Mamma är alltid mamma?! (Ver 2.0)

11 onsdag Feb 2015

Posted by in #Åsikt

≈ 3 kommentarer

Efter att ha hängt 11,5 år på Familjeliv.se så har man läst i olika inlägg och ämnen att ”du är den bästa föräldern för ditt barn”
”Mamma är alltid mamma oavsett vad”
 ”En mamma vet alltid bäst”
Men vet ni, det är inte så i verkligheten! Det här inlägget kommer bli väldigt självutlämnande, men det förklarar en massa om mig…
Det här är väldigt utlämnande om min mamma men ytterst få vet vem hon är. Ärligt talat, jag bryr mig inte.

När jag var liten var min mamma den bästa jag visste! Hon körde bra, hon engagerade sig i oss barn och hon älskade oss (mig och min bror). När jag blev större insåg jag att mamma gjorde inget för mig och min bror, min mamma gjorde saker för sig själv. Min mamma är nog vad man kan antingen kalla psykiskt sjuk eller mytoman. Eller en smula av båda.

Hon ordnade disco/party för mig hemma hos oss för att själv framstå som en bra person.
Varje Lucia bjöd hon på tårta i klassen, för att själv framstå som en bra person.
Hon ljög för oss i parti och minut.
Min bror fick t ex veta att han skulle få en jättefin födelsedagspresent och när födelsedagen kom så fick han en femtilapp!

När vi flyttade från Ucklum till Svanesund fick vi sälja vår Golden Retriever, min bästa vän! Mamma sålde henne till en grannes dotter…. trodde jag… 2 år senare hittade jag ett avlivningskvitto på ”avlivning av Golden Retriever”, jag blev chockad och höll tyst. När jag konfronterade henne med det 20 år senare, tror ni hon erkänner? Nej, hon har minsann sålt hunden och INTE avlivat den, fast jag kunde visa henne avlivningskvittot som jag sparat, och vet ni?! Jag tror faktiskt hon övertygat sig själv om att hon faktiskt sålt hunden!

Jag gick Distribution och kontor (Handel och kontor) på gymnasiet. Jag läste bokföring i 2 år och förde lite bok över mina egna pengar. Min mamma lånade friskt pengar av mig eftersom jag fick både studiebidrag och extra studiebidrag och pendlingsbidrag eftersom jag gick i skola i annan kommun och min mamma hade dålig inkomst.
Hon lyckades snacka sig runt hur hon hade betalat tillbaka pengar och köpt saker istället för att betala osv så jag kunde aldrig säga att hon hade fel. Givetvis insåg jag att hon blåste mig, men jag kunde aldrig bevisa det.
Däremot såg jag, jag stod jämte, hur hon skrev sin dåvarande sambos namnteckning på en uttagsavi och tog ut 500 spänn från hans konto. Det uppdagades men ingen kunde förklara uttagen utan banken fick ersätta honom. Fråga mig inte hur ofta hon gjorde så, jag är övertygad om att det inte var första gången när jag såg henne…. Och inte sista heller. Det sista jag hörde om vad banken sagt så var det 8000 kr iallafall

När jag var 20 år började hon tjata om barnbarn. Jag blev klassad som ofrivilligt barnlös, skilde mig och levde tämligen destruktivt, innan jag träffade Maken. När jag väl fick barn och nr2 och nr3 kom så var hon här en del. Jag kommer ihåg en gång när hon satt i vår soffa, pinkade ner sig och satt kvar i det hela för att mörka att hon pissat i vår soffa!! ”Det hände en olycka”, men reser man sig inte och försöker byta kläder och fixa till det då? Det här är ett av de tillfällen där jag slagits av att hon faktiskt kanske är sjuk, rent av dement kanske….

En annan gång ville hon att jag skulle köpa cigaretter till henne, på väg till affären ringde jag min bror som hade haft mest med henne att göra ett tag, och nejdå, hon hade inte rökt på 3 mån, vilket var en lögn när jag konfronterade henne…. Hade hon glömt eller ville hon inte inse? Eller var det chansen att kanske få röka igen som drev?!

När min farfar dog 2005 hamnade vi i ett ”efter-begravningsamtal” hela familjen och då uppdagades många lögner som min mamma dragit. Pappa och hans fru hade mörkat en hel del som jag nu fick redan på. Allt var i lugn saklig ton och inget skitsnack.

Så här ligger det till:
1978 krockade min mamma med ett rattfyllo och han förstörde både hennes liv och vår relation. Min mamma har sedan krocken fått diabetes typ1, astma, fått reda på att ca 5% av hjärnan är död, konstiga anfall och nåt som jag kallar selektiv alzheimers. Jag skulle väl tro att hon har dragit på sig KOL också.
När min bror satt med henne hos dietisten så sitter hon och ljuger dietisten upp i ansiktet! Jodå, hon sköter sin diet så bra så!
Jag gissar, med den kunskap jag har om socker, kost osv att hennes lögner gör att hon ligger alldeles för högt i socker och läkarna kan inte förstå varför!
När hon var här låg hon jättebra i socker eftersom jag tvingade på henne lågkolhydratkost, och givetvis var det hennes förtjänst! När hon väl är hemma lever hon på pasta med ketchup och mackor med ketchup på… jättebra kost för en diabetiker! #sarkasm

Runt 2009 började hennes frånvaro. Jag blev så trött på hennes lögner!! Jag drog mig för att ringa henne och hon ringde ytterst sällan mig. Jag var hos henne när hon fyllde 60 år i juni-10. Sedan har jag varit där en gång till med barnen men inte mer än så på 4,5 år.
Sedan jul 2014 har jag pratat med henne 2 ggr i telefon. Midsommar-14 och julafton-14. Hon har inte ringt själv, framför allt inte på allas födelsedagar.
Hannes vet hon inte ens vad han heter och när vi var och hälsade på 2013 blev hon besviken på att han inte kände igen henne! Sist han såg henne var på hans dop 101031. Då var han 2 mån! När jag pratade med henne julen-14 visste hon inte ens vad han hette eller att jag hade 4 barn…

Mina barn vet att jag har en mamma som de träffat några gånger, men pappas fru, min bonusmamma, är barnens mormor, hon engagerar sig 300% mer än deras egen mormor. Hon har valt bort egna barn men ja, hon är deras mormor, hon är den de kommer komma ihåg.

