Efter att ha hängt 11,5 år på Familjeliv.se så har man läst i olika inlägg och ämnen att ”du är den bästa föräldern för ditt barn”
”Mamma är alltid mamma oavsett vad”
”En mamma vet alltid bäst”
Men vet ni, det är inte så i verkligheten! Det här inlägget kommer bli väldigt självutlämnande, men det förklarar en massa om mig…
Det här är väldigt utlämnande om min mamma men ytterst få vet vem hon är. Ärligt talat, jag bryr mig inte.

När jag var liten var min mamma den bästa jag visste! Hon körde bra, hon engagerade sig i oss barn och hon älskade oss (mig och min bror). När jag blev större insåg jag att mamma gjorde inget för mig och min bror, min mamma gjorde saker för sig själv. Min mamma är nog vad man kan antingen kalla psykiskt sjuk eller mytoman. Eller en smula av båda.

Hon ordnade disco/party för mig hemma hos oss för att själv framstå som en bra person.
Varje Lucia bjöd hon på tårta i klassen, för att själv framstå som en bra person.
Hon ljög för oss i parti och minut.
Min bror fick t ex veta att han skulle få en jättefin födelsedagspresent och när födelsedagen kom så fick han en femtilapp!

När vi flyttade från Ucklum till Svanesund fick vi sälja vår Golden Retriever, min bästa vän! Mamma sålde henne till en grannes dotter…. trodde jag… 2 år senare hittade jag ett avlivningskvitto på ”avlivning av Golden Retriever”, jag blev chockad och höll tyst. När jag konfronterade henne med det 20 år senare, tror ni hon erkänner? Nej, hon har minsann sålt hunden och INTE avlivat den, fast jag kunde visa henne avlivningskvittot som jag sparat, och vet ni?! Jag tror faktiskt hon övertygat sig själv om att hon faktiskt sålt hunden!

Jag gick Distribution och kontor (Handel och kontor) på gymnasiet. Jag läste bokföring i 2 år och förde lite bok över mina egna pengar. Min mamma lånade friskt pengar av mig eftersom jag fick både studiebidrag och extra studiebidrag och pendlingsbidrag eftersom jag gick i skola i annan kommun och min mamma hade dålig inkomst.
Hon lyckades snacka sig runt hur hon hade betalat tillbaka pengar och köpt saker istället för att betala osv så jag kunde aldrig säga att hon hade fel. Givetvis insåg jag att hon blåste mig, men jag kunde aldrig bevisa det.
Däremot såg jag, jag stod jämte, hur hon skrev sin dåvarande sambos namnteckning på en uttagsavi och tog ut 500 spänn från hans konto. Det uppdagades men ingen kunde förklara uttagen utan banken fick ersätta honom. Fråga mig inte hur ofta hon gjorde så, jag är övertygad om att det inte var första gången när jag såg henne…. Och inte sista heller. Det sista jag hörde om vad banken sagt så var det 8000 kr iallafall

När jag var 20 år började hon tjata om barnbarn. Jag blev klassad som ofrivilligt barnlös, skilde mig och levde tämligen destruktivt, innan jag träffade Maken. När jag väl fick barn och nr2 och nr3 kom så var hon här en del. Jag kommer ihåg en gång när hon satt i vår soffa, pinkade ner sig och satt kvar i det hela för att mörka att hon pissat i vår soffa!! ”Det hände en olycka”, men reser man sig inte och försöker byta kläder och fixa till det då? Det här är ett av de tillfällen där jag slagits av att hon faktiskt kanske är sjuk, rent av dement kanske….

En annan gång ville hon att jag skulle köpa cigaretter till henne, på väg till affären ringde jag min bror som hade haft mest med henne att göra ett tag, och nejdå, hon hade inte rökt på 3 mån, vilket var en lögn när jag konfronterade henne…. Hade hon glömt eller ville hon inte inse? Eller var det chansen att kanske få röka igen som drev?!

När min farfar dog 2005 hamnade vi i ett ”efter-begravningsamtal” hela familjen och då uppdagades många lögner som min mamma dragit. Pappa och hans fru hade mörkat en hel del som jag nu fick redan på. Allt var i lugn saklig ton och inget skitsnack.

