer med detta och dömer?
Det är oftast andra kvinnor som tycker så om andra framgångsrika kvinnor. För det är sällan en man ifrågasätter om den framgångsrika kvinnan är en dålig mamma. Vad beror detta på?

Jag har min teori och som jag sammanfattade det i en kommentar i bloggen:

Jag tror det beror på att kvinnor oftast har ett behov av att vara duktiga, det är bara då de duger, och när de inte får positiv uppmärksamhet så måste de ”ta uppmärksamhet” genom att racka ner på andra och belysa sin egen duktighet.

Kvinnor fick höra som små flickor att de var duktiga hit och duktiga dit. När de blev äldre försvann all bekräftelse, som de endast fick genom att vara duktiga, och de måste uppfylla det behovet på bekräftelse på ett annat håll.
Därför, anser jag, måste vi uppmärksamma genus och uppfostra våra barn idag genom att bekräfta dem för dem de är, inte för deras handling.
Jag ryser av obehag när jag kommer till förskolan och får höra ”nämen hej XX, vilken fiiin tröööja du har på dig!!!”
Däremot så har vi underbara pedagoger på minstingens avdelning som glatt säger ”Nämen hej Hannes! Så trevligt att just du kom!” Barnen får uppmärksamhet för den de är, inte för en handling eller för tröjan de har på sig.
Barnen bör få ett värde i sig själva inte i missriktad utseendefixering eller handlingsfanatism.
Man ser tydligt vilka som har fått en personinriktad uppmärksammad bekräftelse som barn och vilka som inte har fått det. Självklart kan man förvärva egenvärde genom att jobba med sig själv, men då gäller det ju att upptäcka att ”fan, jag mår bara bra om jag får uppmärksamhet för nåt jag gjort/hur jag ser ut”.
Kvinnor är över lag extremt dåliga på att uppmärksamma människor för personliga egenskaper, det är enfaldig koncentration på utseende eller sådant man åstadkommer, och om man blir avundsjuk för att någon annan ser bra ut eller åstadkommit nåt som man själv vill, ja då börjar man hugga i ryggen istället…
Bara en liten reflektion….

Nu hävdar jag inte att jag är perfekt på nåt sätt, jag kan också falla tillbaka i gamla, inlärda fotspår… Min mamma är sådan här, faller snabbt in i att kritisera människor och jag vill bara vråla i hennes öra ”ÄR DU VERKLIGEN I EN SITS ATT DU VERKLIGEN HAR RÄTT ATT SÄGA NÅT? Hon som ljugit hela min uppväxt?! Men det är en annan avhandling, en annan dag.

Jag har lärt mig från tidiga barnsben, att det är så man gör, när jag var runt 25 började det kännas helt fel, lite ”Kharma WILL bite my ass” och jag började jobba med att för bort det här beteendet. Visst, det har tagit mycket energi och jag fr återfall, men jag försöker verkligen tänka gott om människor och man märker snabbt vilka som lismar i mitt ansikte och hugger mig i ryggen när jag vänder mig om.

Jag hoppas jag når dit hän jag vill, jag har en god vän – Lillan – och jag verkligen älskar hennes människokärlek och det är så jag vill bli, det är dit jag vill komma!

Så, det var dagens avhandling….

På Twitter startade en kille som heter Cimon Lundberg, för ett tag sedan en grupp som går under ”hashtagen” #killgruppen.

Där killar kan beskriva de, i många fall, psykiska problem som de inte har fått utrymme för. Vips så känner sig tydligen en massa män attackerade och väldigt provocerade för att män vågar berätta om sådant som enligt normen klassas som väldigt ”omanligt”. Varför är det så provocerande att män talar om känslor, dricker chailatte, gör saker som tidigare varit vikta åt kvinnan?