Min problematik är att jag inte vet hur jag ska tackla allt. Jag känner att min mamma är död för mig, den där personen som är min mamma är död och har varit död i många år.
Nu får jag dras med en individ som jag inte känner och som uppenbarligen inte kan ha en relation med mig, eller mina barn. Jag som trodde att barnbarn betydde mycket, men tydligen inte…. Samtidigt som hjärtat känner sig övergivet och försmått ”hon bryr sig inte! Jag betyder inget för henne”, så vet jag att hon är så pass sjuk att hon inte begriper bättre, hon har noll koll och lever i sin lilla egna värld, och det är nog så att hon älskar oss gränslöst! Men hon har glömt av det bara….

Hennes snedvridna världsbild (och eventuella sjukdom) förstörde mycket för mig. Jag trodde allvarligt att det enda som betydde något var vad andra tänkte om en själv!
Så många gånger jag fick höra att ”VAD ska andra tänka?!?!”. Detta genomsyrade mitt liv under många år och det är först sedan 2009 som jag börjat att släppa det, fortfarande vill jag ha städat när folk kommer hit men samtidigt skiter jag högaktningsfullt i vad folk tänker om mig! Passar jag inte så FUCK YOU liksom!
Jag fick höra att en person kallat oss för tattare och andra fula saker men so what?! Jag är en underbar människa och det vet jag! Jag har så många underbara vänner som talar om det för mig så ofta! De ljuger inte, det vet jag!
Jag har lagt ner så otroligt många jobbiga tankar och timmar att analysera, prata och försöka förstå, för att bli den jag vill vara! Visst, jag är inte ”där” än, men jag trivs så otroligt bra med den människa jag är numera!!

Jag har sörjt så länge och mycket att jag inte har en mamma som jag kan älska, för det gör jag inte. Min mamma är ett värddjur som fanns till för att jag skulle kunna växa upp och för att ta hand om mig tills jag klarade mig själv, ja just det, jag flyttade hemifrån när jag var 16 år…. Sedan dess har jag klarat mig själv.

Hur känns det att ha en mamma man saknar?
Hur känns det att ha en mamma man älskar? Jag har ingen aning….

Häromdagen frågade Maken mig hur jag firade mina födelsedagar som liten, jag svarade ärligt ”Jag har ingen aning, det är inget som jag har nåt minne av” och så är det. Jag borde ha minne av det, jag har beskrivit köket från lägenheten där jag är född. Vi flyttade därifrån när jag var 9 mån, och det finns inga foton från det köket. Mitt minne är exceptionellt, men jag minns inte mina födelsedagar…. Samtidigt som jag bara vill släppa allt som har med ”Henne” att göra så får jag höra just ”Hon är ju ändå din mamma”… Men hur i helvete ska jag göra?! Umgås med en människa jag smått föraktar bara för att hon är min mamma?
”Ta bort energitjuvar ur ditt liv”, och min mamma är den största energitjuv jag vet, jag utesluter henne och jag får dåligt samvete för att hon är ju iallafall min mamma….
Tillåt mig asgarva av ren desperation!
Hon är en energitjuv men är ändå min mamma, således ska jag älska henne. Vad säger att jag måste älska henne för att hon är min mamma? Hon är inte min mamma, hon har aldrig funnits där för mig utan har bara tänkt på HUR HON UPPFATTAS när hon ”finns” för mig. Jag har haft en person som agerat utåt som en mamma, men resten har hon skitit i totalt! Inte av ren illvilja utan pga av det hon lider av, vad det nu är….

Jag känner inte att jag är en bra mamma, för det är jag inte, jag behöver massor av egentid för att orka med dem. 4 adhd-barn är enormt påfrestande, tror jag för jag har ju ingen aning om hur icke-npfbarn fungerar.
Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte orkar ta min barn hit och dit, de är inte involverade i fritidsaktiviteter osv…. men jag hinner inte, och framför allt, jag orkar inte…. min depression från 2009 är fortfarande en bromskloss men det blir bättre….

Vad vill jag med det här inlägget?
Jag vet inte… jag behöver bara få det på pränt för att mina barn ska förstå om 10 år varför jag har gjort som jag har gjort. From 2015-02-05, när det var klart att min mamma inte skulle ringa på varken min eller min sons födelsedag, för andra året i rad, så har jag uteslutit min mamma ur mitt liv.

Jag vill inte ha dåligt samvete över det hela men det har jag! Jag sörjer, jag sörjer att jag inte har en mamma som är frisk och vid sina sunda vätskor… Hon kan inte hjälpa hur hon är, hon kan inte hjälpa att hon faktiskt blev påkörd och har levt med enorm värk hela sitt liv, hon kan inte hjälpa att hon inte vet bättre utan sockerknarkar bort sin hjärna. Hon gör så gott hon kan, men saken är ju den att hon gör det som är bäst för henne, oavsett vad…

Jag vet att min mamma inte gör det här för att vara elak, jag lovar, men bara för vad hjärnan vet betyder det inte att hjärtat förstår. Det gör ont, jag vill också ha en mamma som jag kan älska. Det jag har att acceptera nu är att min mamma är död sedan länge, den människan som idag finns i min mammas kropp, verkar inte må så där överjävligt dåligt över att hon inte har kontakt med oss. Hon verkar tillfreds med att vi kanske hörs vid ett par gånger om året.

Jag ska bara övertyga hjärtat om vad hjärnan vet. Jag vet att jag borde inte må dåligt över det här, dock finns det en liten flicka där inne i hjärtat, som har varit försummad så länge! Den lilla flickan ska bara förstå att det inte är hennes fel. Det är nog lite lättare efter det som min bonusmamma sa när hon ringde. Vad hon sa är mellan henne och mig men det hon sa visste jag ju, jag skulle bara komma på det…

Det är otroliga mängder bitterhet, frustration och ”SE-MIG!!!” bakom detta inlägg…. Men samtidigt så är det mitt terapiarbete att få det på pränt, det är så här jag får sorterat känslorna.
Jag har kämpat så för min mammas acceptans, i min mammas värld finns bara min mamma. Det är min mamma som är ”störd”, som har en störd världsbild och som aldrig någonsin kan komma att ge mig den modersrelation som jag saknar så enormt! Dock vet jag att det inte är hennes fel egentligen, hon är sjuk, punkt slut! Faktiskt! Jag behöver inte söka hennes bekräftelse eller uppmärksamhet längre, jag funkar utmärkt utan min mamma i mitt liv!

Jag vill verkligen kunna skriva på mors dag att ”mamma jag älskar dig!” men varför ska jag göra det?! Jag har ingen mamma värd namnet! Jo, jag sitter här nu och gråter, men det är nyttigt, jag har äntligen fått den där förlösande känslan.
Ett inlägg som jag tänkt så länge på, ett inlägg enbart för att visa för mig själv hur jävla fel allt är med min mamma, förlåt, personen som födde mig…. Jag måste hitta ett nytt namn på henne… ”Mamma” är bara en förolämpning för alla de människor som är en mamma i ordets bemärkelse till sina barn…. ”Människan” eller ”Värddjuret” är mest rättvist… Om jag är bitter? Nej, jag är ledsen och avundsjuk på alla som har en mamma värd namnet….

