Ja, jag har inte skrivit nåt på snart 2 månader!
Till mitt försvar så har vår familj på 7 personer haft både influensa och kräksjuka på dessa två månader, inte en ursäkt men en förklaring…

Kvällens inlägg kommer att handla om Melodifestivalen och min analys av det hela…

Det var många låtar av startfältet som jag har fulsjungit till i bilen och som jag kommer fulsjunga till (fast jag inte är helt oäven som sångerska).

För mig handlar melodifestivalen om att vinna Eurovision eller inte. Antingen har man en låt som träffar allt – show och låtmaterial, vilket Euphoria och Heroes hade. För mig ska det mycket till att Frans vinner Eurovision. Kanske vinner hans avskalade melodi, kanske inte. Jag anser att Wictoria och ”Save me” hade haft större chans eftersom de sticker ut mer men jag tänker inte säga att Frans inte har en chans.

Större under har hänt i Eurovision!

Personligen anser jag att Sverige har haft lite för stora framgångar i Eurovision de senaste åren för att våra licenspengar ska räcka till.Visst jag är en schalgerHexa och jag ÄLSKAR mello och Eurovision, men det får finnas gränser. Vi har vunnit 1974, 1984, 1991, 1999, 2012 och 2015. Bara Irland har mer vinster (+1) och vi har inte Johnny Logan….

Sverige ligger i topp på musikskapande och visst är det en komplimang att vinna Eurovision även 2016, men just i år känner jag mig ”humble” nog att överlåta den titeln till någon annan, vill Europa annat må det vara hänt, men ändå…
Sverige är stort när det gäller musik, kanske inte som artister, men även skapandet bakom är stort. Vi har Lisa Miskovsky, Max Martin, Dennis Pop och en MASSA andra musikskapare som kanske inte alltid kommer till sin rätt bara för de är upphovsmakare eller producenter. Vad ger bäst genomslag? Justin Bieber eller Max Martin på en låt? Så klart den som hörs….

Nåja, 2016 har gått till historien som en melodifestival med många bra låtar och många kommer få höra sina låtar i radion och på listor framöver… Men rent krasst är det egentligen vem som har en show nog för Eurovision, när nu Sverige begriper det… då har vi vinstchans varje år…

Jodå, det gick som på räls!

Mellan 13-15 blev det väl en skvätt vinglögg och två 33:or med öl till julmaten, blandat med en julmust och nåt glas vatten (dricker alltid mycket vätska när jag äter).

Sedan blev det Kalle och efter det span på tomten…. framåt 18-tiden blev det en öl till, emellan de mängder vatten jag drack.
Vid 21-tiden tog maken och svärföräldrarna var sin Whiskeypinne och jag tog en öl, 23:30 var det läggdags!

Inget ludd i hjärnan, inga barn som for illa, inga vuxna som uppförde sig odrägligt och ingen vit jul…

Läs länken och återkom sedan…

Jag har också förundrats över detta! Jag är den där människan som ser alla barn som vårt gemensamma ansvar och som inte backar för att säga till barn som är VILT främmande för mig, när jag är ute i samhället.

Jag har stannat bilen och sagt till storasyskon som har hotat att kasta ut sina småsyskon i vägen! Jag har stoppat slagsmål på högstadiets skolgård (med 14-åringar som är huvudet längre än mig) och jag har även sagt till barn på Sagoängen i Halmstad.

Ibland blir jag väl bemött av föräldrar ”Tack, jag såg inte själv” och ibland blir jag utskälld och ska ta hand om mina egna ungar och ge fan i hens ungar (jag har mer koll på mina än du har på dina, thank you very much)

Jag har haft småbarn och barn i snart 20 år och det som gör mig förvånad är att folk verkar rädda för sina barn! Rädda för att säga nej (men hen kan ju bli ledsen), rädd att göra sitt barn ledsen osv….