Jag har en man som av naturen är en mussla och inte pratar om ditten och datten, och det är jävligt påfrestande emellanåt! När han har gått runt och varit butter en period så får man nästan trycka ner honom i golvet och hota med sexstrej i en månad för att få honom att berätta vad som är fel! En del saker hade varit mycket enklare om han kunde ”hey du, jag behöver prata om det här….”

Varför är det så provocerande?
Jag har en kompis som är en riktig pysselmänniska, lagar mat som värsta stjärnkocken, gör snygga julgrupper och kan det där med nål, tråd och symaskin och nej, han är inte bög. Han gör bara sådant som han tycker är kul! Lägg till att prata känslor behöver man inte tvinga honom till…

Gör det honom till mindre man?

Så ska jag avliva de felaktigheter som brukar vara de motargument jag får när det kommer till genus, och i förlängningen – feminismen.

Det handlar inte om att tvinga pojkar att leka med tjejsaker och tvärtom, att de inte får leka med bilar, eller flickor med dockor… Nej nej, det är här större delen av befolkningen tror fel = visar sin okunskap.
Det handlar om att ge barnen möjligheter att normalisera leken med alla sorts leksaker oavsett kön. Att ge dem båda sidor av världen och inte bara ena halvan. Att det i långa loppet kan förekomma pojkar i Hello Kitty tröjor utan att någon överhuvudtaget reagerar! För trots allt är det väl helt ok att se en flicka i spindelmannentröja och jeans?

Jag citerar:

Syftet med att vara genusmedveten handlar om att upplösa föreställningar om manligt och kvinnligt. Ta bort de etiketterna helt. Ta bort och upplösa könsrollerna och sluta sätta kön på egenskaper, intressen, kläder osv. Som kvinna ska det vara ok att klä sig i klänning och smink eller skita helt i det, sluta raka sig och ändå värderas som en individ inte utifrån sitt kön. För män ska samma möjligheter finnas.
Först när det inte är nåt konstigt att män klär sig i klänning och jobbar som förskolepedagog eller kvinnor går orakade och jobbar som bilmekaniker, först då kan vi börja tala om jämställdhet. Alla roller och möjligheter tillgängliga för alla människor, oavsett kön.

Ja, jag använder Lady Dahmers ord, för hon pinpointar det perfekt.

Som jag fick som argument i en annan diskussion, ang om man rakar eller inte… det handlar inte om att tvinga alla att sluta raka sig, utan det handlar om att kvinnor inte skall ses ned på OM de väljer att inte raka sig, att det blir lika normalt att se på en orakad kvinnoarmhåla som en manlig. För hur många höjer på ögonbrynen åt en man som inte rakar sig under armarna? Men om en kvinna inte gör det så tisslas och tasslas det bakom ryggen, folk pekar i omklädningsrum (jo, faktiskt) och framför allt att man anses äcklig och okvinnlig för att man väljer bort att hålla på och raka sig i tid och otid. Det är det tänket genus handlar om, att få bort.

För någonstans tror jag att många håller med mig om att den kvinnliga kroppen anses som ett objekt i media och vardagen. Att jag måste sminka mig, vara snygg, vara smal och behaga andra (företrädesvis män, men även för andra kvinnor) för att ha något värde. Medan jag anser att jag är värdefull i mig själv, som person, inte för hur jag ser ut!
Visst är det så att ni ser ner på kvinnor som kanske har tappat greppet om sig själva på ett eller annat vis. Ni kanske inte tänker på det, men känn efter nästa gång… hur går tankarna?

Genus och feminism handlar inte om att kvinnor måste sluta sminka sig, ha tråkiga frisyrer/kläder eller på annat sätt göra avkall på det som faktiskt är kvinnligt och som symboliserar kvinnan.
Man kan faktiskt ta ställning i det hela och ändå ha urringat, sminka sig och gå i högklackat….
Igen då, you know who; 

Det ena behöver liksom inte utesluta det andra. Det är ok, som feminist, (och annars också) att tycka om smink och mode. Allt man gör eller tycker om behöver inte vara feministiskt eller ett tydligt ställningstagande. Ibland räcker det med att man bara gillar’t helt enkelt!