Fast, jo, jag älskar den mamma som fanns tills jag var 4-5 år, henne minns jag och henne älskar jag…. jag får trösta mig med det…

Dock är jag så jäkla glad ändå att jag skrev det här, fast jag klantade mig och råversionen kom ut.
Jag vet att jag är bra, och dåligt samvete i rimliga proportioner får oss att bli bra föräldrar. Jag brukar själv skriva på Familjeliv.se, när människor skriver att de är världens sämsta förälder; att insikten och dåliga samvetet är en bra början! Alla gör misstag, ingen är en perfekt förälder och jag hoppas att mina barn ser tillbaka på sin barndom som fin och bra och att vi fortfarande är ”världens bästa” även om 30 år…..

♥ Sojka ♥

07 lördag Feb 2015

Posted by in Hexan talar

≈ 1 kommentar

Vet ni vad?

Nu tänker jag faktiskt tipsa er om en annan blogg. Det händer ju inte så ofta eftersom Hexan är en lite egocentrisk och glömmer av att det faktiskt finns andra bloggare *ehem*

Iallafall… Sojka hade jag ynnesten att få lära känna fööör… ja, vad blir det, 2,5 år sedan tror jag. Det var på en bloggträff i Lögnäs, utanför Halmstad som jag lärde känna en massa härliga människor, bl a denna damen.

Hon fascinerar sig med sin energi och företagsamhet!
Mamma till två pojkar, egen företagare, tusen järn i elden, tränar, bygger naglar… jag kan fortsätta MEN jag uppmanar er att gå och kolla in hennes blogg istället!

Gå till ♥ Sojka ♥ nu eller kom för alltid att ångra dig!

Närproducerat som i intimproducerat?

06 fredag Feb 2015

Posted by in Bakat/lagat

≈ 1 kommentar

När vi producerar vår egen mat så måste det nästan bli intimproducerat väl? Jag menar, det blir inte närmare än så…

I söndags slaktade vi ett gäng ungtuppar som mest sprang runt och skränade. Vi hade tänkt ta dem innan jul, men det blev inte av…
IMG_6294

Ankorna är lite förvånade över att tupparna verkar ha tappat huvudet och de ligger så still… #morbid
Den siste tuppen är på gång att tappa huvudet…

Det tog mig 2,5 timma från jag gick ut till att 5 tuppar ligger styckade och klara i kylen. Ont i ryggen fick jag men det blir så gott sedan…..

Jag funderade på vad jag skulle göra med tupparna men så idag tog jag tag i det hela, de hade vilat klart i kylen nu. Högt upp på önskelistan finns en kaklat rum med lite kylning. Hänga kaniner och höns i kylen är bedrövligt! Det blir så jäkla trångt

Jag startade med att koka hönsbuljong. Jag tog sådant som jag tycker om, morötter, charlottenlök, vitlök, salladslök, kantareller och chili och så satte jag igång. 2 skrov och lite extra kött från ett tredje åkte ner i grytan.
Jag småputtrade det i 3-4 timmar och så silade jag av det hela och frös in.

IMG_6352

Hönsbuljong utan ”fula” tillsatser och framför allt socker

Dagens middag blev en ”man tager vad man haver – gryta” där jag hade det som blev över till buljongkoket men jag körde på Karl Johansvamp istället för kantareller. Jag hade även i egenodlade örter och chili. Två av barnen åt så de storknade medan två bara petade i maten.

Ian tar 3:e portionen

Ian tar 3:e portionen

Dessutom hade jag en massa ben liggande, dem penslade jag med grillolja och kryddade innan de åkte in i ugnen, 150°C långkok, långt ner i ugnen. Så fick jag några middagar till i frysen…

10 tupplår i ugnen...

10 tupplår i ugnen…

Jag är rätt nöjd med dagen, förutom allt kött (ca 5 kg) som jag tog tillvara så plockade jag lite snygga fjädrar som ska säljas. Just nu ligger de i frysen för att eventuella löss/kvalster ska dö. Sedan kommer de läggas ut på t ex Etsy/shopen.

Jag önskar jag kunde ta tillvara mer och bättre, t ex göra korvskinn av tarmarna osv… men tid och ork…

Vad spelar egentligen roll?

29 torsdag Jan 2015

Posted by in #Åsikt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Jag brukar skriva här i bloggen att jag inte är en perfekt förälder, eller hur?! Jag hävdar bestämt att det finns bra föräldrar men inga perfekta föräldrar och det håller jag benhårt fast vid.
Däremot finns det områden där jag anser att jag är en perfekt förälder. Jag tänkte bena ut lite av dem som jag tänker på just nu….

Det här men HBTQ-personer:
Jag har en farfar som inte fick leva som han borde. Att vara homo på första halvan av 1900-talet var inte okej. Min farfar fick två utomäktenskapliga barn trots allt, vilket jag faktiskt är glad för, annars hade inte jag funnits. 

Min farbror är adopterad av sin bonuspappa och vet inte om att han är adopterad, min pappa hamnade hos fosterföräldrar och hade kanske inte en superuppväxt, men vad jag har förstått är han ganska nöjd med det hela ändå.
När pappa var i 20-årsåldern fick han åter kontakt med farfar och jag fick träffa den här goa gubben och jag saknar honom sååååå, fast jag fick behålla honom tills för 10 år sedan. Jag vårdar minnet av vår dans på bröllopet, ömt…
Jag förundrades länge över att min farfar levde ensam, han var inte direkt ful och definitivt en vettig man… när han så dog 2005 så stod det klart, han var ju bög! Att jag inte tänkt den tanken!
Nåja, min farfar var ändå min farfar och många tankar senare är jag HELT på det klara med att VEM man älskar spelar roll, inte vilket kön de har!
Mina pojkar växer upp med inställningen att den man älskar, älskar man med, oavsett kön!
Vi pratar sällan om framtida fruar, utan mer om framtida partners. Vi gör det solklart för barnen att oavsett vilket kön deras framtida partner kommer ha, så kommer vi alltid acceptera deras beslut och val. De ska aldrig behöva känna ångest över att de behöver presentera sin flick-/pojkvän, inte heller över vilken färg de har….