Jag känner så här:

• Jag (med jag menar jag; Jag och barnens pappa) är den som ska visa vad som är okej och inte okej i samhället, föregå med en bra förebild! Barn gör som vi gör, inte vad vi säger!
• Säg nej, sätt gränser! Ditt barn dör inte av att inte få allting i världen eller få göra som de vill. Har du sagt nej så får du faktiskt hålla fast vid det oavsett barnets reaktion! Säg inte slentrianmässigt JA bara för att det är enklare! Att ha barn är inte enkelt! Du får helt enkelt ta konsekvenserna av att du har sagt nej! Och ta mig sjutton att du ska stå fast vid det!
  Ibland har jag insett att jag har varit för snabb till att säga ja/nej till olika saker, då har jag fått argumentera varför jag har ändrat mig, t ex ”du har haft ett så bra beteende de senaste timmarna att jag har ändrat mig, nu får du” eller ”jag vet att jag sa ja men med tanke på xxx och yyy, så säjer jag nu nej”. Jag tycker barn behöver veta att ibland ändrar sig löften och att bara för att det är ett löfte så betyder det inte att det är hugget i sten.
• Barn far inte illa av att känna känslor! Får de inte glass? Fine, suck it up baby! Låt barnet härja, gapa och skrika! Har du sagt nej har du sagt nej. Jag lägger däremot alltid till en förklaring till mina nej och det har funkat solklart hittills och jag har ändå ADHD-barn. Var inte rädd för att konfrontera dina barns ilska
• Visa ditt barn den respekt du vill att hen ska visa dig! Jag ber alltid mina barn snällt; ”Kan du vara snäll och hämta lite papper, jag spillde”, det funkar så otroligt bra!
  Jag säger alltid ”tack för hjälpen” eller ”tack” när de har hjälpt mig.
  Funkar inte en snäll fråga blir det mer rakt fram kommentering, men det är sällan det händer.
  Framför allt; bemöt främmande människor med ett leende och kommentera inte den främmande människans idiotiska beteende inför barnen….
• Lär barnen respektera auktoriteter! Jo, det går emot min feministiska anda, men någonstans måste de lära sig att chefen ändå är chef, annars går det åt helskotta i arbetslivet. Lär dem respektera lärare och andra vuxna! Eller ännu hellre; Lär dem respektera andra människor!!!
• Var inte rädd för ditt barn! De må yla ”jag ska anmäla dig!”, när du tar tag i dom för att prata allvar. Var inte rädd för att bli anmäld till socialen. Det ska till våld för att det ska bli oroligt.
  Men slår du dina barn?
  Eller tar du tag i dom för att prata med dem?
  Jag hugger gladeligen tag i mina barn, bär dem ur situationen och förklarar för dem vad som är okej och inte okej. De ska inte på något sätt tro att banka ner någon bara för att de tittar konstigt på dem, är okej. De ska inte heller tro att svära, gapa och mordhota någon för att de är dumma är okej!

Jag har ADHD-barn. Jag svär, så ja, de svär… men jag har dragit ner på svärandet och eftersträvar en nollgräns av mig själv och där förväntar jag mig att även mina barn finns på nollgränsen. Jag förväntar mig även att barnen behandlar främmande människor artigt och inte är uppkäftiga mot varken äldre eller auktoriteter, för äldre och auktoriteter kommer alltid finnas i våra liv.

Dock är jag inte en fullvärdig auktoritet i mina barns liv, inte i den andan att en auktoritet är ensambestämmande. Jag eftersträvar att mina barn känner sig medbestämmande men kräver situationen att jag går in och pekar med hela handen så gör jag det!
I övrigt försöker jag behandla barnen så att de känner att de gör en bra sak, inte bara följer order.

Jag ber barnen om hjälp, snarare än att beordra dem. När de genomfört det jag ber dem om så tackar jag för hjälpen. Det är ytterst sällan jag behöver gå in med full auktoritet och verkligen handfast behöver se till att de genomför det jag eftersträvar.

De äldre ungarna har begripit att gör man det jag ber om så finns det privilegier i andra ändan. Inte alltid, men det händer.
Det är mest Obstinat-Hannes som är det som vi kanske kan kalla problem i familjen idag. Han är 5,5 år snart, har förlorat sin bebisstatus, förväntas numera klara sig bra själv, kan inte bara gnälla bara för att få som han vill OCH påvisar sina ADHD-symtom tydligt!
Dock får han gå ett tag med dagens status för att vi ska kunna klassa hans symtom som ett problem och be BUP om hjälp/utredning. Men helt klart är att i dagens status så är han inte helt tillfreds med sitt liv….

Jag har flera gånger blivit beskylld för att vara för sträng mot mina barn, men rent krasst; de behöver det och de har inte på något sätt mått dåligt av det!
Under min mörka period när jag mådde som sämst psykiskt var jag nog inte ”Mother of the year” men det har blivit otroligt mycket bättre!
Jag har tidigare erkänt att jag inte är pysselmamman men jag måste stötta mina barn på andra sätt, som tar den tid och energi som jag kunde ha fördelat till pyssel, den fördelar jag nu istället till stöttning att växa upp till en säker person i tonårsvärlden.