Jag råder er till att läsa hela inlägget som heter Feminister FÅR sminka sig!

T ex om vi tar det här med hur barnen bli bemötta på förskolan, jag har ibland hört ”och vilken fiiin tröja du har på dig” men även ”Här kommer Hannes, vad kul att du kom idag!”.
Ser ni skillnaden? Vilket hälsningsfras uppmärksammar barnet på att det är uppskattat? Vilken hälsningsfras avser bara barnets bedrift och uppmärksammar inte barnet alls? Det enda det barnet kan vara stolt över är att det har en fin tröja, medan det andra kan känna ”de uppskattar mig!”.
Samma sak gäller det hemma, inte ”vilken fin teckning du har gjort”, utan ”Du har målat en teckning, och du har använt en massa härliga färger!”. När de hjälper till eller gör nåt, då kanske man inte ska sträcka sig till att värdera deras handling och prestation med; vad duktig du var nu! Utan kanske Tack så mycket för hjälpen, nu blev det lättare!
Hårfin skillnad och kanske inte ens någon skillnad för många, men med ett liv av ”vad fin” och ”vad duktig” så får man som vuxen ett tant-duktigt-måste att man vill prestera för att bli erkänd och uppmärksammad. Medan en uppväxt av ”Just du kom” och ”du hjälpte mig” skapar en känsla av att jag duger utan att behöva prestera….

Jag vill att mina barn ska bli stolta över sin person, inte det de presterar eller har på sig… men samtidigt inte heller mobbade för det de är eller det de har på sig!

Jag har bara idag sett 3 personer referera till Pär Ström som en jämställdhetsförespråkare och en man som vet vad det handlar om… Eller ja, två uttryckte sig så här (bl a i ett sms och mess på FB) och en gjorde bara en länkning, om det var menat till mig eller inte vet jag inte men det kom jäkligt lägligt efter en meningsskiljaktighet i ämnet. Eftersom det trots allt är människor jag umgås med vill inte jag namnge dem, men bara för att de tycker som de gör betyder det inte att jag tycker sämre om dem för det. Åsikt är trots allt en sak och vänskap en annan.

Personligen tycker jag ingenting om Pär Ström, vad de som är feminister, tycker är ganska tydligt. De som är antifeminister hyllar honom och så kastar de skit på varandra.
Det enda jag vet om människan efter att ha läst saker och ting är att jag tycker att källhänvisning inte är hans starka sida. Alla kan få till det med otydliga källhänvisningar och svammel. Men en faktagranskning är inte nåt som hans arbete klarar av- min åsikt (as usual). Att kalla en blogg för genusnytt (eller för den sakens skull skriva böcker) och sedan inte ha fakta som tål granskning är lika ”smart” som många bloggar åt ”andra hållet” som är minst lika otydliga i sina ”så-är-det-fakta”. Att det tydligen är fler som tycker samma sak som jag, betyder det att jag måste vara antingen feminist eller PS-motståndare?

Jag må inte ha betyg på en fin utbilning osv, men allt det jag har pluggat har hela tiden källhänvisning och framför allt källkritik varit en grundläggande del i utbildningen. Att plugga institutionsteknik utan att ha källkritiskt tänkande och bevis för slutsatser hade inte fallit i god jord hos GBG’s universitet som var arbetsgivaren vid tillfället. Jag hade fått sparken helt enkelt. Att då en människa kan skriva böcker, utan att någon verkar källkritisk, gör mig bara en smula häpen.

Tydligen har det börjas göra källuppföljningar från de påstådda källor i PS böcker, det är den ”sk” motståndarsidan som börjat göra detta, men samtidigt ingenting jag har rotat djupare i. Efter att ha läst en av böckerna så stämplade jag PS som en tråkig jävel helt enkelt. Han intresserar inte mig och i min värld gör han ingenting för att främja den ”sociala” utvecklingen mellan könsrollerna i samhället. Däremot ska jag väl samtidigt säga att feministiska böcker tråkar ut mig lika bra.