Det här med olika hudfärg
Är det något som spelar liten roll så är det hur människan ser ut, i alla fall för mig. För mig faller hiss/diss på personlighet, inte utseende. Sedan min första pojkvän 1987 så har jag sällan blivit kär i ett utseende, jag blir kär i en person! När jag blir kär blir människan vacker! Sedan är det ju så att utseende förändras, medan personligheten består… oftast…

De som jag blev kär i som tonåring, är idag, 30 år senare, otroligt oattraktiva!! Jag tror säkert att deras personligheter är lika goa men nä, inte deras utseende…. Dock är jag inte den som dömer dem för att de har blivit fula, jag är ingen fotomodell själv heller liksom….

Det här med olika religioner….
Jag är sk paganist, det tror jag få har missat, eller rättare sagt, jag är inte någon religion, punkt slut… jag hittar många saker inom de flesta religioner som jag gillar och som jag pular ihop inom den Spooniska livsåskådning som jag erkänner mig till. För mig så är det vi lär oss av livet, en strid ström av ”vätska” över en sked. Skeden samlar upp det vi tycker är vettigt i livet och som vi sedan skapar en livsfilosofi av, resten rinner av skeden….

Jag har mycket från kristendomen och buddismen i mitt liv, men för den sakens skull tänker jag inte dissa alla från andra religioner. Det finns många åsikter jag inte håller med om och det finns lite av islam som jag känner rimmar väl med min egen åsikt. Däremot tänker jag inte låta en trostillhörighet få forma åsikter om andra människor, bara för att jag inte klickar med islam betyder det inte att jag inte klickar med muslimer.
Som sagt, det är människan bakom tro, utseende och sexualitet som jag klickar med, ingenting annat.
Jag har så många olika sorters vänner, vita, bögar, muslimer, svarta, judar, flator och så vidare…. Jag älskar dem var och en för deras person, inte vad de räknar sig som….
Således tänker jag INTE dra varenda muslim över en kam, för vad som hände 9/11 eller på Charlie Hebdo… Det finns fanatiska idioter inom varje tro, Islam, Kristendom och Paganism, eller vilken du nu tänker på.

Fundamentalism är aldrig bra, bokstavstroende är aldrig bra… men det är min åsikt. Jag tror på vänlighet, mänsklighet och omtanke, DET är min fundamentala tro…. Sedan skiter jag i vad boken heter….

Hur hänsynsfull är du?

28 onsdag Jan 2015

Posted by in #Åsikt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

När vi var i England i oktober så slog det mig hur vänliga engelsmännen är! Förvisso fanns det en och annan surtant även där men över lag var bemötandet mellan främlingar vänligare. I Sverige känns alla så egoistiska, det är bara ”jag, jag, jag” hela tiden.
Ett exempel är när man har ett hinder på sin sida vägen när man kör, då ska den som har hindret på sin sida stanna och lämna företräde, men många gånger kör folk bara. Råkan man bli påsprungen på stan är det knappt folk säger förlåt eller på annat sätt uppmärksammar att ”hoppsan, det var inte meningen” utan man bara grymtar och flåsar vidare!

Man skäller på busschaufförer för de är sena, man skäller hit och dit och samhällsklimatet blir allt kallare. Allt är alltid någon annans fel och ”vem ska ta ansvar för det här?”.

Ta ditt eget jäkla ansvar!

Om du klantar till det i trafiken, bara ta böter och inse att du har gjort fel. Om du kör för fort och åker fast så är det inte synd om dig att stora stygga polisen kommer och tvingar dig att lätta på plånboken. Det är ditt eget fel! Man ser överallt hur det gnälls på polisen och att det är så dyrt osv med böter… Men följ lagarna då! Då behöver du inte betala böter!

Skaffar man barn får man själv se till att ta ansvar för det. Skolan ska inte uppfostra ditt barn, inte samhället heller! När barnet kommer till skolan ska det ha någon form av uppfostran. Skolan misslyckas sällan med barn, det är föräldrarna som brister i sin uppfostran av det. Alla barn begår sina egna misstag, det är det som de lär sig på, men mina barn får själva ta ansvar för det de gör, jag finns där att stötta och tipsa om lösningar, men aldrig någonsin att jag säger ”det skulle mitt barn aldrig göra” för jag vet att det finns massa saker jag aldrig trodde om dem som de gör ändå.

Jag är längt ifrån en perfekt förälder, jag anser att det finns inga perfekta föräldrar, alla gör nåt sk ”fel” med sina barn. Jag är den som glömmer saker. Jag glömmer ofta att kolla om barnen har läxor och vilka dagar de ska ha gympakläder med sig t ex. Däremot börjar ungarna själva ha mer koll på saker och ting. Ena sonen spelar fiol och nu har han satt sin mobil på ringning på torsdagmorgnar för han har tröttnat på att glömma fiolen när han har fiollektion. Bra initiativ!

Det var bara några exempel på vad vi själva får ta ansvar för…

När vi umgås ute bland folk i samhället så behöver du inte var så jäkla butter jämt! Springer du på någon så be om ursäkt! Du har gjort fel, inte den andre… ”Oj förlåt” och bjud på ett leende!
Le åt busschauffören, hen gör så gott hen kan med de medel de har till sitt förfogande. Är bussen sen finns det en orsak och det är sällan busschaufförens fel. Samma sak med tågvärdar, de försenar inte tåget för att jävlas med dig, de är också offer för omständigheterna, var trevlig!

Igår ringde jag TV4supporten för det hade blivit fel med mitt abonnemang på premium och det hade dragits dubbel avgift 3 mån. Jag blev så klart förbaskad men än sen, det var inte killen som svarade på supporten som gjort fel, utan jag var trevlig och förklarade läget. Vips var 3 mån återbetalade och problemet löst!

Så många gånger mina supportärenden är snabblösta och lösta som jag vill, med en ”leende” röst som förklarar läget och vänligt frågar varför det är så? När jag lackar ur och är grinig när jag ringer så blir det sällan en bra och snabb lösning.

Vi svenskar är så jäkla snabba på att tilldela ansvaret på någon annan, ”mitt barn har inte lärt sig klockan, vad tänker skolan göra åt det?”, vad tänker du själv göra? ”Vägarna är så hala, när tänker vägverket ta sitt ansvar och salta?”, vad tänker du själv göra? Bör du inte ta ansvar för hur du själv kör lite också?

Igår när jag var och handlade så lämnade personen framför mig kvar sin korg på hyllan vid bandet, och för mig är det en ganska respektlös sak att göra… Det är hänsynsfullt mot sina medmänniskor att underlätta för den som kommer bakom. Man kan sällan veta vad den personen har för problem som gör en sådan sak jobbig. Nu är det ingen stor sak att ta bort någon annans korg för mig, men för en god vän orsakar det mer värk än nödvändigt t ex. När man påpekar – med ett leende – ”skulle du vilja ta bort korgen efter dig?” och blir synad upp och ner och får ett ”ta bort korgen själv latmask” till svar, då blir jag lätt skrämd av hur människor är snabba att kasta skit istället för att vara vänliga mot varandra.