Jag är sträng, jag förväntar mig samma respekt som jag ger ungarna (mina och andras) och är de uppkäftiga så tar jag osvikliges genast kontakt med deras föräldrar!

Jag är fruktansvärt medveten om att ”jodå, visst skulle mina barn kunna göra så” istället för att ”det skulle aaaaaldrig mitt barn göra” så kommer jag och säger att ditt barn har gjort så, så är det inte lösa påståenden, då HAR ditt barn gjort så och antagligen förskönar jag det hela ändå….

Vad sägs, ska vi ta gemensamt ansvar för våra barn?! Om vi alla ser efter barn, ungdomar och unga i Oskarström (och samhället i övrigt) så tror jag att vi kan göra skillnad! Framför allt för våra barn! De förtjänar inte att bli utkastade på byn med en hundralapp, för att föräldrarna ska få lugn och ro…

Just nu cirkulerar kampanjen ”Vit Jul” på Facebook, jag gillar initiativet för jag tycker inte att barn ska behöva drabbas av vuxnas oförmåga med att umgås med alkohol, och att för den sakens skull bli as-plakat.

Det är med en klump i magen jag har besökt t ex byns Valborgsfirande och när klockan inte ens är 20:00 så står vuxna, ostadigt, med en öl i näven och barnet i andra…. Vi har oftast lämnat stället snart då det blir för influerat av alkoholen.

Men det är väl ungefär här jag pendlar om och i många människors ögon blir en dålig förälder.
Nej, jag tänker – återigen – inte fira en vit jul. I vår familj tar vi lite vinglögg innan maten, en julöl till maten och ett glas vin eller en whiskey på kvällen. Ingen blir full, ingen blir påverkad, ingen blir odräglig, aggressiv eller ovänlig.

Jag tror det blir ÄNNU mer fel om man firar en vit jul, men sedan super hjärnan i atomer vid midsommar. Jag tror inte många av de som proklamerar en vit jul är helvita i resten av livet. Jag känner att det är hyckleri att gå med i vit jul för det är ”barnens högtid” men att det sedan är okej att supa på andra helger eller högtider, därför avstår jag, jag kan mycket väl fira en vit jul men jag är ju inte alkoholfri i vanliga fall…..

Mina barn får se sin mamma och pappa dricka både öl, vin och en och annan whiskey, utan att det för den sakens skull blir superi eller att någon blir olycklig på något sätt.
Jag är av modellen att jag kan dra i mig en halv BiB utan att blinka, men då det har hänt sover barnen sedan länge. Mina barn får se vuxna som tar ett glas, umgås och har trevligt utan påtaglig eller ingen påverkan. Det är det jag vill förmedla till dom.

Jag kommer aldrig någonsin förbjuda mina barn något, jag tror att förbud enbart attraherar och skapar mer sug än vad som är tanken. Tänk själv, höll ni er verkligen undan saker som era föräldrar förbjöd er när ni var barn/tonåringar? Jag gjorde det inte….
Däremot så har framför allt min pappa visat mig vad ordet ”lagom” i sammanhang med alkohol betyder. Därav tror jag aktivt att det är vad jag såg honom göra som fick mig att inte vara den som låg i ett dike och kräktes, utan var den som en smula lullig, tog hand om vänner som inte var lika smarta.

Jag tycker alkohol glorifieras allt för mycket i sverige, på helgen ska man supa sönder hjärnan och skaffa sig skrumplever på en sittning. Lördag och söndag ska bedrivas bakfull och eländig, då har man haft en bra kväll. Att över huvudtaget yttra orden ”Nej tack, jag kör!” är nästan en skymf mot de som bjuder och att köra är tack och lov en okej ursäkt medan om man bara säger nej tack så ska det trugas!

Jag låter mina barn ha ett aktivt sägande i det jag dricker, kommer de och säger att de inte vill så låter jag det vara vid det, någon gång har de kommit och sagt att ”mamma, du är läskig” och där har jag gått över till vatten… Då hade jag ändå inte fått i mig särskilt mycket utan blivit bullrigt glad….

Jag dricker ofta och gärna ett glas vin, det tänker jag inte sticka under stol med. Dock blir jag aldrig full i deras närvaro, påverkad okej, men inte full… sedan tolkar vi ordet full olika.