Alla har rätt till en åsikt, men jag kan inte sympatisera med de som inte kan hålla sig till fakta, eller redovisa källorna för sina fakta-påståenden, oavsett vilka ämnen det gäller. Jag blev senast förra veckan indragen att tillhöra en grupp som uttrycker sig nedvärderande om andra människor, ni vet de där som inte kan föra en diskussion på ett sakligt plan utan att gå till personligt angrepp. Att ha en bedrövlig ton och argumentation. Att ”angripa fienden” med hårda ord, kränkningar och personliga påhopp och vips är jag en av ”de” (feministerna då tydligen) och belagd med både intolerans och oförstående för andra människors åsikter.

Vilket gjorde mig helt ställd, jag försöker verkligen hålla mig sakligt och bara spegla vad jag tycker (och inte någonstans skriver jag att min åsikt är den enda rätta sanningen, bara att det är så jag tycker) om jag lägger mig i diskussioner, vilket är ytterst sällan som jag gör. Jag kan kommentera t ex blogginlägg men jag läser sällan kommentarer eftersom det förekommer mer än lovligt ofta, att människor inte kan hålla sig till saken, måste kommentera hur jävla dum i huvudet den och den är, det har tom förekommit mordhot och kommentarer om att ”någons barn borde få en kula i huvudet”. Det står jag verkligen inte bakom!

Att tycka att någon har ett korkat beteende eller en korkad åsikt eller dåliga ursäkter (t ex i bilstolsinläggen) är inte att kalla någon korkad eller dum i huvudet. Alla har inte åsikter eller beteenden som tilltalar alla men bara för det betyder det inte att man behöver tycka att någon är dum i huvudet. Jag kan t ex inte tycka att föräldrar, som utsätter sina barn för höga skaderisker, genom att vända dem framåt i bilen för tidigt, uppför sig genialt och beror det på okunskap så må det vara hänt, men samtidigt så anser jag att man får läsa på lite, det är snabbt gjort på t ex NTF.se eller bara genom att googla lite. Kan man skriva på Familjeliv.se eller slänga käft i kommentarsfältet här på Teskedsmamma, så kan man googla.
Slutledning; bara för att man har en korkad åsikt betyder det inte att man ÄR korkad (tycker jag).

Under de 8 år jag har varit involverad i olika diskussioner på Familjeliv.se har jag aldrig blivit avstängd för att ha fört en diskussion på ”fel sätt” och de är snabba på att stänga av folk som har uttryckt sig olämpligt. Där har det verkligen varit hetsiga diskussioner! Vilket gör påståendet att jag tillhör ”de” som inte kan föra en diskussion sakligt, än mer förvånande för mig.

Varför skriver jag detta?
För att poängtera att trots vad jag blev anklagad för (i ett ”anonymt” mail från hotmail, där det inte finns avsändare) är att jag INTE är feminist, jag sympatiserar med en del saker, men minst lika mycket som jag inte sympatiserar med. Således behöver man inte kalla mig feministfitta – faktiskt. Ska kanske tillägga att jag svarade utan att kontra påhoppet – faktiskt.

Mitt genustänk har funnits i mig sedan jag föddes, det är ingenting jag har förvärvat eller läst mig till. Det är först under 2011 som jag faktiskt har satt mig in i lite vad genus är. Således behöver man inte heller säga att ”eftersom jag är en genusslyna, gör mina barn till transor och bögar som förpestar samhället” – faktiskt.

Någonstans är jag så intelligent att jag faktiskt förstår att transa och bög är ingenting man kan göra någon till, det är egenskaper man föds med.