Så här ligger det till:
1978 krockade min mamma med ett rattfyllo och han förstörde både hennes liv och vår relation. Min mamma har sedan krocken fått diabetes typ1, astma, fått reda på att ca 5% av hjärnan är död, konstiga anfall och nåt som jag kallar selektiv alzheimers. Jag skulle väl tro att hon har dragit på sig KOL också.
När min bror satt med henne hos dietisten så sitter hon och ljuger dietisten upp i ansiktet! Jodå, hon sköter sin diet så bra så!
Jag gissar, med den kunskap jag har om socker, kost osv att hennes lögner gör att hon ligger alldeles för högt i socker och läkarna kan inte förstå varför!
När hon var här låg hon jättebra i socker eftersom jag tvingade på henne lågkolhydratkost, och givetvis var det hennes förtjänst! När hon väl är hemma lever hon på pasta med ketchup och mackor med ketchup på… jättebra kost för en diabetiker! #sarkasm

Runt 2009 började hennes frånvaro. Jag blev så trött på hennes lögner!! Jag drog mig för att ringa henne och hon ringde ytterst sällan mig. Jag var hos henne när hon fyllde 60 år i juni-10. Sedan har jag varit där en gång till med barnen men inte mer än så på 4,5 år.
Sedan jul 2014 har jag pratat med henne 2 ggr i telefon. Midsommar-14 och julafton-14. Hon har inte ringt själv, framför allt inte på allas födelsedagar.
Hannes vet hon inte ens vad han heter och när vi var och hälsade på 2013 blev hon besviken på att han inte kände igen henne! Sist han såg henne var på hans dop 101031. Då var han 2 mån! När jag pratade med henne julen-14 visste hon inte ens vad han hette eller att jag hade 4 barn…

Mina barn vet att jag har en mamma som de träffat några gånger, men pappas fru, min bonusmamma, är barnens mormor, hon engagerar sig 300% mer än deras egen mormor. Hon har valt bort egna barn men ja, hon är deras mormor, hon är den de kommer komma ihåg.

Min problematik är att jag inte vet hur jag ska tackla allt. Jag känner att min mamma är död för mig, den där personen som är min mamma är död och har varit död i många år.
Nu får jag dras med en individ som jag inte känner och som uppenbarligen inte kan ha en relation med mig, eller mina barn. Jag som trodde att barnbarn betydde mycket, men tydligen inte…. Samtidigt som hjärtat känner sig övergivet och försmått ”hon bryr sig inte! Jag betyder inget för henne”, så vet jag att hon är så pass sjuk att hon inte begriper bättre, hon har noll koll och lever i sin lilla egna värld, och det är nog så att hon älskar oss gränslöst! Men hon har glömt av det bara….

Hennes snedvridna världsbild (och eventuella sjukdom) förstörde mycket för mig. Jag trodde allvarligt att det enda som betydde något var vad andra tänkte om en själv!
Så många gånger jag fick höra att ”VAD ska andra tänka?!?!”. Detta genomsyrade mitt liv under många år och det är först sedan 2009 som jag börjat att släppa det, fortfarande vill jag ha städat när folk kommer hit men samtidigt skiter jag högaktningsfullt i vad folk tänker om mig! Passar jag inte så FUCK YOU liksom!
Jag fick höra att en person kallat oss för tattare och andra fula saker men so what?! Jag är en underbar människa och det vet jag! Jag har så många underbara vänner som talar om det för mig så ofta! De ljuger inte, det vet jag!
Jag har lagt ner så otroligt många jobbiga tankar och timmar att analysera, prata och försöka förstå, för att bli den jag vill vara! Visst, jag är inte ”där” än, men jag trivs så otroligt bra med den människa jag är numera!!

Jag har sörjt så länge och mycket att jag inte har en mamma som jag kan älska, för det gör jag inte. Min mamma är ett värddjur som fanns till för att jag skulle kunna växa upp och för att ta hand om mig tills jag klarade mig själv, ja just det, jag flyttade hemifrån när jag var 16 år…. Sedan dess har jag klarat mig själv.

Hur känns det att ha en mamma man saknar?
Hur känns det att ha en mamma man älskar? Jag har ingen aning….

Häromdagen frågade Maken mig hur jag firade mina födelsedagar som liten, jag svarade ärligt ”Jag har ingen aning, det är inget som jag har nåt minne av” och så är det. Jag borde ha minne av det, jag har beskrivit köket från lägenheten där jag är född. Vi flyttade därifrån när jag var 9 mån, och det finns inga foton från det köket. Mitt minne är exceptionellt, men jag minns inte mina födelsedagar…. Samtidigt som jag bara vill släppa allt som har med ”Henne” att göra så får jag höra just ”Hon är ju ändå din mamma”… Men hur i helvete ska jag göra?! Umgås med en människa jag smått föraktar bara för att hon är min mamma?
”Ta bort energitjuvar ur ditt liv”, och min mamma är den största energitjuv jag vet, jag utesluter henne och jag får dåligt samvete för att hon är ju iallafall min mamma….
Tillåt mig asgarva av ren desperation!
Hon är en energitjuv men är ändå min mamma, således ska jag älska henne. Vad säger att jag måste älska henne för att hon är min mamma? Hon är inte min mamma, hon har aldrig funnits där för mig utan har bara tänkt på HUR HON UPPFATTAS när hon ”finns” för mig. Jag har haft en person som agerat utåt som en mamma, men resten har hon skitit i totalt! Inte av ren illvilja utan pga av det hon lider av, vad det nu är….