Jag ser tydligt på mina barn att det jag säger till dom går in genom ena örat och ut genom andra, däremot kopierar de mitt beteende rätt rejält. Och kan jag visa dom måttfullhet med alkohol, så känner jag att jag är nöjd med det. Jag eftersträvar inte barn som av rädsla för represalier, döljer för mig att de dricker, hur många här har inte supit sig fulla och tror att deras föräldrar inte har märkt något? Eller som inte vågar gå hem?
Jag vill inte att mina barn hellre sover ute, eller på annat sätt hamnar i trångmål för att de tror att de ska få en massa straff och skäll om de kommer hem fulla, jag ser hellre att de kommer hem än att de ligger i ett dike och kräks. Mitt hem kommer även vara öppet för andra barn som har föräldrar som kommer ge dom skit för att de har druckit. Som sagt, jag ser hellre att jag har koll på dom än att de kräks i ett dike….

Därför avstår jag kampanjen Vit Jul, men jag anser inte att jag på något sätt förstör mina barns jul med ett glas vin… Inte de heller faktiskt… (frågade just)….

Jag bryr mig inte om någon dricker måttligt, eller inte alls… men det ska ske snyggt och utan att någon blir olycklig av det…

Länk till annat inlägg i samma ämne

Så har det då gått en månad sedan jag skrev sist.
Jag har fört många debatter på Facebook om bl a flyktingar och deras utsatthet, nej förresten, jag har bara debatterat flyktingars situation på FB.

Det är ju så många som inte har en jävla aning om vad de skriver om och de går på så många mediamyter att man blir mörkrädd. Flyktingr i sverige lever långt ifrån lyxliv idag, tvärtom, många lever i ren missår men de slipper iallafall vakna till att vardagsrummet blir bombat, det är väl egentligen enda fördelen. Sedan sitter folk där på kammaren med en egen dator, värme, mat och närmaste familjen i lugn och ro, och tycker en jävla massa saker de inte har en blekaste aning om.

Förutom allt debatterande så tar jag han om familjen, mig själv och försöker ändå hitta nåt som kan kallas stämning och ett omhändertaget hem….

Just nu försöker jag bara överleva, maken är borta 5-6 dagar i veckan, jag jobbar 60% hos kommunen, 10% hos kund och resten i företaget, sedan är det 4 barn och en 20-åring som kräver sitt… hade jag varit utan 20-åringen hade jag inte klarat det själv, nu finns det ändå en ytterligare vuxen som ställer upp om jag behöver assistans….
Trots det har jag en obstinat 5-åring som snart bli inlindad i silvertejp för att han är så tyken och uppkäftig.

Men jag överlever nog det här med, men ni får gärna hålla en tumme att jag får behålla mitt jobb även 2016…

Häxan är troende….
Kanske inte på samma sak som du, men jag bryr mig inte, så länge tro innebär öppet hjärta, kärlek och välgång!

Jag bryr mig inte om du är muslim, kristen, jude eller buddhist, så länge ditt hjärta jobbar för din nästas bästa.

För mig betyder tro att bry sig om människor, att ta hand om sin nästa, att lyssna på den som behöver, att fräsa åt den som behöver, att låta gud/gudinnan välja hur vi ska reagera mot människor.
Jag låter sällan mina egna värderingar bemöta människor utan känner av vilket bemötande de behöver för att få bästa resultat av vårt möte…

Men ikväll känner jag bara avsky! Jag bryr mig inte om det är muslim, kristen, jude eller paganist som gjort det, min tro vägrar tro att en buddhist har gjort det.

Jag misstänker att det är Islamister som har gjort det…. vilket innebär att jag blitt orolig för ”mina” ungdomar och elever på jobbet. De har inte gjort något om det är så, dock är de muslimer men så underbara människor! De vill inget ont men får efterleva vad andra människor gör i deras ”Guds” namn…

Jag blir mer och mer buddhist, alltefter Charlie Hebdo och andra franska attentat, varför Frankrike? Varför Paris? Varför?

Kan någon ge ett vettigt svar?

Ikväll har jag inte tänt ljus, jag tänder rökelse och ber änglarna om hjälp att ta emot de nya i himlen och framför allt ta hand om deras efterlevande, det är inte de i himlen som behöver våra böner, de är hemma….. Det är de som tvingas leva kvar och behöva gå vidare som behöver vår hjälp…

Gå i frid
Namaste
Whatever….
Låt oss alla be om hjälp för de döda/efterlevande oavsett om det är Buddha, Jesus, Gud eller Allah som är vårt mål….

Seriöst, du TRODDE alltså att jag var mogen?!?!