Alla kan vi göra misstag i samhället, alla kan vi ha en dålig dag, men att de flesta hela tiden skyller allt på andra är skrämmande! Det kostar inte på att vara lite vänlig och hjälpsam mot varandra!
Det är inte så svårt att bjuda på ett snabbt leende, men så är det så klart… att om man bjuder på ett grinigt ansikte och en grinig attityd, hur är man funtad om man väntar sig vänlighet tillbaka? Man får det man sänder ut?

Jag ses nog som byns surkärring!

24 lördag Jan 2015

Posted by in #Åsikt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Jag är inte den som håller käft, det har ni märkt va?

Under vissa perioder under årtionden har det varit buskörning i samhället. Just nu har det varit A-traktorer under ett par år. Det buskörs på affärsparkeringar och skidbacken (av alla ställen) på nätterna och det hade väl varit okej om man inte hållits vaken eller att ugnarna inte vaknat.
Förra året bevittnade jag hur en gammal dam var mindre än en meter från att bli påkörd av en sladdande traktor utanför affären och när det började busköras i villaområdena under årets vinter, så fick det fan vara nog!

Jag har INGA problem att man sladdar runt lite på en parkering, så länge man inte håller någon vaken eller utsätter andra för att riskera att bli skadade. Däremot att vara på väg att köra på folk eller störa, då blir jag den där rabiata Hexan som jag kan vara och som jag var när jag var som mest deprimerad.

Jag har inga skrupler med att ringa polisen och tipsa om buskörning, eller som idag när jag anmälde först en personbil som lekte runt på gatorna inne i Halmstad och sedan en ungdom som körde olovligt, obesiktigat, oförsäkrat och oskattat, i byn.

Samhällsföreningen sammankallade ett möte mellan ”störda” och traktorungdomar och det är jäkligt goa ungar! Men det är vad de gör som är problemet, dock är de så suveränt samarbetsvilliga och det problemet är inget problem längre. De har tagit sitt ansvar och stör inte (vad jag vet) direkt längre, DET ska de ha JÄVLIGT mycket cred för!

Jag har absolut inget emot varken ungdomar eller traktorer, jag kommer försöka få ungarna att köra traktor före moppe, när den perioden infinner sig i familjen. Jag kommer vara lika jävlig på mina egna ungar som jag är på andras idag. Traktor är bra träning inför bilkortet och säkrare än moppe. När vår egen 19-åring sladdade på gatan med sin bil, tror ni jag lät det passera? Nope, han fick sin beskärda del av RabiatHexan.

Jag skulle tro att jag kommer få jävligt mycket skit för det här som jag gör, jag är ganska säker på att skitsnacket redan snurrar, men ärligt, do I care?!
Jag har inget behov av att vara andra människor till lags, jag har mina vänner, jag behöver inte smöra för hela samhället. Jag vill däremot ha ett samhälle som är säkert att vistas i, ett samhälle där man kan gå ut på en affärsparkering utan att få en traktor i röven eller få ungarna tillplattade på gatan.
Föräldrar får gärna ta kontakt med mig, det är inte jag som har gjort fel, det är deras ungar som inte håller sig inom samhällets ramar, det är fortfarande föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte är en samhällsfara. Jag vet att det inte är alltid är lätt att ha koll på vad ungarna hittar på, och då kanske man ska vara tacksam för den hjälp man får från andra föräldrar, jag är det, mina ungar är inte Guds bästa barn heller. Det vet jag med säkerhet.

Lagar är till för att följas, lagar skapar ett bra samhälle… bryt lagarna framför mina ögon och jag lovar att jag anmäler, jag har polisen på kortnummer.

Till sakens skull ska jag skriva att jag anmäler fler bilister än ”traktorister”. Jag ringer polisen när bilar vinglar fram och tillbaka över vägen, jag ringer polisen när folk är på väg att krocka med mig, när de har mobilen till örat. Mitt liv har blivit förstört av ett rattfyllo, som krockade med min mamma för 37 år sedan, jag är inte nådig i trafiken, där är jag rabiat laglig, för det mesta…. ingen är perfekt, även jag begår också misstag eller glömmer av mig och då är det bara att betala sina böter och le.

Idag blev jag argumenterad mot, på ett sätt som var skrattretande… De stackars ungdomarna hade ju inte gasat (eh, filmen jag har visar annat), det vaaaar ju så halt och deras däck var ju inte de bästa osv… Men bara var tyst, tack! Är det halt kör man långsammare, har man dåliga däck begår man lagbrott t ex. ”Jag har allrounddäck” var ett argument idag, och ja, det har jag med! Men inte sjutton sladdar min bil som hen i bilen ville ha det till. Tar man det lugnt, anpassar hastigheten, och planerar sin körning är inte halt väglag något problem. Måste man skylla allt på vädret och däcken kanske man inte ska köra bil överhuvudtaget! Det är aldrig någon annans fel att DU gör fel, det du gör är ditt ansvar och att försöka argumentera med en luttrad 6-barns förälder, som har levt med diagnosbarn sedan 2001, är bara så jäkla fetkört! Jag har hört de flest ”skylla-ifrån-sig-ursäkter” och genomskådar det mesta.

Jag är en genomtrevlig människa, men gör fel, tjafsa eller uppför dig idiotiskt… då blir jag inte rolig att umgås med…

Kvantitet eller kvalitet?! Om Sociala Medier och bloggar….

20 tisdag Jan 2015

Posted by in Bloggen talar...

≈ 1 kommentar

Jag tänkte här en smula på hur jag var ganska frekvent på både blogg, Facebook, Instagram och Twitter för ett tag sedan, och mot hur det är idag.

För ett tag sedan, vet inte vilken tidsrymd vi pratar om men säg 1 år kanske, så såg jag mycket på tv, försökte blogga 3 ggr om dagen och frekvent uppdatera Facebook, Instagram och Twitter.

Sedan vände det på något sätt, jag såg mindre och mindre på tv och Twitter lade jag nästan ner helt. Det jag har någorlunda igång är bloggen, där jag nu skriver när jag har något jag verkligen vill skriva om och inte bara för ATT skriva. Instagram är nog det som uppdateras mest, antagligen för att jag är ganska fotointresserad och gillar att fota. Facebook är stängd förutom för vänner men jag försöker hålla igång Videhexan mer.
Någonstans gillar jag ändå underhållningsvärdet i att ha en fullkomligt onormal plats där jag kan lägga ut små episoder från familjelivet där jag inte ens själv finner något normalt. Där kan jag gå bananas om jag vill.
Förvisso kan jag göra det på andra ställen också men just där kan jag göra det offentligt, allt annat ”Normalstört” får gå lite under cover….