Jag känner inte att jag är en bra mamma, för det är jag inte, jag behöver massor av egentid för att orka med dem. 4 adhd-barn är enormt påfrestande, tror jag för jag har ju ingen aning om hur icke-npfbarn fungerar.
Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte orkar ta min barn hit och dit, de är inte involverade i fritidsaktiviteter osv…. men jag hinner inte, och framför allt, jag orkar inte…. min depression från 2009 är fortfarande en bromskloss men det blir bättre….

Vad vill jag med det här inlägget?
Jag vet inte… jag behöver bara få det på pränt för att mina barn ska förstå om 10 år varför jag har gjort som jag har gjort. From 2015-02-05, när det var klart att min mamma inte skulle ringa på varken min eller min sons födelsedag, för andra året i rad, så har jag uteslutit min mamma ur mitt liv.

Jag vill inte ha dåligt samvete över det hela men det har jag! Jag sörjer, jag sörjer att jag inte har en mamma som är frisk och vid sina sunda vätskor… Hon kan inte hjälpa hur hon är, hon kan inte hjälpa att hon faktiskt blev påkörd och har levt med enorm värk hela sitt liv, hon kan inte hjälpa att hon inte vet bättre utan sockerknarkar bort sin hjärna. Hon gör så gott hon kan, men saken är ju den att hon gör det som är bäst för henne, oavsett vad…

Jag vet att min mamma inte gör det här för att vara elak, jag lovar, men bara för vad hjärnan vet betyder det inte att hjärtat förstår. Det gör ont, jag vill också ha en mamma som jag kan älska. Det jag har att acceptera nu är att min mamma är död sedan länge, den människan som idag finns i min mammas kropp, verkar inte må så där överjävligt dåligt över att hon inte har kontakt med oss. Hon verkar tillfreds med att vi kanske hörs vid ett par gånger om året.

Jag ska bara övertyga hjärtat om vad hjärnan vet. Jag vet att jag borde inte må dåligt över det här, dock finns det en liten flicka där inne i hjärtat, som har varit försummad så länge! Den lilla flickan ska bara förstå att det inte är hennes fel. Det är nog lite lättare efter det som min bonusmamma sa när hon ringde. Vad hon sa är mellan henne och mig men det hon sa visste jag ju, jag skulle bara komma på det…

Det är otroliga mängder bitterhet, frustration och ”SE-MIG!!!” bakom detta inlägg…. Men samtidigt så är det mitt terapiarbete att få det på pränt, det är så här jag får sorterat känslorna.
Jag har kämpat så för min mammas acceptans, i min mammas värld finns bara min mamma. Det är min mamma som är ”störd”, som har en störd världsbild och som aldrig någonsin kan komma att ge mig den modersrelation som jag saknar så enormt! Dock vet jag att det inte är hennes fel egentligen, hon är sjuk, punkt slut! Faktiskt! Jag behöver inte söka hennes bekräftelse eller uppmärksamhet längre, jag funkar utmärkt utan min mamma i mitt liv!

Jag vill verkligen kunna skriva på mors dag att ”mamma jag älskar dig!” men varför ska jag göra det?! Jag har ingen mamma värd namnet! Jo, jag sitter här nu och gråter, men det är nyttigt, jag har äntligen fått den där förlösande känslan.
Ett inlägg som jag tänkt så länge på, ett inlägg enbart för att visa för mig själv hur jävla fel allt är med min mamma, förlåt, personen som födde mig…. Jag måste hitta ett nytt namn på henne… ”Mamma” är bara en förolämpning för alla de människor som är en mamma i ordets bemärkelse till sina barn…. ”Människan” eller ”Värddjuret” är mest rättvist… Om jag är bitter? Nej, jag är ledsen och avundsjuk på alla som har en mamma värd namnet….

Fast, jo, jag älskar den mamma som fanns tills jag var 4-5 år, henne minns jag och henne älskar jag…. jag får trösta mig med det…

Dock är jag så jäkla glad ändå att jag skrev det här, fast jag klantade mig och råversionen kom ut.
Jag vet att jag är bra, och dåligt samvete i rimliga proportioner får oss att bli bra föräldrar. Jag brukar själv skriva på Familjeliv.se, när människor skriver att de är världens sämsta förälder; att insikten och dåliga samvetet är en bra början! Alla gör misstag, ingen är en perfekt förälder och jag hoppas att mina barn ser tillbaka på sin barndom som fin och bra och att vi fortfarande är ”världens bästa” även om 30 år…..