För att inte tala om att jag är en ”jävla rödstrumpa som borde ha ett kok stryk” (jag funderade ett tag på om det var Hans Scheike som messat) bara för att jag letar alternativt sätt att tvätta håret (pga seborré, alltså sjukdom) och använder alternativ till deo (pga eksem, alltså sjukdom) eller för den sakens skull inte rakar mina ben och oftast inte, under armarna (pga ovan nämnda seborré, eksem och lathet). Visst, det finns medicin för nämnda åkommor, fast lathet finns kanske inte så mycket behandling mot, men vet ni hur mycket skit det är i de sakerna? När man är läkemedelskänslig är det inte så kul att smörja in sig med krämer som man känner av i hela kroppen. Då söker man alternativa vägar och det innebär inte att man är rödstrumpa – jävla trams!

Eller, som det jag skrev ovan, bara för att jag på ett ställe sympatiserade med feminismen och uttryckte min åsikt om det, betyder inte att jag är en av ”de” eller tillhör de som måste hoppa på andra och inte kan uttrycka min åsikt på ett accepterat sätt, att jag är cynisk och sarkastisk är inte att göra personliga påhopp.

Var var vi någonstans innan jag spårade ur…. Jo….

Jag förstår nu vad vissa bloggare skriver om när de gör inlägg om vad läsare tillskriver dem, jag har själv blivit tillskriven saker, från vänner dessutom, vilket jag inte står bakom och som jag faktiskt trodde att vännerna kände mig bättre än så.

Vännerna får gärna tycka Pär Ström är antifeminismens gåva från Gud, jag skiter liksom i vilket, jag finner inte människan trovärdig utan grund för sina påståenden.
I alla fall den ena vännen skickade ett mess på Facebook och tyckte att jag skulle hålla tyst om mitt feministdravel och läsa PS blogg, och jag fick bara ”lögnare” till svar när jag skrev att jag har gjort det och återigen, jag kan inte stå bakom åsikter som baseras på påståenden som jag inte tycker kan styrkas helt.

Ja, jag har dissat feministiska påståenden också, där faktagrunden inte kan styrkas. Nu är det jag som saknar källhänvisning 😉 men jag KAN verkligen inte hitta artikeln igen som jag tänker på, så jag hade kunnat visa… Bokmärket jag hade sparat funkade inte längre så jag vet inte om artikeln är borttagen eller bara flyttad.

Jag kan bara dra parallellerna till LCHF kontra LCHFmotståndarna. Där läkare har ”bevis” för att lchf är bluff och båg och andra läkare har ”bevis” för motsatsen. När man ser vem som har beställt undersökningen så får man bilda sig en egen åsikt om det är saklig eller vinklad åsikt bakom. Jag vet bara att jag mår bra av lchf och ska gå och ta prover som jag är övertygad om kommer påstå samma sak, bara för sakens skull.

Sedan ska man vara jäkligt källkritisk till var saker och ting skrivs, står det på Aftonbladet kanske man inte ska ta saker och ting så allvarligt (jodå, jag vet att jag länkar dit emellanåt och bloggar om saker och ting, hur man får upp besöksstatistiken kallas det också). Står sakerna på läkarforumssida (saknar bättre ord) eller livsmedelsverkets sida? Inte ens då kan man vara säker på vad avsändaren på undersökningens har för syfte. Hur lång tid undersökningen grundar sig på är också en väldigt avgörande sak, samt hur många undersökningen omfattar.

Så till de 5 st vänner som kan känna sig utpekade i inlägget, jag tycker om er lika mycket för det, fast vi inte har samma åsikter, men vi ska kanske inte diskutera det utanför verkligheten eftersom det är lätt för missförstånd. För vänskap är trots allt värt minst lika mycket som rätten till en åsikt.

Och ja, känner jag mig orättvist behandlad så blir jag upprörd.

Ja, tillskrivs jag egenskaper jag inte känns vid, så blir jag upprörd.

Ja, hör jag skitsnack bakom ryggen så blir jag upprörd.

Ja, jag anser att jag har lika rätt till åsikt som alla andra och jag tänker inte hålla käften

Faktiskt….