Ärligt talat är det väldigt skönt att släppa den hektiska, informationstäta världen. Jag lyssnar på nyheterna på radion på väg till jobbet, på morgnarna och läser nättidningar om jag vill se nåt närmare. Ibland blir det även nyheterna på webben. Mest ser jag serier på datorn eller ViaPlay, lyssnar ljudbok och pysslar med handarbetsbeställningar.

Twitter är bara utmattande och ett riktigt energitömmande medium, de två kontona jag har där kommer jag snart avsluta, ska bara komma ihåg det. Bloggen skriver jag i när det känns relevant. Instagram är mitt medium känner jag, där och på Facebook får jag mest utbyte och har mött underbara människor!!

Så får det bli….

Från mörker till att verkligen leva livet!

14 onsdag Jan 2015

Posted by in Hälsa

≈ 1 kommentar

Etiketter

Det här med hur man kan förändras som människa med åren är fascinerande…

Jag var nog en rätt krävande människa när jag var yngre. Jag ser mig själv mycket i Ludvig, när han fått för sig något måste det bli så. Jag var likadan.

Jag måste nog tillskriva min käre Make en hel del av min förändring, men även att jag har hittat mig själv när jag fått ro från tankar, i och med min medicinering. Men som sagt, det förtroende jag långt om länge har lyckats bygga upp till min man har kunnat möjliggöra en förändring hos mig själv.

Jag råkade ut för några stora svek från både föräldrar och kompisar, som tonåring. Jag har sedan dess varit väldigt misstänksam mot människor. Att jag utav naturen är godtrogen och vill kunna lita på människor, skapade en viss frustration och förvirring hos mig.
Mitt kontrollbegär tog sig oanade uttryck och jag var en bitch, rent ut sagt, om jag inte fick som jag ville. Det kanske jag är idag med, men över tiden har ”det som jag vill” blivit en fåtal prickar på en lista som tidigare gick sida upp och sida ner…

De första åren med Maken var rätt turbulenta, mitt dåliga självförtroende, kontrollbegär och misstänksamhet skapade en del rätt skrämmande ”diskussioner”. Sedan kom Ludvig och det var hormoner i kroppen, en del tragiska händelser som att svärfar gick bort, vi var tvungna att avliva våra hundar och jag fick missfall… Allt detta under ett par mörka höstmånader. När julen kom så rullade tsunamin in över stränderna i Asien och jag, som har en ganska stor inlevelseförmåga lyckades inleva mig så pass att jag vaknade med panikångest en natt. Eller ja, det var den natten jag fattade varför det var trångt att andas och hjärtat rusade.

Här någonstans började det gå utför för att 5 år senare braka käpprätt åt skogen med ett psykosbryt (läkare har konstaterat att jag var nära en psykos) under en av dagarna på HFAU. Jag klarade mig igenom den dagen och började sedan försöka ta mig uppåt ur det där sjunkhålet jag befann mig i… det var så djupt och så mörkt. Jag var konstant stressad, hade bråttom fast jag inte hade bråttom. Jag hade dödsångest och ångest för att jag inte räckte till för mina barn, min man och ångest för hur fult vårt hus var!

Under hösten 2012 hade jag lyckats klättra upp så pass långt, och hört så pass många gånger ”sök hjälp” att jag till slut svalde stoltheten och sökte hjälp. Där, den dagen när jag tog första tabletten med ”Hjälp”, ändrades mitt liv…

Sakta men säkert började jag orka inse hur dåligt jag egentligen mått och hur jag som människa påverkades av det och framför allt hur min familj påverkades av det. Jag började orka prata med barnen istället för att bara släppa taget och skrika åt dem. Det började vankas diagnoser och jag kunde släppa känslan av att jag var värdelös på barnuppfostran, jag hade ett enormt ADHD-monster att fightas mot. Det är inga lätta barn vi har, men de ger mig utmaningar och livet blir aldrig långtråkigt när saker och ting händer heeeela tiden. Att jag ibland önskar att det kunde vara en smula städat (mer än 3 min) och en smula lugnt, är och förblir en önskan.

Idag har jag blivit den där människan jag vill vara, en lugn men ändå sprallig sak med ett tålamod som sträcker sig längre än 2 nanosekunder och framför allt att jag kan ha överseende med saker och ting. Förr kunde jag nästan hudflänga människor i affären, bara för att de existerade. Idag blir det mer ett leende och ”hur menar du nu?”. Idag är det mer sport att snacka bort människor än att komma på att fula okvädningsord jag kan, för att sedan presentera dem i 130 dB.

Efter otaliga diskussioner med Maken om hur vi tänker, mår och så vidare så har det startat en reaktion som jag tror någonstans har mynnat i en bättre förståelse för mig själv, och någonstans gör denna förståelse att jag idag har begripit att världen är inte ute efter mig! Att jag och Maken inte är överens om ords betydelse och detaljer, kommer nog aldrig ändras… Jag pratar mycket om hur jag upplever och känner. Medan han är van att höra vad han gör fel. För mig behöver inte det jag säger vara med verkligheten överensstämmande, men av någon anledning känns det så i alla fall, medan Maken bara hör ”jag anklagar dig”.

Vi är båda två utformade av tidigare livserfarenheter men även mycket av tidigare relationer. Ingen gör rätt och den andre gör fel, utan det är först när vi upptäckt hur den andre fungerade som vårt förhållande har tagit stormsteg framåt. Det är en sådan här relation jag har drömt om! Visst har han sina brister, men jag väljer att tala om hur det känns när han t ex ätit upp mitt LCHF-bröd som jag skulle ha till frukost, istället för att sura, och det gör han också. Jag råkade någon gång ta den sista ölen, som han hade spetsat in sig på att ta när han kom hem från jobbet, det gör jag inte fler gånger 😉

Där någonstans på vägen utkristalliserades även vad jag vill vidareförmedla till barnen:

  • Att de ska be om hjälp när man behöver hjälp, att alltid prata om problemen för man kan inte lösa något som inte är uttalat, man kan oftast lösa allt, eller ja för det mesta i alla fall. Jag har sedan barnsben fått itutat av min mamma att ”be om hjälp är tecken på svaghet”.
  • Försök i alla fall, många gånger gör de ett halvhjärtat försök och lägger sedan ner. Då går vi tillbaka och gör ett nytt försök och med glada tillrop och tips så brukar de oftast lösa problemet.
  • De får lov att testa det mesta, häromdagen stekte Ludvig hamburgare och Ian kokade 2 sorters pasta, och gjorde så middag till alla bröderna, de ville helt enkelt testa och jag var med och instruerade. De är 10 och 9 år gamla. Ian brukar baka en hel del och fixar allt själv, jag är med när det ska kokas eller plockas ut ur ugnen.

Jag vill lära mina barn att stå på egna, säkra och stadiga ben och inte bara förlita sig på oss och att vi ska lösa allt åt dem. När det behövs kliver jag in så klart, men det mesta fixar de själva faktiskt.

Jag vill inte ge barnen den ”crappy” självbild som min mamma presenterade till mig, och inte heller den snedvridna världsbild hon har. Jag gör inte allt rätt, långt ifrån och när jag gjort fel mot barnen ber jag om ursäkt och förklarar varför det blev fel, men att det ändå inte var okej att vråla till dem eller vad det nu var…

Jag hoppas jag är på rätt väg och att jag får fortsätta må så här bra. Visst är jag trött ibland och jag blir mentalt trött av massa stoj och händelser, men jag är inte på det avgrundsdjup som jag befann mig på för 5 år sedan.

För dit vill jag aldrig igen…

Feminister usch!

12 måndag Jan 2015

Posted by in Feminism/Genus

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Det är en av kommentarerna som jag fick på mitt Facebook-inlägg om att Zara Larsson trätt en kondom på benet, inte foten, utan nästan halva benet!
Jag tyckte att det var genialiskt drag. Hur många konstiga ursäkter har man inte hört för att män ska få doppa lite eller slippa använda kondom….

zaraMin undran över hur många män som skulle börja gnälla, dröjde inte länge att uppfylla.

Zara är endast ”rebellisk” tonårstjej. Hennes tankar och åsikter är inte speciellt innovativa, de har redan förts fram och manifesterats tusentals gånger av tusentals andra människor.

”Endast” en rebellisk tjej? Bakom den här ”endast rebelliska” tjejen döljer sig en smart hjärna. Hon gör uppror mot skeva könsroller och kvinnans roll i samhället.
Varför skall hennes tankar och åsikter förminskas?

För ärligt talat, du man som gjorde detta inlägget, dina tankar och åsikter är inte speciellt innovativa, de har redan förts fram och manifesterats tusentals gånger av tusentals andra människor.

Samma människa tänker sedan bestämma för hela befolkningen att Zara inte är någon förebild, kan inte var och en få avgöra själv vem vi vill ha som förebild? Jag anser att hon är förebilder för säkert många yngre tjejer.
Vet jag att det är så? Nej
Tycker jag att det ska vara så? Ja
Är det jag som bestämmer att det ska vara så? Nej

Fast det gör inte henne till en förebild. Signe Bergman är ett exempel på en förebild.

Nu visste jag inte så mycket om Signe Bergman själv, men jag har länkat så du kan läsa om henne, det är rätt intressant läsning, jag tycker hon kan vara en bra förebild, men kanske inte den enda. Framför allt kanske hennes gärningar är svåra att implementera i dagens behov av kvinnligt engagemang.

Sedan dyker nästa geni upp i debatten

Alltså för att hon har trätt över en kondom på benet för att visa killarna att något inte är sant, är hon då alltså en bra feminist?
Komigen, XXXX har rätt, hon är en Rebellisk tonårstjej.. har inget emot Zara, men hon är precis som alla andra tonårsungdomar.. inget var speciellt med hennes inlägg.. hon är fortfarande ung och förvirrad precis som alla ungdomar i hennes ålder, svårt att bestämma sig vad man vill. Många tjejer i den åldern vill bara hitta på ett roligt inlägg att slänga upp på nätet för att visa upp sig själva så att säga, och inte bara tjejer även killar, men mest tjejer.

Frågan jag ställer då: Gör det henne till en dålig feminist? En bra feminist är någon (oavsett kön) som kängar till rådande ideal, myter och GÖR något!! Om det så bara är en bild på Instagram.
Sedan att förminska henne till en förvirrad, rebellisk, ospeciell tonårstjej som bara söker uppmärksamhet, tycker jag är småsint. Hon är 17 år, ja tonårstjej, hon står för sina åsikter och viker inte när folk försöker förminska henne. Det är starkt!

Den här killen har smart formulering:

Kan inte förstå på vilket sätt detta är feministiskt. För mig är hon i alla fall ingen feministisk förebild för att hon lagt upp den här bilden,,.

”För mig” är en perfekt formulering, du tycker inte hon är en feministisk förebild, FINE!! Din åsikt är din och du försöker inte pracka på den på någon annan, well done!
Du ger ändå andra utrymme för en egen åsikt.

Vi kan avsluta med en annan förvirrad, manlig, tonåring som är lite rebellisk

usch feminister :s

10 år + 2 dagar

10 lördag Jan 2015

Posted by in Hexan talar

≈ Lämna en kommentar

Så stormar det igen. Då var det Gudrun som härjade och kastade iväg vårt växthus. Idag är det Egon som knackar lite försynt på dörren, jämfört med hur Gudrun stövlade in.

När Gudrun härjade var vi utan ström i 30 timmar. Nu har ljuset blinkat 2 ggr. Jag minns på kvällen den 7/1, vi var på väg in till stan för att gå på restaurang. När vi skulle köra ut på Nissastigen så hörde vi på nyheterna att Högskolans bibliotek förlorat sin glasfasad. Vi vände hemåt igen.

På morgonen körde jag in till Halmstad för att köpa ett trangiakök och rödsprit, så vi kunde göra mat till Ludde som var 11 mån och för kaffe…. Det var helt overkligt! Skog låg ner på stora sträckor in mot stan, jag såg himlen på ställen där det tidigare varit skog.Det låg massa träd ner på Nissastigen, men de var avsågade och dragna åt sidan.

Inne i Halmstad var det som vanligt, jag åkte till Biltema och där fanns både ström och värme. Då hade vi varit utan ström sedan kvällen innan. Jag strosade runt i butiken och åkte sedan hem.

Vad har vi lärt oss sedan Gudrun?
Vi har ett trangiakök ovanpå köksskåpen och rödsprit i ett av köksskåpen, jag vet precis var. Vi har lärt oss att häng upp påslakan i dörrarna som går från vardagsrummet, där har vi en stor soffa vi kan sova på och plats på golvet att sova. tänder vi 10 värmeljus i rummet så kan vi lätt hålla 20-25 grader i rummet trots strömavbrott. Öppna kyl/frys så lite som möjligt! Saker vi vill ha som t ex smör, pålägg och mjölk kan vi ha på trappan.

Vad fick vi i minne av Gudrun?
Ian… Han är ett Gudrunbarn, Jag hade ägglossning då och det var kallt och vi var tvungna att hålla värmen. Han är född den 6/10… 9 mån efter Gudrun.

Vad kommer vi ändra inför nästa Gudrun?
Vi kommer fixa en liten braskamin med platta på, för att hålla värmen och för att kunna göra mat. Kanske har vi tom en gjutjärnsspis i nya köket som vi håller på att forma fram, men något sådant blir’e

Tunnare Facebook-profil

09 fredag Jan 2015

Posted by in Bloggen talar...

≈ Lämna en kommentar

Den 1 jan 2015 bytte jag inställning på Facebook, min profil är numera inte öppen helt för alla utan bara vänner. Jag har däremot sidan VideHexan som alla  kan gilla och följa, där hamnar de mest dråpliga tankarna, händelserna och kommentarerna i ”Lilla Huset på Dampvägen”

Så några fler vänförfrågningar kommer jag tyvärr inte svara ja på om vi inte har en relation utanför Facebook.

Däremot är alla välkomna till VideHexan så klart 🙂

Made with Repix (http://repix.it)

Välkommen härliga vardag!!

09 fredag Jan 2015

Posted by in Bloggen talar...

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Då har tiden gått så där snabbt igen. På måndag avslutar jag en nästan månadslång semester (med ett par avbrott) och det är dags att gå tillbaka till jobbet.

Ungarna börjar idag och även vår lille buttre ”Skolan är så tråkig”-kille, studsade upp ur sängen glad som en lärka idag. Det händer verkligen inte ofta!

Enda dumma som hände idag var att mina nycklar blivit inlåsta i bilen! Det blev lite panik när vi skulle till bussen, vi har ju 2 km till skolbussen så man hinner inte gå om något händer. Dock träder storebror in som räddaren i nöden och lånar ut sin bil.
Trots att vi var 8 min efter avgångstid, hann de med, vi hade bussen bakom oss in mot Österledsskolan och busshållplatsen.

En skön sak är att det vräker ner snö!!! Dock är det lite väl varmt för att det ska bli nåt vettigt av det hela men den lilla glädje som finns får man vårda 😉

Så mina vänner, livet tar upp al tid just nu, men det ligger ett par inlägg som väntar på att färdigställas, de är publicerade i mitt huvud, men ”huet” ska ha ut dem också….

Väl mött och kör försiktigt!

 

Gott Nytt År alla!

02 fredag Jan 2015

Posted by in Högtid

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Ja, alltså, jag förutsätter att det bara är jag och bloggen som delar våra åsikter och ord, oavsett vad statistiken säger…

Det är du och jag bloggen…

Nåja, nyår avlöpte utan större fadäser, förutom att jag hamnade hos grannarna och snackade existensiella frågor, och Maken blev så där hönsmamma och trodde jag blivit kidnappad av aliens. Att jag bara skulle gå till tunnan spelar mindre roll i det hela 😉
Samt att jag snubblade på en marschall och fick paraffin i frocken (fake crock = frock).

I alla fall, så här på årets andra dags kväll vill jag önska välgång, kärlek och lycka (och andra new age:iga attribut) till var och en särskilt….

Jag hoppad att det kommande 363 dagarna bringar det som var och en (särskilt) behöver….

 

Mer tankar, om det mesta…

28 söndag Dec 2014

Posted by in Bloggen talar...

≈ Lämna en kommentar

Jag försöker hålla på min integritet, flera företag har föreslagit ”blogga om det här och du får XXX kr”.

Faktiskt, så är det… Nu hoppas jag att min personliga integritet är större än min ekonomiska integritet….

Jagt har under 2014, sagt: ”Tack, men nej tack” till ca 8000 kr... Jag kan inte köpas, okej? Jag bloggar positivt om det jag uppfattar positivt, inte det som jag betalas för, okej?

Mängden pengar jag har tjänat på min blogg 2014: Ca 0 kr!

Jag bloggar om sådant som spelar roll, som fyller  inte sådant som fyller på min plånbok!

Så’ere!

Våra tankar runt julklappar….

27 lördag Dec 2014

Posted by in #Åsikt, Högtid

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Först och främst, varje familj gör som de vill!
Absolut! Jag lägger inga värderingar utifrån hur andra firar jul eller köper julklappar. Jag utgår helt från egna erfarenheter och tankar om det hela.

Våra barn får sällan/aldrig stora mängder presenter, oavsett om det är jul eller födelsedag. Våra tankar om det hela är att det är bättre de får ett fåtal presenter, sådant de verkligen önskar sig även om det kostar lite.

Varje barn fick 3-4 paket, Hannes fick bara två för han plockade ut sina julklappar själv och han fick verkligen det han ville ha.

Våra barn tjöt av glädje på julafton! Till och med målarbok och kritor skapade illtjut.
Jag anser som så, att om barnen inte badar i presenter så uppskattar de desto mer det som de får. Jag har sett barn som river upp presenter och som inte ger den enskilda presenten någon uppmärksamhet utan bara öppnandet! När de har öppnat femtiotolv presenter så kommer frågan ”finns det inte mer?”.
Jag säger inte att det är fel att göra så, jag vill inte göra så, jag vill inte att ungarna ska ställa frågan, utan de ska kunna överblicka det de får och ta in den skatt de fått.

Hannes fick en stor bärgningsbil och en playmobiltraktor.
Ett barn fick notställ, mp3-spelare och lego.
Ett annat fick en vetevärmare, tofflor, klocka (och en käpphäst som brodern bestämde)
Det sista fick lego, badrock (40 kr på Kupan), minecraftbok, skolväska och hörlurar.
De fick hela filmserien av Harry Potter också.

Det dök upp ett par paket från ”mormor”/morfar och farmor/”farfar”, men i övrigt blev det inte mer än så… men vi ser HP så ögonen blöder, Hannes har kört traktor/bärgningsbil i 3 dagar nu och alla barnen är mycket nöjda….

Jag själv fick en julklapp, fast jag fått för mig att vi vuxna inte skulle köpa julklappar, så jag får väl leta efter den perfekta till Maken…. Min värmefilt är så skön att ha!!!

God Fortsättning alla, hoppas alla fick sådan jul de ville ha, oavsett mängden julklappar!

IMG_6277

Lagom mängd julklappar till ett gäng barn….

IMG_6229

Hannes har lekt konstant med sina julklappar….